Fredrik Virtanen, 48, har varit i hetluften större delen av sitt vuxna liv.
I över 20 år som starkt profilerad skribent på Sveriges största tidning och de senaste två åren i fokus för den svenska metoodebatten.
Nu sitter Motalasonen på kontoret på Söder, tillbakalutad mot väggen i fikahörnan, och hoppas på lugnare tider.
– Det är en gubbe som kör sopor här i kvarteret. En tidigare affärsman i chefsposition som bara slutade och kör sopor i stället och är skitglad. Han kör ut med sin bil vid 5.30 och vid 11 är han klar och drar ut och spelar golf.
Kan du tänka dig det livet?
– Absolut! Jag har gjort media, jag har inget behov av att vara känd, jag har skrivit min bok och jag fick jättefina recensioner. Den upprättelsen räcker för mig. Jag kan gärna köra sopor och skriva deckare.
När vi ses har Fredrik dagen innan varit på första rättegångsdagen i målet där mediaprofilen Cissi Wallin stod åtalad för grovt förtal av honom. Några veckor senare kommer beskedet att Wallin döms för grovt förtal och villkorlig dom, 100 dagsböter och 90 000 kronor i skadestånd.
Det är två år sedan Wallin på sitt Instagramkonto anklagade Virtanen för att ha våldtagit henne 2006. Virtanen har hela tiden nekat till anklagelsen, när polisanmälan gjordes 2011 så lades förundersökningen ned i brist på bevis, men följden blev att han hösten 2017 tvingades lämna Aftonbladet.
I den här intervjun ska vi följa Fredrik Virtanens väg till mediaeliten, via depressioner, ångest och missbruk, innan vi når nutid med metoo och hans hårda kritik mot Sveriges största dagstidningar.
Varför ville du bli journalist?
– Jag skulle gärna vilja säga att jag ville förändra världen, men jag tyckte väldigt mycket om musik och läste såna som Jan Gradvall, Kjell Häglund, Anna Björkman och Andres Lokko. Jag tänkte "vilket coolt jobb att få skivor och skriva om dem". Så enkelt var det.
– 1991 gick jag in på Corren och frågade om jag inte kunde få skriva lokala rockkonserter. Det fick jag och mitt första jobb blev Rockkarusellen i Vadstena. Jag minns att jag skrev om ett Linköpingsband som hette Mudslyde.
Efter en tid på folkhögskola och ytterligare vikariat på Corren kom Fredrik 1994 till Aftonbladets nöjesredaktion.
– Då hade jag blivit mer politiskt medveten, mer vänster, lyssnade på proggmusik och ville förändra världen. En kliché av vänsterung. Jag funderade på att bli grävande journalist eller kriminalreporter, absolut inte nöje, men så blev det.
I större delen av sina 23 år på Aftonbladet var Fredrik en av tidningens mest profilerade skribenter.
– Det var väl en bra karriär, men det kostade på, det var väldigt mycket stress i att alltid leverera och att ständigt vara i hetluften. Särskilt när internet blev större och näthatet växte. Man kunde inte skriva nånting utan att få skit. Så här i efterhand hade jag nog önskat att jag hade gjort chefskarriär i stället. Det är enormt stressande att behöva leverera putslustiga och hårdvinklade krönikor hela tiden.
Festandet du beskriver i din bok, med mycket knark och alkohol, varifrån kom det?
– Jaa, varför börjar man knarka, detta helvete? Det var nog en kombination av stress, prestationsångest, depressioner och att jag blev stor på mig själv. Men också miljön jag levde i på Aftonbladet. Det var helt okej att gå ut hela tiden och tidningen tog hand om alla kvitton. När jag var deprimerad på 2000-talet var kokainmissbruket som en befrielse. Jag såg inget värde i mig själv, därför pissade jag på mig själv.
Jargongen du beskriver i boken att du hade, med många grova uttryck mot människor, är det du eller var det något som kom när du, som du säger, blev stor på dig själv?
– Det är klart jag ångrar mycket av jargongen nu när jag förstår att den togs emot fel. Men jag har alltid haft en jargong. Jag har en ganska grov släng av tourettes och tycker det är kul att säga fula ord för att chockera. Det betyder ingenting för mig, men jag förstår nu att människor kan bli kränkta av sånt. Det där tog tid för mig att fatta.
Varför?
– Kanske för att jag inte insåg vilken maktposition jag faktiskt hade. Jag kände mig alltid som den lilla grabben från Motala som ville bevisa att jag dög till nånting. Jag har alltid haft dåligt självförtroende.
Hur kommer det sig?
– Det är en otroligt svår fråga. Hålet i bröstet som många av oss bär på, vad beror det på? Jag hade en bra barndom, gedigen lägre medelklassfamilj i ett gulligt litet kedjehusområde i en arbetarstad och sommarstuga på somrarna. Vi hade väl inte så mycket pengar men det var inget jag märkte.
Hade du dåligt självförtroende redan som pojke?
