Trängsel, plaststolar som klibbar mot låren, blaskigt kaffe och hög puls. Så beskriver Kaisa Karro, 25 från Norrköping Almedalen.
– Det är en djungel, här finns så otroligt mycket och det är jätteskönt att spendera en vecka med andra politiknördar.
Linköpingsborna William Sparf, 21 och Ellinor Karlsson, 20, håller med om att det är en skön känsla att att träffa så många likasinnade på en och samma plats.Trängseln, vimlet och gemenskapen lockar många unga besökare.
Men trots att många unga finns på plats under veckan får de lite utrymme i seminarier och debatter tycker William Sparf, fritidspolitiker sedan gymnasiet och sjuksköterskestudent till hösten.
– Det finns ett tydligt elittänk här. Namn och prestige är viktigt. Vi yngre får ta plats när det handlar om ungdomsarbetslöshet eller studentbostadsbrist men inte så mycket i andra frågor.
Bland högljudda politikdinosaurier är det viktigt att visa framfötterna.
– Som ung politiker eller engagerad är det otroligt lätt att bli förminskad och förbisedd. Vi måste visa att vi finns, säger Kaisa Karro, som varit politiskt engagerad sedan hon var 13.
Ellinor Karlsson är ordförande för Rädda barnens ungdomsförbund i Linköping. Barn och unga är hennes hjärtefråga.
– Det är så lätt att prata om vad barn och unga behöver och inte behöver i stället för att faktiskt prata med oss om vad vi önskar och vill. Ålder och erfarenhet betyder inte alltid mer kunskap. Förresten handlar det inte ens om vem som vet mest utan om samarbete, säger hon.
Alla tre ska delta i samtalet ”Vem fan lyssnar?”, som arrangeras av organisationen Tjejzonen. Ett litet seminarium om varför psykisk ohälsa bland unga hamnar så långt ner på agendan.
– Framför allt om varför ingen lyssnar och om hur viktigt lyssnandet kan vara, berättar Kaisa Karro.
Är det verkligen så, att ingen lyssnar?
– Det finns liksom ingen mellannivå. Psykiatrin finns och så finns skolsyster, men ingen som lyssnar däremellan.
– Bara de som mår allra sämst får hjälp. Det håller ju inte, skjuter Ellinor Karlsson in.
Men det kan vara skrämmande att lyssna tror hon. Och svårt att ta emot det man får höra.
William Sparf nickar. Lyssnandet är underskattat men den som behöver prata kanske inte visar det alla gånger.
– Vi är nog lika ovana att bli lyssnade på, säger han.
Frågan om vilka de faktiskt lyssnar på möts först av tystnad, sedan av skratt. Så kommer svaren: mamma, pappa och syskonen. Politiska förebilder eller vännen som gjort slut med pojkvännen.
Vilka röster hörs inte i Almedalen tror ni?
– Samma röster som alltid uteblir från politiken. Bland annat utlandsfödda och låginkomsttagare. Kvinnor lyfts heller inte fram på samma sätt som män.
Kaisa Karro tror att många inte ens vet om att det händer eller undrar varför det är viktigt och hur man kan lägga så mycket pengar på ett evenemang som Almedalsveckan.
– Alla har kanske inte heller möjlighet att åka eller ens vet om att man kan åka som privatperson. Informationen når inte alla. Vi måste komma ihåg att vi lever i ett segregerat samhälle och att politik fortfarande är ganska så ”Svensson” och medelklassigt. Almedalen är inget undantag.