Fram till juni i år har den nationella stödtelefonen tagit emot omkring 550 samtal i Sverige. 31 av dessa angår barn och ungdomar i Östergötland. Bakom den nationella stödtelefonen finns det nationella kompetensteamet. De har i uppdrag att stödja arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Negin Amirekhtiar är sakkunnig i det nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck.
– När höstterminen börjar kan skolbänkar stå tomma. Det kan bero på att barn och unga under sommarlovet riskerar att bli bortgifta under utlandsresor eller att de förs ut från landet, och lämnas kvar mot sin vilja, berättar hon.
Det nationella kompetensteamet ska samordna och stödja arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. De besvarar frågor till yrkesverksamma gällande ärenden som könsstympning, barn- och tvångsäktenskap.
– Under den här sommaren har vi haft full bemanning av stödtelefonen, det har kommit in samtal till oss dagligen. Främst har det varit samtal från Socialtjänsten eftersom att det är de som arbetar under sommaren och kommer i kontakt med målgruppen. Men vi har också fått in samtal från ideella organisationer och polisen. Det har rört sig om samtal om flickor som varit i behov av hjälp, stöd och skydd. Det har varit flickor som själva vänt sig till Socialtjänsten, men också en del ärenden gällande mammor och barn som varit placerade i skydd, säger Negin Amirekhtiar.
Under 2014 startades den nationella stödtelefonen. Negin Amirekhtiar berättar att antalet samtal har ökat sedan dess.
– Under 2018 kunde vi se en kraftigare ökning av antalet samtal jämfört med tidigare år. Det kan bero på att kännedomen om stödtelefonen har blivit större, och att frågor rörande hedersrelaterat våld och förtryck har fått mer uppmärksamhet. Det kan leda till att fler utsatta söker samhällets stöd, men också att yrkesverksamma i större utsträckning identifierar och söker råd kring hur de kan hjälpa den som är utsatt.
Negin Amirekhtiar tycker att det är viktigt att den yrkesverksamma visar att man finns till för unga.
– Ofta går vi som vuxna och väntar på att barn och unga ska sända ut signaler på att de mår dåligt. Istället bör vi signalera att det går att prata med oss, att vi kommer att lyssna. Det ska inte ligga hos barn och unga att be om hjälp, de ska avlastas från det. Vi måste våga se, våga fråga och våga agera.