"Humorn är vårt främsta kitt. Jag gapskrattar flera gånger om dagen. Jag brukar kalla Andreas för klokrolig, för att han är både klok och rolig och ibland dessutom samtidigt. "
Nyfiken på ...
Det är talmannen själv som tar emot. Som så många andra i riksdagshuset arbetar ofta han hemma under pandemin. Det är en solig eftermiddag i början av oktober och Andreas dukar upp kaffe och hembakt på verandan. För säkerhets skull baxar han fram en infravärmare också.
Vad jag inte vet är att han senare ska smygfotografera oss genom köksfönstret. Det här visar sig vara Helenas första ensamma intervju som talmansfru, där hon själv står i centrum och maken får hålla sig borta. Han är stolt över henne, skriver han på Facebook.
När vi senare ska ta lite bilder på dem tillsammans slås jag av glittret i ögonen när deras blickar möts. De många skratten och självklara smekningarna. Som om de vore nykära.
Helena och Andreas möttes på nätet och eftersom Nässjö låg mitt emellan deras hemorter Malmö och Motala föreslog Andreas efter ett intensivt brevskrivande att de skulle ses där.
Hur var mötet?
– På ett sätt en flopp, på ett annat sätt en succé. Jag var så himla nervös. Låtsades prata i mobilen för att se lite upptagen ut. Han var så jättesnygg.
– Hotellet var en stor betongklump och den exklusiva italienska restaurangen han bokat visade sig vara en pizzasylta med tapeter som skulle likna tegelväggar. Andreas föreslog plankstek, seg och med pulvermos skulle det visa sig. När vi efteråt skulle ta en mysig promenad på torget var där Epatraktorrally och när vi istället skulle ta en drink på hotellet var där ungdomsdisco, ha ha.
Vad föll du för?
– Vem faller INTE för Andreas? Lugn, charmig, rapp i tanken, ögonen, drivet. Och så är Andreas faktiskt den vänligaste människa jag någonsin träffat.
Är han lika lugn hemma som i riksdagen?
– Ja, faktiskt. Trygg och stabil. Jag har en ganska hög energinivå och sätter gärna igång nya projekt som jag snabbt tröttnar på. Om jag är en korttidsdistanslöpare så är Andreas maratonlöparen. Seg och uthållig.
Köket hemma i Norrköping har Helena själv designat.
Vilket är ert främsta kitt?
– Utan tvekan humorn. Jag gapskrattar flera gånger om dagen. Jag brukar kalla Andreas för klokrolig, för att han är både klok och rolig och ibland dessutom samtidigt. Han är en trygg man som samtidigt ser ut som en busig pojke när han ler med sina äppelkinder och har Kalles Kaviarlook.
– Det är en fantastisk ynnest att ha hittat en person där de egenskaperna kombineras, min egen gudagåva.
Hur förändrades ditt liv 2018?
– På ett plan ändrades allt, på ett annat ingenting alls. Henry var två år och små barn har en förmåga att hålla en kvar på marknivå. Här hemma rullade ju allt på som vanligt.
– Å andra sidan såg jag under en period min man mer på tv än hemma och jag var väldigt nervös när jag skulle gästspela i hans värld. Jag var på jobbet måndagen då talmansvalet skedde och fick ett sms från Andreas där det stod att en kvinna från Riksdagsförvaltningen strax skulle ringa upp och skicka mig mitt "minutschema" inför riksmötets öppnande dagen därpå!
Raka vägen in i hetluften, med andra ord. Medan Andreas stod och inväntade kungaparet på Storkyrkans trapp fick Helena gå ensam genom kyrkgången för att längst fram invänta statsministerparet. Efter ceremonin i riksdagen åkte hon varuhiss med prinsparet för att sedan stå i "reseiving line" med kungaparet och ta emot gästerna vid talmannens mottagning.
– Vid festkonserten på kvällen i Konserthuset satt jag bredvid kungen och skulle sjunga Kungssången, som jag bara sjungit två gånger i mitt liv! Lite senare utbrast jag till Andreas att jag glömt boka tågbiljetter hem till Norrköping, varpå han sa "det är lugnt, vi åker ju med Säpo numera".
Dagen efter var Helena tillbaka på sitt arbete och allt var som vanligt. Men snart rullade det på med statsbesök, Nobelvecka med allt vad den innebär, Nobelmiddagen, Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, kungamiddag, talmannens vår- och höstmiddag, fler statsbesök, nationaldagen, demokratiturné, riksmötets öppnande ...
Hur lärde du dig klädkoden?
– Jag fick hjälp från Riksdagsförvaltningen med att anlita en person som hjälper mig. Bara första terminen krävdes fem långklänningar. Det var svårt att veta vad som krävdes vid exempelvis Nobelfesten och hur min klädsel bör vara när klädkoden anges som "mörk kostym".
Kändislivet kastades över dig. Hur var det?
– Omtumlande. Att plötsligt bli smygfotograferad kändes inte så bekvämt. Å andra sidan, utan det här uppdraget hade jag aldrig träffat så många intressanta människor och fått göra så många superhäftiga grejer.
Vet Henry vad pappas jobb innebär?
– Ja, lite grann. Han tittade in när Andreas hade videomöte med kungen och fick lära sig säga "ers majestät". Han vet att han kallas talman och om någon frågar vad arbetet består i förklarar Henry att hans pappa tar en massa människor i handen och sedan säger:
Goddag, goddag. Bla bla bla.
Bonjour, bonjour. Bla bla bla.
Hello, hello. Bla bla bla.
Men att pappa tagit kungen i handen smäller inte lika högt som att han hälsat på självaste Bolibompadraken, tycker Henry.
Att pappa nävhälsat på Bolibompadraken tycker sonen smäller högra än att han hälsat på kungen.
