I helgen blev det äntligen gjort. För ett par månader sen brast snöret i min dotters ena persienn, och den som försökt vet att det är lättare att bygga ett JAS-plan än att laga en trasig persienn. Men nu klippte jag ner spillrorna och skruvade upp en smidig rullgardin i stället.
För ni vet hur det är. Det spelar ingen roll hur nytapetserat, välskurat och dammat man har hemma: har man en persienn som hänger så där lite spretigt diagonalt i fönstret förvandlas hela rummet, ibland hela huset till en sjavig knarkarkvart.
Och det får mig så klart att tänka på tandvård.
För drygt 15 år sen stod jag på ett dansgolv i Åre och drack flasköl när en sprallig kamrat dansade in i mig. Cirka en fjärdedel av höger framtand låg plötsligt lös och ledig i munnen.
Sedan dess har min lilla plastlagning lossnat med några års mellanrum. Och det är precis som med persiennen. Det handlar om några promille av mitt samlade utseende, men jag förvandlas på en sekund från städad lattepappa till galen knarkmördare. Så känns det i alla fall.
Jag har haft råd att laga den där tanden varje gång. Det har ibland gått några dagar och det har varit otäckt. Jag har inte velat öppna munnen och helst inte velat visa mig för någon över huvud taget. Första lagningen kostade några hundralappar. Med åren har priset skenat betydligt.
Jag vet hur en sådan liten, liten detalj påverkar hela min självkänsla och hur jag uppfattas av andra. Leendet är ett av våra främsta kommunikationsmedel och risiga tänder är en utanförskapare om någon. Plus alla andra problem som följer med förstås, och som inte är estetiska: svårt att äta, svårt att prata, sämre sömn och koncentrationsförmåga på grund av smärta.
Redan Göran Persson gjorde stor sak av att alla skulle ha råd med tandvård. Det var över 15 år sedan. Vad har hänt? Det är fortfarande billigare att byta plåt på det där JAS-planet än att byta en tand i munnen. Och mest outgrundligt: fortfarande väldigt mycket billigare att laga vilken annan kroppsdel som helst än en tand.
Sveriges högkostnadsskydd är bra i en global jämförelse. Kostar en lagning över 3 000 kronor får du 50 procent av den överstigande summan betald. Pengarna som överstiger 15 000 får du 85 procent för. Lite snårigt, men kontentan är att när du väl nått upp till en subvention värd namnet har du redan betalat minst 9 000 och det innebär så klart att det är ett jättebra skydd för människor med bra och stadiga inkomster och ett värdelöst skydd för dem som verkligen inte kan hosta upp flera tusen helt utan varsel. Vilket också syns i statistiken: stödet används nästan bara av välbeställda och de mindre välbeställda får allt sämre munhälsa. Eller sätter sig i skuld för livet.
Detta är inget nytt, men skandalen är ju att det fortsätter år efter år. Och tydligen är det inte tillräckligt sexigt för att ta upp i valrörelsen. Eller anses för dyrt att göra något åt. Fast är det?
Vissa, bland andra Östergötlands förra tandvårdsdirektör, har propagerat för att ta bort det allmänna tandvårdsstödet på ett par hundralappar om året och i stället lägga pengarna på att subventionera all tandvård med 50 procent redan från första kronan. En lösning som enligt honom borde gå ungefär plus minus noll för staten.
Typ samma upplägg som för ROT. Kanske kan de slå ihop det så kan vi laga persienner och hörntänder på samma räkning.
Erik Wallsten skriver krönika varannan fredag, och nås på erik.wallsten@corren.se. Nästa vecka skriver Johan Sievers.