Sami, Liban och Helén är trogna besökare på Stadsmissionens kontaktcentrum där Anneli är chef, men oftare kallas mamma. "Det är som vårt hem och de som jobbar här är vår familj", säger Sami, Liban och Helén.
"Annelie är guld, en ängel, vår mamma."
"Hon vet hur det är att sitta i skiten och att det finns en vanlig mänska inunder."
"Men hon kan bli väldigt arg på oss också."
Sami, Liban och Helén sitter utanför Stadsmissionens kontaktcentrum på Isidor Kjellbergs gränd i Linköping. På baksidan finns stolar och bord, men där är det förbjudet att dricka alkohol. Det är det inte här, på framsidans veranda.
Ändå plockar Helén undan flaskorna när vi vill ta en bild. "Det ser inte bra ut", säger hon.
Kontaktcentrum startade 1972 och är själva hjärtat av Stadsmissionens verksamhet i Linköping. Utåt sett är det kyrkans lunchservering på Ågatan som är det, men inte för Annelie Johansson.
Och inte för de runt 300 människor som kommer hit. En del ofta. Andra då och då.
De kallas deltagare eller besökare. Runt 100 av dem kommer varje dag för att äta, duscha, få rena kläder, umgås och få hjälp med myndighetspapper. De är hemlösa och har drogproblem, en del med psykisk ohälsa. Många lever i kriminalitet. Andra är bara väldigt ensamma.
Det är en komplex grupp människor där ingen quick fix finns. Där inga standardmallar hjälper. Alla har sin specifika historia.
När kontaktcentrum stänger för dagen ska det städas. Vänligt men bestämt uppmanas besökarna att dra sig hemåt. Medan de kan.
Här är Annelie operativ chef, men knappast bakom ett skrivbord. Hon rusar omkring, hjälper till med papper, är hantlangare i köket, samlar ihop och delar ut hundratals matkassar varje vecka, svabbar golv – och läxar upp.
– Hot, våld och skadegörelse är förbjudet. Förekommer det blir jag arg. Väldigt arg.
Telefon ringer i ett och jag anar att hon egentligen inte har tid att prata med mig. Tusen arbetsuppgifter står på kö att utföras. Och så har hon ju sin ADHD.
– Jag blir irriterad när folk säger åt mig att ta det lugnt, att jag kommer att gå in i väggen annars. Det gör jag inte alls. Jag mår som bäst när jag är mitt i smeten med massor av grejer att ta itu med.
Men Annelie är inte bara chef, hon är också som en mamma för många.
– Vi på Kontaktcentrum är deras familj. Deras egna har tröttnat för länge sedan. Ledsnat på att höra hur de ska ta tag i sina liv och lägga av med drogerna, men så blir det inte så.
Hon vet hur det är. Uppväxten i Navestad var kantad av svårigheter.
– Pappa var narkoman och åkte ut och in på olika anstalter. Mamma var psykiskt sjuk och alkoholist. Jag var näst äldst av fyra syskon och fick ofta ta hand om småsyskonen, en bror som var tre år yngre och en tio år yngre syster.
Annelie började tidigt med droger, precis som två av syskonen. Kanske i 13–14-årsåldern.
– Tre av fyra blev tunga missbrukare. Det var sprit, hasch, amfetamin. Vad man kom över.
När hon var 15 fick hon sitt första barn, som från sex år ålder bodde hos sin pappa. Mellan 20 och 30 år levde hon i en destruktiv relation, och bodde mestadels på gatan. Sov i källare och trapphus.
– Jag finansierade missbruket med att stjäla kläder på beställning och göra inbrott i källare. Standardförsvaret var "det drabbar ingen fattig".
"Hur länge jag ska jobba med att hjälpa missbrukare? Ja, tills jag stupar har jag tänkt." Annelie Johansson vet allt om att leva på samhällets botten.
Önskade du dig ett annat liv?
– Nej, det fanns inget annat sätt att leva. Inte som jag kände till. Jag var i min bubbla och mitt liv var "normalt".
När Annelie var 29 träffade hon en ny man och fick ytterligare två barn. Hon tyckte att tillvaron började räta upp sig.
– Vi hade ju i alla fall ett hem. Tak över huvudet och mat på bordet. Jag tyckte jag hade kontroll. Men när min sambo beordrades kontraktsvård så tyckte personalen att jag, och även våra barn, också borde gå i behandling.
Hon kom att gå till behandlingshemmet i 3,5 år. Det blev hela hennes trygghet, hennes livlina.
Vad hände inuti dig?
– Jag insåg att det fanns ett annat sätt att leva. Jag fick ett samvete och började skämmas över att jag sa att jag var drogfri när jag i själva verket knarkade varje helg. Vändningen kom när jag blev mormor. Jag var 31 och tänkte "en mormor kan inte droga. En mormor ska ju baka bullar!"
Sakta gick det framåt. Hon utbildade sig till behandlings- och familjepedagog med inriktning på missbrukarmiljöer.
"Vi har ju ett slags städfunktion. Jag undrar om gemene man i Linköping inser hur mycket tryggare det blir i centrum när missbrukarna håller till hos oss i stället för där", säger Annelie Johansson.
Vi går från Missionskyrkan till Kontaktcentrum. Annelie haltar och hostar och bedyrar att hon inte har covid. Det handlar bara om vanlig rökning och astma. Många av dem hon träffar har kol och är extra känsliga för covid. En örontermometer har köpts in.
Gör din bakgrund dig extra bra på det du gör i dag?
– Ja. Jag har lätt för att skapa relationer och jag dömer ingen. Med åren har jag lärt mig att vem som helst kan hamna i skiten. Allt beror på tillfälligheter, vad livet har i beredskap. Den utlösande faktorn kan vara vad som helst, som att bli av med jobbet eller att bli lämnad.