Har du gjort bort dig som talmansfru?
– Inför en slottsmiddag med prins Daniel till bordet upprepade jag tyst för mig själv hela dagen att jag måste säga "ers höghet", sedan råkade jag dua honom tre gånger på raken.
– På första Nobelfesten kändes allt så bisarrt. Man ska ju liksom glida ner för den där gigantiska trappan. Jag sa till min bordsherre, kemipristagaren Gregory P. Winter, att om han lyckades få ner mig hel, i ett stycke, skulle jag göra allt för att han skulle få en fantastisk kväll. Det var ju en ren chansning att uttala sig så, men han grabbade min arm och sedan skrattade vi så tårarna rann resten av kvällen.
Vad har överraskat under Nobelmiddagarna?
– Det kompakta molnet av hårspray och att tre av pristagarna varit övertygade om att engelska är mitt modersmål.
Någon du gillar extra mycket?
– Ulla Löfven. Vi är lite i samma situation, hon är så vänlig och jag känner mig väldigt trygg med henne.
Händer det att maten inte är god?
– Nej. En större risk är att jag inte hinner äta den. Mitt jobb är att representera Sverige, främst genom att samtala med gästerna och skapa ett positivt intryck av vårt land.
Du älskar rått kött!
– Ja. På mitt 5-årskalas var planen att servera barnen det, men mina föräldrar avstyrde den. Råbiff är en favorit och hemligheten är att få till rätt textur. En del ska skrapas för att få fram puréaktig konsistens, en annan del finhackas.
Matlagning är kul och extra bra är Helena på råbiff där det krävs ett särskilt trick för att få till rätt konsistens.
Andreas ville bli cirkusdirektör som liten. Du då?
– Jag hade tre tänkbara yrken. Astronaut, kartläsare i rally eller sjuksköterska.
Vem av er vinner oftast i På Spåret?
– Jag, men det beror på att jag fuskar (öppet) med mobilen. Det är som i minigolfen. Jag kör protokollet, alltså vinner jag, ha ha. Andreas är en vinnarskalle, men det händer att jag slår honom i TP.
Hur står han sig i levande charader?
– Klurigt. Han skulle kunna segla upp som ett fullblodsproffs där, man vet aldrig. Jag får prova!
Vad är du mest stolt över av ditt livs bedrifter?
– Att jag lyckades ta mig in, och igenom, en utbildning till simultantolk i Spanien, på spanska.
Beskriv dig själv med fem ord.
– Otålig, lojal, busig, kärleksfull, energisk.
Bästa bok du läst?
– Oj! Jag älskar att läsa och tycker ganska ofta att ”det här var nog den bästa boken jag har läst”. Kanske ”Vindens skugga”? Eller ”Den hemliga historien”?
"Att plötsligt bli smygfotograferad kändes inte så bekvämt."
Om du fick resa i tiden?
– Just nu läser jag Hilary Mantels böcker om Thomas Cromwell och Henrik VIII så England på 1500-talet kunde vara spännande. Jag hade i och för sig också väldigt gärna varit i Washington vid tiden för ”I have a dream”-talet.
Vilket är ditt allra sämsta köp?
– Råsaftcentrifugen som ger grynig juice och galet mycket disk. Och som har stått bortglömd och undanskuffad ovanför kylskåpet de senaste två åren.
Vad gör du helst en ensam ledig dag?
– Tar en lång promenad och kryper sedan upp i soffan med en bok. Eller så pluggar jag. Jag är snart klar med min kandidatexamen med psykologi som huvudämne.
Om du fick ändra en sak med dig själv?
– Jag skulle ge mig en bättre sångröst.
Något du är extra nöjd med, i din personlighet?
– Min galghumor.
Har du någon okänd talang?
– Jag är rätt bra på att härma folk.
"Inför en slottsmiddag med prins Daniel till bordet upprepade jag tyst för mig själv hela dagen att jag måste säga "ers höghet", sedan råkade jag dua honom tre gånger på raken."
Var surfar du när du har tid över?
– Min trädgårdsgrupp på Facebook. Jag skriver dock inga frågor längre – då får jag bara kommentarer om talmannen och hans eventuella kunskaper i ämnet. De är ringa kan jag meddela.
När är människor riktigt pinsamma?
– När de är okunniga och arroganta samtidigt.
Egenskaper du högaktar?
– Artighet, vänlighet och ödmjukhet.
Vad gör dig riktigt, riktigt arg?
– Elakheter mot de som inte kan försvara sig.
Du är allsmäktig för en dag. Vad gör du först?
– Ordnar fred på jorden och bra liv för alla barn. Och rensar havet på plast. Och släcker alla skogsbränder. Och sänker temperaturen med ett par grader. Sedan tar jag lunch.
Bessie är en blandning av norsk skogskatt och lockig selkirk rex. "Hon är extremt bortskämd".
Ett annat yrke som också hade passat dig?
– Trädgårdsmästare eller kock.
Har du någon extravagans?
– Nej, men jag har en plan. Jag brukar säga att jag ska läsa en tidning med glansigt papper och käka praliner (tyvärr gillar jag inte praliner – men jag gillar ordet väldigt mycket).
Var trivs du allra bäst?
– I skogen med Andreas och Henry. Eller på en skånsk strand med samma sällskap.
Vad äter du vid din sista måltid?
– Råbiff, särskilt om jag får göra den själv.
Vem, levande eller död, skulle du vilja bjuda på middag?
– Axel Oxenstierna eller Marie Antoinette (eller hennes mamma Maria Theresia).
Ett erbjudande du inte skulle tacka nej till?
– Jag har sedan tonåren drömt om att rida genom Europa, det hade jag inte tackat nej till.
