Thomas Lindén är fortfarande märkt av veckorna inom covidvården men hyllar personalen. "Det finns fortfarande änglar".
Thomas Lindéns inlägg på sociala medier från midsommarafton innehöll två budskap.
Glädje över att få livet tillbaka.
En påminnelse till alla som tror att det här med covid-19 är över.
– Jag har nog fått en tankeställare. Nu känner jag vad som är viktigt här i världen. Jag beundrar de som jobbar inom vården. Nu när det lättas på restriktionerna hoppas jag att vi vanliga människor sköter oss, så att personalen får arbetsro när den här nya deltavarianten dykt upp, säger han.
För 51-årige Thomas Lindén var det den brittiska covid-19-mutationen som var nära att kosta honom livet.
Thomas Lindén hade varit sjuk i en vecka och hade konstaterad covid-19 efter ett test i maj.
– Vi hade skött oss ordentligt i ett och ett halvt års tid hela familjen. En i taget har vi varit och handlat. Vi har undvikit att bjuda hem några vänner till hemmet. Vi har hållit avstånd och skött oss. Sedan blev båda flickorna sjuka när de gick i skolan. Det är troligt att vi fått smittan därifrån, berättar Thomas Lindén, som inte tillhör någon riskgrupp.
Han har inte haft en sjukdag på 20 år.
– Nu efteråt kan man tycka att det var högst olyckligt för det var en vecka innan min åldersgrupp fick vaccinera sig. Men det kan man inte påverka i efterhand, berättar Thomas Lindén.
"Jag har en stor släkt och en farbror kom på besök och berättade att jag är den som råkat mest illa ut i familjen", säger Thomas Lindén. Han är 51 år men var nära att inte klara den brittiska varianten av covid.
Viruset bet hårdare på försäkringsrådgivaren än på de flesta andra i hans åldersgrupp. Thomas fick allt svårare att andas och syresätta sig i hemmet. Söndagen 23 maj ringde hustrun Camilla efter ambulans, som hämtade honom från hemmet i Jursla.
Thomas lades in på Ima – en intensiv medicinsk avdelning, steget före intensivvårdsavdelning, Iva. Själv kände han sig bättre än vad han gjort hemma i huset, med "grimma" och syretillförsel.
– Jag kände mig stark, för jag fick mycket syre. Men de såg nog på värdena redan från början att de gick ned och att det inte skulle hålla. De sa det också tydligt till mig, men jag var inte mottaglig. Förmodligen för att förbereda och lugna ned mig. När jag tänker på det nu var de väldigt proffsiga, berättar Thomas.
Med kroppen full av medicin flyter minnena ihop.
– De sa att "Det här håller inte. Du kommer få läggas in i respirator." Min tanke var i stället "Jag kände mig ändå rätt bra, fattar de verkligen rätt beslut nu?". Jag var fortfarande inte med på banan, men har hört efteråt att många resonerar så.
Insikten om situationens allvar kom med de avslutande orden.
– Det finns goda förhoppningar att du ska klara dig. Det var det de sa innan jag sövdes ned och lades i respirator.
Thomas Lindén följer covidstatistiken dagligen och är rädd att en ny våg kan komma till hösten om inte vaccinationerna hinner före.
Thomas Lindén väcktes efter tre dagar. Sjukhuspersonalen hade meddelat Camilla att de inte kunde garantera att det skulle vara bättre efter den tiden. Men vid längre behandlingar med respirator måste en track (trakeotomi) utföras, vilket innebär att man öppnar luftstrupen via en operation. Så personalen gjorde ett försök.
– Som tur var blev det bara tre dagar, då kunde jag ligga på mage. Jag var glad när jag vaknade upp. Men jag var nog i ganska dåligt skick ändå. Men personalen var helt suverän som kunde hjälpa till, berättar Thomas.
Efter tre veckors vård kom han hem från sjukhuset, samma dag äldsta dottern Ida tog studenten. Yngsta dottern Julia hade också gått ut nian under vårdtiden.
I dag finns fysiska spår kvar på kroppen. 10–12 kilo främst muskelmassa som tappats, näsinfektion från grimman och en del blåmärken på halsen. När Thomas berättar blir han tidvis andfådd bara av att prata.
Småsaker – för i dag är han frisk och är tacksamt ödmjuk för att ha överlevt.
Saknad av familjen men också av familjens Cavalier King Charles, Aston som vaktade husse dagarna efter hemkomsten.
– Jag hade tur som fick komma hem till studenten. Jag hade inte sagt något till Ida då jag var rädd att det skulle bli en besvikelse om det inte blev så. I början och även nu behöver jag hjälp med saker i hemmet. Men jag äter och sover bra. På morgnarna och kvällarna blir jag lite andfådd. Jag har inte gått så mycket ännu. Max 25 meter, berättar Thomas om vägen tillbaka.
Han förstår att familjen haft en tung period och är tacksam mot sin förstående arbetsgivare, alla vänner som ställt upp och som hört av sig. Via tidningen följer Thomas covidrapporteringen och konstaterar att siffrorna sjunker, även om faran inte är över.
Även familjens hund Aston har känt av dramatiken och saknade av husse.
– Han följde mig i två dagar och slickade mig på benen. Så fort någon kom nära mig så skällde Aston. Han blev lite pappig där ett tag, säger Thomas med Aston i knäet.