Men du daltar inte?
– Absolut inte. Jag kan förstå dem, jag stöttar och hjälper, men tycker inte synd om. Alla har ett val ett förändra sitt liv. Det handlar om att invänta rätt tillfälle.
– Jag kan bli riktigt arg också. Bara för att man är missbrukare kan man inte hålla på och bete sig. Sånt accepterar jag inte. Många människor förväntar sig att missbrukare ska bråka och det blir en självuppfyllande profetia.
Har du sett någon på botten som helt lyckats byta liv?
– Minst tio stycken. Men desto fler har vi hjälpt till ett drägligare liv så att de får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda, som tak över huvudet, kläder, mat och en chans att sköta sin hygien.
Annelie är en operativ chef som sällan sitter bakom sitt skrivbord utan rycker in där det för stunden behövs.
Vi kommer fram till Kontaktcentrum. Alla hälsar och kramar om Annelie. Mamman. Navet och superkraften i den familj som kommit att ersätta besökarnas riktiga familjer. De som inte orkar längre.
Vad är svårast?
– De här människorna känner ingen tillit. De lever utan bidrag, utan hem, helt utanför samhället. Och nu har socialtjänsten gjort om hela sitt system, vilket jag tror gör att de än mer hamnar mellan solarna.
– Nu har varje hjälpsökande tre handläggare, en boendehandläggare, en missbrukshandläggare och en ekonomisk handläggare, istället för en. De har dessutom sekretess sinsemellan så att den ena inte vet vad den andra gör. Det är ju exempelvis väldigt praktiskt om en missbrukshandläggare känner till var missbrukaren bor . . .
Önska dig fem saker!
– Ett kontaktcentrum öppet till 22 varje dag. Ett härbärge med fem platser för kvinnor och tio för män. (Kommunen hade ett men det var bara för EU-migranter). Mer personal. Att jobba uppsökande bland dem som sover ute. En egen sjuksköterska.
Hur har de hjälpsökande förändrats?
– De är mycket värre däran nu, förstörda redan som 30–35-åringar. Alla är blandmissbrukare och vet inte vad de får i sig genom nätdrogerna. Renodlade alkisar finns knappt längre. Vi ser också allt fler med utländsk härkomst.
Är alla hemlösa missbrukare?
– Nej, en del med psykiska problem är utan hem. Dem är vi extra observanta på när de kommer till oss, så att de när de blir en del av gemenskapen här inte börjar droga, bara för att de andra gör det.
När det behövs är Annelie hantlangare åt kocken Pavlos Karatzoglou i kontaktcentrums kök som varje dag erbjuder frukost och lunch till ett 100-tal besökare.
Vad skiljer Norrköping och Linköping?
– Klimatet är tuffare i Norrköping med tyngre droger och människor i mycket sämre skick. Det är lättare att komma under behandling i Linköping.
– Jag undrar hur många som förstår vilken trygghet för det övriga samhället som vårt öppna kontaktcentrum innebär. Självklart blir det väldigt mycket mindre stök på stan när missbrukarna kan vara här hos oss där vi har direktkontakt med polis och andra myndigheter, än om de skulle härja i city, men det tror jag inte så många tänker på.
Vad gör myndighetspersonal ofta för fel?
– Pratar över huvudet på människor, lyssnar inte och ställer inte frågan: Vad behöver du? De tror mer på standardlösningar än på individuella, som kostar mer.
Hur kan man bäst hjälpa?
– Genom att skänka pengar eller bli volontär.
Många av besökarna har kol och är extra känsliga för coronaviruset. En örontermometer har köpts in.
Vad är du mest stolt över?
– Stadsmissionens arbete som gör stor skillnad för den enskilde individen – och för samhället. I stället för att minska och stänga våra verksamheter, som ibland är rent livsavgörande för många, har vi under pandemin sadlat om och ökat.
Vad hade du velat säga till ditt 20-åriga jag?
– Det är lugnt, det löser sig.
Din största utmaning i livet?
– Att hjälpa så många som möjligt. Men också maktlösheten över att tvingas se utsattheten hos människor, där samhället brister. Att inte räcka till.
Beskriv dig själv med fem ord.
– Engagerad, driven, positiv, flexibel, tidsoptimist.
Bästa bok du läst?
– Ingen dans på rosor.
Något du är extra nöjd med?
– Jag är lösningsfokuserad och ger mig inte förrän problemet är löst.
Ändra något hos dig själv!
– Önskar att jag ibland var tyst och inte gav mig in i allt.
Något du ångrar i livet?
– Egentligen inte. Det som hänt har gjort mig till den jag är i dag.
Har du någon okänd talang?
– Bra fallteknik. Jag är klumpig och ramlar ofta, men just falltekniken från judoträningen sitter i.
En minimal tatuering från ungdomen som ser ut som en trea men som är Annelies initialer a och j.
När är människor pinsamma?
– När de ger sig in i saker de inte har kunskap om.
Egenskap du högaktar?
– Ödmjukhet.
Vad gör dig riktigt arg?
– Dömande människor.
Du är allsmäktig för en dag. Vad gör du först?
– Ger alla människor samma förutsättningar till bostad, mat, jobb och utbildning.
Annat yrke som passat dig?
– Politiker
Har du någon extravagans?
– Nej. Jag lägger det mesta på barn och barnbarn.
Var trivs du allra bäst?
– Där det händer saker, gärna mycket på en gång.
Vad äter du vid din sista måltid?
– Kålpudding, potatis och gräddsås.
Vem, levande eller död, skulle du vilja bjuda på middag?
– Jimmie Åkesson. Jag vill veta hur han tänker.
Ett erbjudande du inte hade tackat nej till?
– Att få jobba med gatubarn i Brasilien.
