Emma Fransson
MOTALA
"Du har spruckit lite grann och måste sys". Det är den information som Emma Fransson fick inför operationen efter en förlossning som gick perfekt.
– Alla säger att man spricker och att det gör ont att föda barn. Jag trodde det var helt normalt och är inte den som klagar i onödan, säger Emma.
Vi sitter länge och pratar. Om hur hon tvingats att stanna på E4 eller låta bajset komma i brallan. Om hur hon planerar sitt jobb så att hon är nära en toalett och inte har planerade besök direkt efter att hon ätit. Hur hon börjar dagen fastande för att klara av morgonbestyren och de första timmarna på jobbet utan att behöva gå på toa.
– Jag har max tjugo sekunder på mig från att jag blir nödig tills dess att det kommer, säger Emma som slutat känna skam men likafullt är oändligt trött på att hela hennes liv kretsar kring bajs.
– Jag skulle tusen gånger hellre vilja ha en påse på magen. Man känner sig ofräsch, jag har en känsla av äckel hela tiden. Det är patetiskt.
På åttaveckors kontrollen fick hon veta att hon fått en sfinkterruptur av grad tre och fyra. Men hon förstod inte allvaret. Hon trodde allt var som det skulle, det var ju hennes första barn och hon levde i ett lyckorus med sin bebis Molly. Men efter tre månader började det kännas lustigt att hon inte kunde hålla tätt.
– Konstigt älskling, sa hon till sin make på kvällen, idag har jag bajsat på mig igen.
Emma är inte den som viker ned sig i första taget. Trots att det hänt att hon fått bajsa i en MC Donalds mugg eller i vägrenen har hon fortsatt ta sig till Växjö för ledarskapsstudierna på halvfart. Hon jobbar heltid och hon gläds åt sina "änglar" barnen Molly och Elton. Hon springer för att hålla sig i form, även om det gör ont efteråt. Hon tränar helst i skogen där hon är ensam ifall att det skulle trycka på. På bordet framför oss ligger en medalj från Hammarby IF. Den är hon väldigt stolt över. Den fick hon för att hon sprang midnattsloppet i somras. En mil på söder tillsammans med pappa.
– Det känslan lever jag länge på, säger hon.
Så har hon laget, Bajen, det är hennes flykt från verkligheten. Hon åker på fotbollsresor med pappa och bröder, sjunger, hejar och skrålar.
– Då får jag vara bara Emma. Jag missar inte en premiärmatch eller ett derby.
Emma hamnade till sist på bäckenfunktionsenheten och opererades så sent som i mars i år. Det var en barnmorska som uppmärksammade problemen vid en kontroll när Emma var gravid för andra gången. Hon remitterades till kvinnokliniken där Eva Uustal konstaterade att det bland annat missats muskelfästen när hon lagades direkt efter förlossningen. Emma har dessutom drabbats av en kronisk inflammation i tarmen, IBS, som gör saken än värre. Det är troligen en följd av förlossningsskadan. Operationen har hjälpt lite, men sexlivet har inte förbättrats.
– Före operationen kände jag ingenting. Nu känns det som om ändan ska explodera.
Emma Björk
NORRKÖPING
Det är jobbigt att prata om skadan i underlivet men Emma Björk vill, för att andra ska veta vad de borde kräva om de skulle drabbas.
Det har gått tre och ett halvt år och Emma kämpar fortfarande med sina skador i underlivet. Hon födde sin son Edvin på Vrinnevisjukhuset.
-– Jag tror de till slut var fem personer över mig. Två som tryckte tillbaka benen, en som låg över magen och så drog de ut bebisen med sugklocka. Det gjorde fruktansvärt ont eftersom epiduralen inte tagit. Jag har inte riktigt tidsbegrepp men det tog lång tid.
– Efteråt förstod jag att de diskuterat om de skulle ta kejsarsnitt, jag hade väldigt gärna varit med i den diskussionen, säger Emma.
Efter förlossningen var det två barnmorskor och en läkare som inte ville sy Emmas skador. De ville lämna över till en kirurg. Men överläkaren bestämde att han sjäv skulle göra det på salen.
– Jag skulle ha krävt att få en operation av en specialist, men visste inget om vad det var för skada då.
Bilden av hur det skulle vara att föda ett barn överensstämde inte alls med verkligheten. Saligheten uteblev.
– Jag kände mig värdelös för att jag inte ens kunde föda barn. Det som alla andra tycker är så häftigt. Det var nu vårt nya liv skulle börja. Istället hade jag så ont och var både anal- och urininkontinent. Värken var hemsk. Länge kunde jag inte tänka på annat än smärtan.
