Stämningen är tyst och andaktsfull när luciatåget skrider in. En muslimsk flicka sjunger ”Himlen hänger stjärnsvart” med liv och lust. En syrisk pojke tänder det tredje adventsljuset. En romsk tjej tar ett steg fram ur ledet och framför ”Nu tändas tusen juleljus” på teckenspråk.
Och det är just då, när denna lilla nioåring – min dotters kompis – med en oemotståndlig blandning av blyghet och stolthet gestaltar ”över stad och land i kväll” som all förtvivlan jag upplevt denna höst drabbar mig.
Förtvivlan över att det finns människor som tar sig rätten att säga till en liten romsk flicka att "det finns en god anledning till att zigenare är hatade i hela världen". Att ett muslimskt barn kan läsa i tidningen att det är "det största hotet sedan andra världskriget". Att en syrisk pojke ska behöva höra att "du hör inte hemma här".
Förtvivlan över att det finns människor som tar sig rätten att säga till min dotters kompisar, deras föräldrar, våra grannar att det här inte är deras land.
Bland de mångkultursrädda pratas det ofta om att journalisterna och politikerna sitter i sina medelklassreservat, blinda för mångkulturens alla problem. Men jag undrar hur många av hatarna som någon gång har sett dem de pratar om i ögonen.
I mitt bostadsområde finns både höghus och villor, och en mängd kulturer samsas. På min dotters skola är majoriteten barn första eller andra generationens invandrare. Och hör och häpna: jag är inte mer islamiserad än mina kollegor i ”helsvenska” områden. Det smids inga jihadplaner hos mina grannar. Det mobbas, stjäls, våldtas eller terroriseras inte mer än i andra områden. Självklart inte, och att ens behöva påpeka det gör mig illamående.
Att jag ens tänker på vilka av luciabarnen som är romer, syrier eller muslimer är bara för att det är sådana tider i vårt land och i vårt Europa. De flesta av mina grannar eller barns kompisar har jag ingen aning om vad de har för kulturella eller religiösa preferenser. Det är liksom inte det vi dryftar när vi ses på Coop Nära, föräldramöten eller hemma vid mellisbordet.
Visst – att driva en skola med så många nyanlända barn och så många kulturella skillnader är utmanande. Den som vill kan nog hitta problem, men de vägs i så fall med råge upp av möjligheterna som detta innebär. Och vad skulle alternativet vara? Medan vi sitter här och diskuterar exakt hur flytande svenska man måste prata, exakt vilka traditioner man måste ta del av och exakt vilken gud man måste tro på för att kalla sig svensk sitter en massa syriska barn och försöker räkna ut hur de ska klara en vinter i bara plastsandaler.
En knapp vecka efter lucia är det julavslutning. De står på en lång rad, längst fram i kyrkan. Vissa är glada och spralliga, vissa djupt allvarliga, vissa bara lätt förväntansfulla. Sen tar de mikrofonen en efter en, och levererar sitt budskap, precis som på varje julavslutning:
”Merry Christmas.”Joyeux Noël.” ”Sretan Bozic.” ”Idah Saidan Wa Sanah Jadidah.” ”God jul.”
Och jag tänker bara tack detsamma. Och fan ta den som inte unnar er en riktigt god jul, i ert land.