Efter pandemin har antalet hundägare blivit fler – och även antalet hundattacker som hamnar hos Länsstyrelsen.
– Vi ser ofta vid våra tillsyner att hundägarnas kunskaper om djur är för låga, säger Helen Haaranen-Loor, som är enhetschef för avdelningen för djurskydd och tillsyn av hundar och katter, vid länsstyrelsen i Östergötland.
Correns granskning av hundattacker har visat att hundägare många gånger struntar i kraven från länsstyrelsen på exempelvis koppel och munkorg - och att hundarna då biter nya personer eller djur.
Helen Haaranen-Loor och handläggaren Susann Anckarman bekräftar det granskningen har visat.
– Ja, det är inte ovanligt att ägare återkommer som ärenden. Vi kan få in ett hundärende och vår första åtgärd kan bli att inte göra någonting, eller skicka brev till ägaren och informera om att lagens krav att djurägaren har uppsikt över sitt djur. Nästa gång det blir ett ärende så kanske vi sätter in koppeltvång. Nästa steg kan vara koppeltvång och även munkorg, säger hon.
Det kan ju se rätt mesigt ut, att ni förelägger om till exempel koppeltvång som ägaren struntar i?
– Den här tillsynslagen är inte en strafflag. Det ska vara en förebyggande insats. Vi ska titta på minsta möjliga ingripande åtgärd för att förebygga att en incident händer igen, förklarar Susann Anckarman.
Vi har pratat med personer som blivit bitna av aggressiva hundar, eller som har fått sina egna hundar bitna, och de tycker att ni som ansvarig myndighet är för svag. De tycker att ni genast borde omhänderta hundar som biter för andra gången. Vad tänker ni om det?
– Folk vet ofta inte hur lagen är skriven och vad vi har för mandat. Vi måste ha väldigt mycket på fötterna för att göra ett omhändertagande av en hund. Det ska verkligen finnas allvarlig risk för nya incidenter och vi ska göra minsta möjliga ingripande för att hindra det, säger Helen Haaranen-Loor.
Länsstyrelserna har inget uppdrag att följa upp om hundägarna följer kraven på att exempelvis ha koppel eller munkorg på hunden. Det är först när hunden biter någon igen som det avslöjas om ägaren har struntat i kraven - eller om grannar eller andra tipsar.
Ibland är det dessutom svårt att avgöra vad som verkligen har skett när en hundattack anmäls, enligt Helen Haaranen-Loor.
– Det finns ofta två berättelser, en från ägaren och en från den som har blivit angripen. Och de berättelserna kan vara helt olika.
I utredningen ber handläggarna offren att skicka in bilder på sina skador eller skador som deras hundar har fått. De försöker ta reda på hur attacken har skett, till exempel om den attackerande hunden har kommit framrusande oprovocerat. I bedömningen spelar det också in hur ägaren till den attackerande hunden har agerat.
– Vi tar hänsyn till om ägaren inte var där, eller bara lämnade platsen utan att hjälpa till, eller förnekar att attacken har hänt, säger Susann Anckarman.
I vissa ärenden omhändertas hunden och då kan handläggarna beställa en besiktning för att bedöma hundens mentala status och aggressivitet. Den samlade bilden ligger till grund för beslutet och minst två handläggare är delaktiga.
– Det här är svåra beslut och vi diskuterar noga, säger Helen Haaranen-Loor.
Vi har hittat exempel på att ni har förelagt ägaren till en aggressiv hund att ta med hunden på lydnadskurs. Då tänker ni att den hunden ska gå på kurs tillsammans med andra människor och hundar. Är det ett rimligt beslut från er?
– Ja, om det är en hund som är ouppfostrad så är det definitivt ett rimligt krav från oss. Det är ju där de kan få hjälp, av en duktig instruktör. Man kan också gå en privat kurs, säger Helen Haaranen-Loor.
Ett exempel i vår granskning är en aggressiv hund som skulle avlivas, enligt ert beslut. Men ägaren skrev och ringde till er, och sedan ändrade ni beslutet och gav tillbaka hunden till ägaren. Kan man tjata sig till att få tillbaka en utdömd hund?
– Nej. Men inför beslut får man alltid yttra sig och har rätt att överklaga. Inkommer man då med uppgifter som kan leda till en annan bedömning, så kan vi ändra beslutet.
Vissa länder, som Danmark, har valt att förbjuda några hundraser som anses alltför riskfyllda och farliga. Sverige har inte gjort det.
Helen Haaranen-Loor och Susann Anckarman menar att det i grunden är en klok tanke att inte förbjuda, eftersom grundproblemet för det mesta är hundägarna, inte hundarna.
Men de önskar att den svenska lagstiftningen skulle ställa högre krav på djurägare - och skulle vilja se ett "hundkörkort". De vill att blivande hundägare ska vara tvungna att visa att de har förstått djurets behov och beteenden innan de köper sin hund.
Vissa hundraser är dessutom svårare att hantera och attraherar ofta personer som vill ha en imponerande hund, enligt Helen Haaranen-Loor och Susann Anckarman. Då rör det sig ofta om hundar av kamphundstyp, enligt deras erfarenhet.
– Såna hundar blir ofta vandringspokaler. De lämnas vidare till nya ägare utan kunskap och struktur och sedan sker incidenter hos varje ägare, tills det blir en så allvarlig incident att det blir ett ärende för oss.
Men problemet ligger inte hos hunden, anser Helen Haaranen-Loor.
– Det här är ett djurägarproblem. Gör man på rätt sätt med en hund så får man en bra hund.
Vår granskning av tillsynsärenden mot östgötska hundägare har visat att många som missköter sina djur också struntar i andra lagar och regler och begår grova brott. Av de 32 hundägare vi granskat har 66 procent begått brott som inte är hundrelaterade. Det rör sig om bland annat rån, grov misshandel, sexualbrott och penningtvättsbrott. Över hälften har också tunga skulder till Kronofogden.
I vår granskning har vi också visat att länsstyrelserna medverkar till att aggressiva hundar, som omhändertagits, kommer ut i samhället igen genom att myndigheten annonserar ut och säljer dem.
– Man kan inte skicka ut hundar med den historiken i samhället. Det är helt obegripligt, sa Pierre Wahlström, testledare av tjänstehundar inom försvarsmakten, i en tidigare artikel.
Den östgötska länsstyrelsens enhetschef Helen Haaranen-Loor säger att myndigheten är noggrann i valet av ny ägare när omhändertagna hundar ska omplaceras.
– En del personer hör av sig med intresse bara för att de vill rädda hundar från avlivning. Vi sorterar ut vilka som är lämpliga, säger hon.