– Om jag vetat mer om vad som kan hända, hade jag snabbare förstått att det inte var normalt.
Emma höll mycket av sina problem för sig själv, även det faktum att det gjorde väldigt ont vid samlag.
– Det är ju inte problem man vill ventilera vid middagsbordet precis. Det var genant.
På åttaveckors kontrollen var det ingen som frågade hur Emma mådde kroppsligt. Frågorna handlade om amning och hon fick fylla i ett formulär för skattning av om hon drabbats av förlossningsdepression.
– Jag försökte ta upp problemen, men läkaren sa att jag skulle träna genom att knipa.
– Man borde få fylla i ett formulär om hur man känner sig fysiskt.
När sju månader gått tog hon mod till sig och frågade en kollega som hon hört hade haft besvärliga förlossningar.
- Hon sa att det jag upplevde inte var normalt. Då äntligen sökte jag hjälp och fick en remiss till bäckenfunktionsenheten på US i Linköping.
Där fick hon träffa Eva Uustal.
– Hos Eva lossnade det. Då började vi prata om mina problem öppet, jag och min sambo.
Förra året opererades äntligen Emma. Operationen fick anstå tills barn nummer två, Elsa, förlösts med kejsarsnitt och tills hon ammat klart. Ytterligare en operation genomfördes i februari i år och efter den känns det nästan bra.
– Helt återställd blir jag kanske aldrig. Men nu har jag i alla fall inte så ont längre.
Carola Friberg, Christer Ekeros och sonen Caspian
LINKÖPING
När Caspian kom till världen var det den fjärde förlossningen för Christer Ekeros, men den här var inte lik de tre första.
Den lille grabben hade svårt att komma ut och förlossningsläkaren tog till sugklocka för att hjälpa honom på vägen. Det misslyckades.
– Carola låg som en fällkniv. Jag höll upp nacken, två barnmorskor tryckte tillbaka benen, en sköterska låg över hennes mage och läkaren försökte fästa sugklockan men misslyckades. Det hela var otroligt långdraget, berättar Christer.
Inte förrän en äldre och erfarnare läkare som hade bakjour tillkallades, förlöstes Caspian.
Carola Friberg fick hålla sin son en liten, liten stund. Sedan fick Christer order om att följa med ut. Ett traumateam tog Caspian och Christer till ett undersökningsrum.
– När de konstaterat att Caspian mådde bra så brast jag ut i tårar av lättnad, berättar Christer.
Det har gått sjutton månader sedan dess. Caspian håller ett rån i ett fast grepp och går en stund med på att sitta i sin stol vid köksbordet. Sedan begär han att få gå ner för att upptäcka världen. Christer har tre döttrar i ett tidigare förhållande. Erfarenheten gör honom till en ganska stadig pelare, men under förlossningen kände han sig maktlös. Liksom när han lämnades med den nyfödde sonen i flera timmar utan att veta varför Carola skulle opereras. När närmare tre timmar gått ringde han efter personalen för att få veta vad som var på gång.
Först dagen efter förlossning och operation fick paret veta att Carola drabbats av en sfinkterruptur, men att operationen gått bra. De låg på Special BB i fem dagar. Christer, som tog fem av sina pappadagar, skötte både bebis och Carola.
– Han var en helt fantastisk undersköterska, säger Carola.
Återstod fem av Christers pappadagar när de kom hem. Sedan skulle Carola klara sig själv. Det blev väldigt tufft.
– Jag kunde inte hålla avföring och jag hade fruktansvärt ont. Samtidigt skulle jag komma igång med amning, byta blöjor och städa upp efter min egen inkontinens. Jag grät varje dag av smärta.
Det tog nästan ett år efter sonens födelse innan Carola vågade gå ut och träffa andra än sina närmsta vänner..
– Jag var livrädd för att bajsa på mig offentligt och gaserna som inte gick att hålla tillbaka lät värre än vanliga fisar, säger hon.
Efter knappt två månaders smärta och inkontinens grät Carola på återbesöket hos en läkare som "för säkerhets skull" remitterade henne till Eva Uustal. Hon konstaterade att operationen efter förlossningen inte lyckats. Flera muskelfästen var av. Knappt ett år efter förlossningen opererades Carola igen. Den här gången fick hon rejält med smärtlindring med sig hem och Christer tog ut ledighet för vård av barn.
– Det är viktigt att det blir känt att sådant här kan hända och att man inte är ensam i världen om att ha drabbats. Det ska inte behöva vara skamligt, säger Carola.