Han befinner sig som alla begravningsentreprenörer i frontlinjen och märkte av pandemin före flera myndigheter.
– Jag anade oråd i februari. Bårhusen började bli fulla och vi visste inte hur smittsamt viruset från en död var. I dag sägs att en avliden smittar via droppsmitta ett par dygn. Det är i alla fall vad man tror, säger Peter Trygg.
Fonus Öst har ett avtal med regionen och alla kommuner om att hämta alla som dör utanför sjukhusen, alltså i hemmen och på olika vårdboenden. Det är där de allra flesta dör.
– Vi är den största aktören i länet, men fick ingen hjälp med att köpa skyddsutrustning från regionen, hade inga handböcker över hur vi skulle gå till väga.
Via en privat aktör som säljer produkter till bygg- och industrisektorn, fick Peter tag i skyddsmask 90 som ser ut som en gasmask och håller skyddsklass 1, dräkter, skoskydd och handskar.
– Personalens trygghet stod i fokus och det var viktigt att inte kontaminera smittan mellan olika platser. Fortfarande gäller full skyddsutrustning vid samtliga hämtningar. Vi fick skydden levererade 8 mars och har så det räcker till 2023.
Från 50 döda att hämta varje vecka hade Fonus Öst plötsligt 100.
Hur klarade ni det?
– Vi är 40 anställda i en organisation där alla gör allt, hämtar avlidna, träffar anhöriga, kistlägger, sveper, deltar vid ceremonin och gravsättningen. Nu har alla varit än mer flexibla, ställt upp och jobbat över. Själv har jag också varit ute på fältet. Som chef kan du i sådana här lägen inte gömma dig på kontoret.
Vilka lärdomar bör vi dra av pandemin?
– Begravningsbranschen har en samhällsviktigt funktion och den måste fungera. Vi behöver se över hur vi snabbare kan snäppa upp kapaciteten när något extraordinärt inträffar. Exempelvis kunde man använda kylcontainrar från militären istället för att flytta avlidna när bårhusen är fulla.
– Som den avlidnes sista ambassadör bär det mig emot, även om det alltid sker på ett värdigt sätt. Ju färre transporter och förflyttningar desto bättre. Dödstalen har kommit i pucklar och ibland har det varit svårt att parera dem för oss, länets alla bårhus och Svenska kyrkan.
En allmän önskan?
– Fyll i vita arkivet! Man kan ångra sig och ändra i det hur många gånger man vill.
Har du själv ändrat ditt?
– Ja, faktiskt, från kremering till jordbegravning. Historiskt intresserad som jag är gillar jag tanken på att det finns kvar något av en. Det är trösterikt.