Detta visar en färsk studie från Linköpings universitet, landets första vetenskapliga undersökning av metoo-berättelser från kvinnor anställda inom socialt arbete.
Mona Livholts, docent vid Linköpings universitet samt Louise Thorén Lagerlöf och Sanna Jangland, båda två socionomer verksamma i Östergötland, har analyserat de första 100, av cirka 2 400, vittnesmålen i metoo-uppropet bland socialarbetare – med hashtag #orosanmälan.
Vi möter Mona Livholts och Louise Thorén Lagerlöf på universitetet. Deras studie har publicerats i Tidskrift för genusvetenskap som finns på biblioteket och på nätet, i mars blir den tillgänglig för alla. De vill att den tydliga maktobalansen inom socialt arbete och problemet med sexuella trakasserier, diskuteras av flera i samhället.
– Majoriteten tycker att Sverige är världens mest jämställda land, och att socialt arbete utgår ifrån människors lika värde. Men majoritetens uppfattning stämmer inte med verkligheten. Det akademiska fältet "socialt arbete" är högst ojämlikt. Hela 85 procent av socionomstudenterna och flertalet yrkesamma är kvinnor, medan majoriteten av högre chefer och professorer inom ämnet är män. Resultatet i vår undersökning går tvärtemot den självbild som Sverige har, säger Mona Livholts.
– Det är intressant att reflektera över maktobalansen i socialt arbete och hur den påverkar de anställda. Just nu verkar det vara en ickefråga. Alla vet att man inte ska sextrakassera och förnedra sina kvinnliga kollegor och underordnade. Men det är en viktig fråga, eftersom kvinnorna som deltagit i uppropet vittnar om att sextrakasserierna ändå förekommer, säger Livholts och Thorén Lagerlöf.
I de analyserade berättelserna, kom det också tydligt fram att de kvinnliga socialarbetarna inte fick hjälp och stöd när de behövde den som mest.
– Oftast skedde trakasserierna inför andra kollegor och chefer som fanns på plats men som inte reagerade. Därmed normaliseras ett sådant beteende. Om utsatta kvinnliga socialarbetare klagade hos sina chefer ursäktade cheferna det beteendet, säger Mona Livholts.
"Han är sådan", "han menade inget illa", "han gillar egentligen dig" eller "det var väl inte så farligt" är några av de mest förekommande förklaringar som cheferna gav i stället för att ta itu med situationen. Det är en av studieförfattarnas slutsats. Det finns en stor variation i de olika berättelserna: alltifrån att kvinnorna "bara" förlöjligas och nedvärderas till att de utsätts för grovt sexuellt våld samt att sådana situationer kunde ske då och då, men även regelbundet.
Många kvinnliga anställda upplevde chefernas agerande, eller, rättare sagt, avsaknad av agerande, som ett lika stort svek som kollegornas trakasserier.
I diskussionerna om metoo-berättelser undrar många varför kvinnorna inte gjort motstånd eller anmält tidigare?
– Folk har en bild om "jag" skulle hamna i en sådan situation skulle "jag" agera. Men ingen vet hur man ska reagera innan man befinner sig i den situationen. Man ska också sätta situationen i en kontext: vilka konsekvenser blir det om kvinnan anmäler eller gör motstånd, säger Louise Thorén Lagerlöf.
Med tanke på att många av de kvinnor som har anmält trakasserierna, upplevt att högre chefer tagit förövarna i försvar är det inte så konstigt att kvinnorna inte vågar säga ifrån och till och med utarbetar olika strategier för att inte stöta sig med de trakasserande kollegorna på jobbet, menar Louise Thorén Lagerlöf och Mona Livholts.
Är det ändå inte viktigt att kvinnorna gör motstånd öppet i stället för att undvika det?
– Ja, det är det. Men det är emotionellt krävande och tungt att driva motståndsrörelse mot sina kollegor och chefer. De utsatta kvinnorna är framför allt de yngre kvinnorna, men även gravida och unga kvinnliga klienter drabbas. Det är en ledningsfråga, att visa att det inte är accepterat med kränkningar och trakasserier, säger Mona Livholts.
Enligt henne krävs det mod för att driva de frågorna och det är egentligen de mer erfarna kvinnorna med fast jobb som måste bereda vägen för de yngre.
Finns det inte en allmän uppfattning om att kvinnliga socialarbetare utsätts för trakasserier främst av sina klienter?
– Metoo-berättelser handlar först och främst om det som kvinnorna blev utsatta för av sina kollegor och chefer. Det är kvinnors berättelser som är viktiga att lyfta fram för att synliggöra de strukturella problemen i samhället. Relationerna med manliga klienter är en helt annan fråga som varken tagits upp i berättelserna eller i studien.
Vilken reaktion fick er studie?
– Tystnad. Efter metoo-uppropen i olika yrkesgrupper hamnade kändisar och skådespelare i fokus, medan andra grupper fick betydligt mindre uppmärksamhet. Nu kommer en backlash, men det är en reaktion som är en del av processen och visar att metoo-berättelser ändå har påverkat samhället. Alla fick upp ögonen för problemet.
Men inom alla yrkesgrupper har problemet inte diskuterats lika mycket. Att kvinnor i vissa mansdominerade branscher utsätts för sextrakasserier och våld är känt sedan tidigare, och flera branschorganisationer jobbar aktivt med de frågorna. När det gäller yrkesgrupper och arbetsplatser där kvinnorna utgör majoriteten finns det dock inte alls samma medvetenhet, menar de.
– Resultatet i studien har överraskat oss själva också. Vi har inga förklaringar varför det är så, det behövs flera studier. Det finns många undersökningar som görs inom mansdominerade yrken, men ytterst få inom yrken där kvinnor är i majoritet. Det verkar finnas för lite intresse för att ändra de nuvarande "maktförhållandena".
Men en ändring måste ske, påpekar båda, och "arbetskulturen" inom socialt arbete måste förändras. Många kvinnor, som var med i studien, mår dåligt på grund av kollegornas beteende och därför byter de arbete. Allt detta behöver diskuteras och åtgärder sättas in.
– Vi behöver alla ställa oss frågan: hur kan ett yrke som värnar om de utsatta acceptera att det förekommer att män inom det yrket utsätter egna kvinnliga kollegor för kräkningar och våld? Hur påverkar detta beteende ämnet socialt arbete och ämnets berättigande?
Det och många andra frågor hoppas författarna kunna börja diskutera med både "huvudaktörer" inom utbildningen och yrket socialt arbete samt med allmänheten.