Regionvalet
Den nu 46-årige Emil Broberg växte upp i Västervik. Han kommer från en traditionell arbetarklassbakgrund, som son till en sotare och en städerska.
– Jag drömde mycket om världen därute. En av mina stora drömmar som barn var ju att få resa och se världen. Våra semesterresor med familjen bestod av att vi en vecka åkte och hälsade på min faster som bodde på västkusten. Det fanns inte på kartan att vi skulle kunna resa utomlands eller äta på restaurang under semestern.
I skolan hade han lätt för sig, men var inte särskilt flitig och på gymnasiet skolkade han bort ett helt år. Föräldrarna ställde krav på att han skulle sköta sig eller börja arbeta, så även Emil började som sotare.
– Ingen av lärarna hade nog trott att jag skulle bli en sån som åkte till FN och höll tal. Det hade varit mer sannolikt att jag blev skjuten. För vissa av mina barndomsvänner gick det inte lika bra. En blev tung missbrukare och mördad.
Han blir dämpad.
– Det där bär jag med mig. Det är starka känslor. Det fanns en rätt stor ilska mot samhället, men också en vilja att förändra.
Det var viljan att förändra som tog honom till politiken. Han berättar att han drogs med på ett möte med Ung Vänster 1993. I början av hans politiska engagemang verkade han för att det skulle finnas datorer med internet på biblioteket.
– Det här var ju i mitten av 90-talet och centerpartistiske ordföranden i kulturnämnden tyckte att det var helt orimligt, men det blev så. Det kanske hade hänt ändå, men det gav ändå en känsla av att man kunde påverka.
Till Linköping kom han för att studera på universitetet, men politiken har också tagit honom ut i världen. Emil ansvarar för jämställdhetsfrågorna inom Europeiska kommunförbundet, med aborträtt som en av de stora frågorna.
– Jag har kunnat resa mycket, både i jobbet och privat, på ett sätt som är långt ifrån den bakgrund jag kommer ifrån. Jag har fått se fantastiska platser, besökt bönder i Brasilien, hållit tal i FN:s generalförsamling.
Sedan 2007 arbetar han också inom Sveriges kommuner och regioner (SKR), där han var vice ordförande 2015-2019, men annars finns inte den nationella politiken bland målen.
– Det kommunala eller regionala arbetet har alltid har lockat mig för att det finns så mycket närmare och besluten vi fattar får genomslag mer direkt.
I regionvalet 2022 efterfrågar Emil efterfrågar tydligare politisk styrning och fokus på personalfrågan.
– Vi behöver bättre förtroendevalda. Under lång tid har de bara gjort som förvaltningen säger. Politiken behöver styra mer och förvaltningen mindre. Dessutom måste man lyssna på vårdpersonalen som säger att man inte kan räkna med att få den vård man behöver. På akuten jobbar personalen regelbundet dubbelpass för att det saknas personal. Vi kan inte ha det så, det är katastrofdåligt.
Hur ska ni få in mer personal?
– Genom bättre arbetsvillkor och löner. Det handlar om politisk vilja. Vi har pengar på banken och lägger massor av pengar på hyrpersonal. Vi vill satsa istället för att spara. Det kommer inte att göra sjukvården billigare, men bättre.
Hur ska allt bekostas?
– Vi står för en annan ekonomisk politik. Nu har man effektiviserat i 20 år och ingenting får bli dyrare. Så regionen öser in miljarder på banken. Det är orimligt! Vi ska vara rädda om skattepengarna, men de ska användas till sjukvården och kollektivtrafiken.
Hur ska arbetsvillkoren förbättras?
– Man behöver ändra hur hela sjukvården styrs och organiseras. För att få till förändring måste man våga göra saker. Jag tror på att ge förtroende och handlingsutrymme till personalens närmsta chefer för att hitta lösningar. Rättvisa är inte att alla ska ha det lika värdelöst, alla måste inte göra lika. I nuläget styrs allt centralt av HR och man driver hela organisationen som ett privat företag utifrån idén om effektivitet, men vi bygger inte bilar, utan jobbar med människor.
Kollektivtrafiken då, vad vill ni där?
– Vi får inte överge landsbygden. Kollektivtrafiken är en prioriterad fråga för oss. Vi vill satsa på kollektivtrafik på landsbygden istället för som nu, där det bara satsas där många reser. Dessutom vill vi ta tillbaka kollektivtrafiken i egen regi, istället för genom upphandlade utförare och lägga ner Östgötatrafiken som bolag för att underlätta den politiska styrningen.