– Ja, och svag självkänsla. Jag kände mig ensam i högstadiet, men i gymnasiet fick jag en del kompisar när vi gjorde skoltidning, Platenskolans första sedan Alexander Bard gjorde sin tio år tidigare. Som vuxen har problemet mest varit att jag tycker att jag inte skriver tillräckligt bra, vilket alltid har skapat enorm prestationsångest.
– Jag har haft lust att sluta på Aftonbladet i flera år men inte vetat vad jag ska göra i stället. Jag kan ju ingenting annat än media. Att jag nu blev tvingad var ju bra på så vis. Annars hade jag suttit kvar där stressad och förbittrad.
I din bok är du starkt kritisk mot de största dagstidningarna. Varför?
– Jag provoceras av när journalistiken har en uppenbar agenda. Ta till exempel Dagens Nyheter som är Sveriges stora mainstreamtidning. De har en uppenbar liberal agenda i hela sitt innehåll. Värdebaserad journalistik som provocerar vanligt folk. Man vill uppfostra läsarna med bara fina åsikter och problem ses inte från olika håll.
– Aftonbladet är likadant, de har sin läsarmålgrupp och vill tillgodose den. Den stora tanken om den fria, samhällsbärande, oberoende journalistiken börjar alltmer försvinna. Det är bara målgrupper som ska träffas och pengar som ska in. Det enda vi kan hoppas på, och då menar jag Stockholm, för jag tror landsortspress är bättre i och med att de är mer lokala, är public service.
Varför blir public service extra viktigt?
– Jag tror de blir extremt viktiga framöver när kommersiella medier desperat väljer agendor för att hitta pengar och målgrupper. Då måste public service ha ett helt annat tänk. Jag märker att public service har insett det här.
Hur då?
– De problematiserar på ett annat sätt än tidigare. Invandringen till exempel, det förekom knappt problematiseringar av den före 2015, och där var det framför allt public service som svek när de bara ville uppfostra. Till protokollet så var jag absolut för en generös invandring. Jag var en del av det där, men jag var en åsiktsperson, en skrivande tyckare, så jag var i min fulla rätt att ha åsikter. Problemet är den vanliga journalistiken. Värdegrundsjournalistik är farlig, den skapar misstro mot etablerade medier. Folk är kloka, de ser att det bara väljs en vinkel och de inser att problemet är svårare än så.
Så vad tror du på för journalistik i framtiden?
– Jag tror starkt på den lokala journalistiken. Lokala, känslomässiga, relevanta frågor – i Östergötland såväl som i Stockholm. Man vadar ju i skit på nätet så fri, granskande, faktabaserad journalistik måste det finnas en efterfrågan efter även fortsättningsvis.
I sin bok "Utan nåd" riktar Fredrik Virtanen hård kritik mot de största svenska dagstidningarnas hantering av metoo, där han efter Cissi Wallins anklagelse själv blev en av huvudpersonerna.
– Metoo är en viktig rörelse, men i svensk media blev det en sån där god, uppfostrande sak som alla ville haka på. All pressetik slängdes överbord när det skulle kämpas för det fina progressiva. Svensk press har aldrig havererat som där vilket alla efterföljande PO-fällningar understryker.
Du efterlyser i boken mer självrannsakan i media.
– Ja, och det gäller inte bara runt metoo, det gäller alltid journalister. Vi har så jäkla svårt att medge när vi har gjort fel. Det har alltid varit så. Vi tycker att vi gör nytta, vi tycker vi är duktiga och vi tycker vi är demokratiskt viktiga. Allt det där stämmer, men vi borde vara ödmjuka när det blir fel. Mellan skål och vägg inser alla i Media-Sverige att metoorapporteringen gick helt fel, men ingen ansvarig vågar säga det utåt.
Du berättar i boken om dina självmordstankar under metoohösten, hur mår du idag?
– Det kanske låter otroligt, men jag mår väldigt bra. Jag har en frihet jag inte haft tidigare. Min familj och jag har det väldigt bra. Vi har gått igenom en svår, svår kris och kommit ut starkare på andra sidan. Jag trivs här i kvarteret. Vi bor här, har kontor här, barnen går i skola här och jag tränar thaiboxning här. Nu när förtalsrättegången är över återstår bara oron för försörjningen.
Hur gör man för att komma ur en kris starkare?
– Man har inget val. Antingen tar man livet av sig eller så kämpar man sig igenom så att det blir bättre. Jag hade lika gärna kunnat gå under, men när man inte gör det så blir man starkare. Nietzsche hade rätt, det som inte dödar dig gör dig starkare.
Nu skriver du tre thrillers. Berätta.
– De handlar om två journalister som just nu heter Viljo Hammar och Nettan Larsson. Viljo är huvudpersonen och påminner en del om författaren, mig, som ju kallas Virto.
Har du bra fantasi?
– Ja, det visar sig att jag har det faktiskt. Om 10–15 år kanske jag skriver något mer höglitterärt, men för tillfället undviker jag det eftersom jag har en världsklassförfattare i familjen (frun Karolina Ramqvist). Jag vill inte ens försöka när hon är så fruktansvärt bra. Därför blir det thriller.