Det är en av de första riktigt varma vårdagarna och Helene hade velat påta i trädgården med sin mamma. I stället sitter hon med sin mammas bästa väninna Madeleine och tittar i gamla fotoalbum och försöker förstå vad som hänt.
Anneli Hellström som skulle fylla 69 i år tog sitt sista andetag den 15 april, cirka en timma efter att respiratorn stängts av.
– Det är svårt att få det att sjunka in, det är så overkligt, säger Helene.
Madeleine Elliot, nära vän sen barndomen, och Helene vill berätta om Anneli, om en person som rycktes bort alldeles för tidigt.
– Vi vill inte att hon ska bli en siffra i statistiken, säger Madeleine.
Men det är också för att ge folk en tankeställare om hur lätt det är att bli drabbad.
– En del har varit slappa, men när de hör det här så skärper de till sig. Om vi kan bidra till det så gör vi gärna det, säger Helene.
Anneli insjuknade vecka tolv, vilket var tidigt under pandemin.
Det började som en vanlig förkylning, och på informationsnumret 11313 fick hon rådet att stanna hemma. Men på söndagen var hon så svag att hon fick hämtas av ambulans och föras till Vrinnevisjukhuset, där de konstaterade kraftig lunginflammation. Hon testades för corona, men innan provsvaren hann komma var hon tvungen att sövas ner för att få hjälp med andning och syresättning.
– Sen gick det fram och tillbaka hela tiden. Sjukhuspersonalen gjorde verkligen allt, de var helt fantastiska, säger Helene.
Anneli kämpade i respirator i 25 dagar, men till slut gav sig viruset på allt och lungorna ville inte börja fungera.
– Kroppen orkade inte mer. Hon hade inget sömnmedel i sig på slutet, men hon vaknade inte, säger Helene.
Tårarna rinner flera gånger när hon berättar om den svåra processen, att säga farväl till sin mamma. Men mellan tårarna finns också plats för glada minnen. Madeleine har känt Anneli sen 1963, då de var tolv år och gick i flickskola i Norrköping. Sen följdes de åt genom hela livet, båda flyttade till Söderköping, familjerna bodde en period på samma gata och umgicks tätt. Fram växer en bild av en vän med ett stort hjärta.
– Vi har gått igenom allt, glädje och sorg och skilsmässor tillsammans. Vi gifte oss inte med varandra, det är väl det enda vi inte gjort, säger Madeleine och skrattar.
Deras stora gemensamma intresse hästarna har hängt med hela livet. Det började på NFK, fortsatte med att de 1993 byggde om ett gammalt svinhus till stall och startade den ideella hästklubben Karriär, och på senare år var Anneli engagerad som kassör i SRS.
– Hon var väldigt aktiv i allt, både handboll, fotboll och stallet. Alla minns henne som en väldigt energifylld person med mycket glädje. Många kände också ett väldigt stöd i henne, säger Helene.
Anneli jobbade med ekonomi, hade en period egen redovisningsfirma och jobbade innan pensionen på Söderköpings Brunn. Förutom dottern Helene fick hon också sönerna Christian och Per och på senare år lade hon också mycket tid på de sex barnbarnen.
I solskenet, över en kopp kaffe, avlöser anekdoterna varandra och känslorna pendlar mellan mörker och ljus.
– Det finns så otroligt många fina minnen och jag är så innerligt tacksam för att det är så, säger Helene.
– Hon var en människa man aldrig glömmer, säger Madeleine.