Han är inte bara M-riksdagsmannen som befunnit sig i hetluften sedan han öppet kritiserat Decemberöverenskommelsen. Finn Bengtsson har också en tjänst som professor i psykiatrisk behandlingsforskning och överläkare i klinisk farmakologi vid LiU.
Känner du igen det bemötande Eva fick av psykvården?
– Tyvärr kan nog detta förekomma från tid till annan. Brist på korrekt bemötande är enligt min erfarenhet vanligen en konsekvens av bristande medicinsk kunskap, och detta gäller då inte bara specialistpsykiatrin utan all mera specialiserad medicinsk verksamhet. Därför bör bipolära tillstånd primärt alltid hanteras av en fackpsykiater.
Varför är bipolär sjukdom så svår att diagnosticera?
– I de uppenbara fallen, där återkommande skov svänger mellan sjukligt låga och höga stämningslägen, är inte diagnostiken särskilt komplicerad. Men i de fall där skov efter skov kliniskt ter sig som genuina depressioner, kan det vara svårare. När depressionen står på basen av en bipolär sjukdom, så kallad bipolär typ 2, så är vanlig depressionsbehandling inte sällan verkningslös.
Behövs personliga ombud? I så fall varför?
– Absolut! Precis som Eva och Hans beskriver är de många olika sjukvårdsoch myndighetskontakter, som en psykiskt sjuk människa kan behöva, något som kräver samordning. Där är de personliga ombuden bäst skickade. Om så krävs, kan jag tänka mig att i år lägga en motion till riksdagen om att lagstadga denna rättighet. Jag har för några år sedan besökt denna typ av verksamhet i Linköping, och gjort bedömningen att den både är viktigt och välfungerande. Detta ska inte kortsiktiga ekonomiska beslut i kommunerna få äventyra.
Tror du att kommunernas socialtjänst skulle kunna gör ombudens arbete inom sina befintliga organisationer?
– Nej. Kommunernas socialtjänst går redan i dag på knäna. Att lägga sten på deras börda vore ett svek mot den hjälp som psykisk sjuka bör ha rätt att kräva. Det vill säga den hjälp de får via redan välfungerande personliga ombud. Systemet bör därför lagstiftas om – och sedan utvidgas.