Drottninggatan. Det låter det. Och hur passar gatorna i Linköping och Norrköping in till namnet? Är de drottninglika? Skrider de majestätiskt genom salarna/städerna? Ja.
Men de är väldigt olika till sin skepnad, gatornas drottningar även om båda ståtar med en ansenlig mängd fina gamla byggnader. Medan Norrköpings "huvudgata", som för övrigt fick sitt namn redan 1658 efter drottning Kristina, sjuder av affärsutbud och spårvagnstrafik är Linköpings Drottninggata, som anlades på 1850-talet, en bilarnas, bussarnas och cyklarnas transportled genom city.
– Men man tänker inte så mycket på trafiken. Vi störs i alla fall inte nämnvärt av den, säger Peter "Biffen" Karlsson som bor på Drottninggatan i Linköping sedan sex månader. Tidigare bodde familjen på Gustaf Adolfsgatan i Vasastan.
Men 11 000 fordon om dan borde störa, kan man tycka.
– Nej, faktiskt inte. Och där vi bor är gatan avstängd för fordonstrafik efter klockan 22. Och för närvarande är det ju extra lugnt eftersom gatan utanför oss är helt avstängd för arbete, säger Biffen på promenad med blandrashunden Zigge.
De är på väg för att rasta i lummiga stadsparken Trädgårdsföreningen, åt vilken Karlssons har fönster och balkong.
– När fåglarna kvittrar känns det nästan som att bo inne i parken, säger Biffen och säger sig vara mycket nöjd med det nya centrala läget.
– Ska man säga något som jag gillar mindre bra så är det att cyklisterna kör väldigt fort.
I Norrköping syns inga cyklister till.
Inte på Drottninggatan i alla fall. Jo, en man leder sin cykel över gatan och spårvagnsspåren vid Rådhuset.
Norrköpings Drottninggata är berömd. Inte bara för att den leder rak som en spira mellan Norra och Södra Promenaden, eller för att Karl Johans park med kaktusplanteringen ligger alldeles bredvid i norra änden. Nej, det är för att från här och Hospitalsgatan hör uttrycket "skene gate upp och gate ner o glane i skyltfönstera", hemma. Det sa man för att spana in julskyltningen på 40- och 50-talen.
Kanske gör man så i dag också?
– Drottninggatan är ju vår centrala punkt, säger Ulla Lindau, affärsinnehavare på "Draget".
– Från Repslagaregatan och ner mot stationen är gamla stan och vi i Gamla stanföreningen jobbar för att försöka göra den mer levande, säger Ulla.
Hon och hennes syster Åsa Thörner driver sedan 2011 en tyg- och garnaffär, som tidigare låg på Skolgatan. 100 meter från den nuvarande butiken där systrarna flyttade in i november förra året.
– Det var lite svårt att hitta oss tidigare och vi hade inte så många kunder. Efter flytten syns vi på ett helt annat sätt och nu har vi dubbelt så många, säger Ulla förnöjt.
På tal om att hitta så hittar vi turisterna Susanne och Lars-Åke Åsland på Drottninggatan i Linköping. De kommer från Lindesberg och ska inom kort flytta till Örebro. Denna varma sommardag vill de gå och bada i Tinnis. De gillar Linköping, säger de även om de inte har gjort sig någon bestämd uppfattning om just Drottninggatan.
Men om jag frågar?
– Då säger vi att det verkar vara en bra blandning av gammalt och nytt, säger paret och ser sig omkring på gatan som leder från Drottningrondellen vid mötet med Nya Tanneforsvägen i öster genom centrum upp till Storgatan i väster och på vägen passerar en entré till stadens vackra lunga Trädgårdsföreningen.
Vid P-huset Detektiven står Michelle Nguyen och säljer östgötska jordgubbar från Lida trädgård utanför Norrköping. Anders Eriksson handlar av henne på väg hem till Tannefors.
– Bra plats att stå på. Det är mycket folk som kommer och går. Jag får vindskydd från P-huset, säger Michelle.
Och svalka.
Vid Drottningbron svalkar det också. Svalkan kommer från Stångån. Även på Norrköpings Drottninggata svalkar det på bron. Saltängsbron över Motala ström. Sven Björklund från Krokek har sökt svalka annorstädes. Han sitter i en stol på Tyska torget och dricker vatten vid en servering.
– Jag har lämnat in bilen på verkstad och sitter och väntar.
Sven har gjort en iakttagelse.
– Något som slår mig är alla frisörer. Det är ju minst tre i varje hus! Jag vet dock inte om Norrköpingsborna är mer välklippta än andra.
Snart kanske. Uppe vid biblioteket sitter Jan Karlsson som har stött på en gammal kompis på stan: Ove Lönnberg. De två pensionärerna sitter i skuggan från biblioteket och pratar minnen från uppväxten i Söderköping. Jan väntar på sin fru. Hon är hos frissan.