Hon är programmeraren som sadlade om till ingenjör som sadlade om till vetenskapsjournalist. När femte barnet kom började hon blogga, "M som i underbar". Matilda föddes med autism. Det som fungerat på de fyra tidigare barnen fungerade nu inte alls och Tina hamnade i den specialpedagogiska världen.
– Jag hade varit självgod och trott att det var min förtjänst att barnen var välartade, när jag i själva verket haft tur och fått "enkla" barn.
När hon sammanstrålade med psykolog Bo Hejlskov Elvén, som länge lärt ut metoden "lågaffektivt bemötande" inom psykiatrin, demensvården och skolan, föddes planerna på en gemensam bok.
Men boken handlar varken om autism eller om barnuppfostran utan är en faktabok, byggd på vetenskapliga studier, om att minska konflikterna med sina barn. Den lågaffektiva metoden, som ofta tillämpas på barn med diagnoser, fungerar utmärkt på vanliga barn också, menar författarparet.
Boken är lättillgänglig, tar upp vanliga problem, för att därefter leverera möjliga tillvägagångssätt. Här finns exempelvis:
Oscar, 10 år, vill aldrig sluta spela tv-spel.
Alvin, 16 år, vill bara vara på sitt rum.
Astrid, 3 år, vägrar ha overall ovanpå klänningen.
Amelie, 1 år, måste hoppa i vattenpölar.
Hedvig, 8 år, vägrar borsta tänderna.
Vad är bokens kärna?
– Som vuxen är det mitt ansvar att barnet ska lyckas och det är genom att lyckas barnet lär sig. Vuxna kan dra lärdomar av sina misslyckanden, men barns hjärnor fungerar inte på samma sätt. Därför måste vi minska antalet konflikter. Det är här Bos kunskaper kommer in. Det handlar om psykologiska teorier och hjärnans inlärningsförmåga.
Vad är det vanligaste felet vi vuxna gör?
– Vi skäller och tror att det ska hjälpa. Men att möta ilska med ilska leder till ett verbalt slagsmål som dels tar energi, dels inte ger barnet någon insikt. Inget barn VILL bryta ihop i affären. Det kostar dem mycket, känslomässigt, att vara osams med sina föräldrar.
Ska vi bara lägga oss platt?
– Absolut inte. Att låta barnet göra som det vill är inte att ta ansvar, de behöver vuxnas vägledning. Men det handlar om att ställa rätt sorts krav på barnet, krav som just det barnet klarar av. Vid ett mycket tydligt "nej!" från ett barn handlar det oftast om att det jag ber om är för svårt.
Vad tycker du om klassikern mutor?
– De brukar kunna jämna vägen lite. Muta kan vi göra, lite nu och då, när det passar. Men belöningar, och framförallt belöningssystem, brukar kunna haverera. Belöningen som var ett klistermärke blir en klubba som blir ett playstation. Barnet uppför sig för att få belöningen, inte av egen vilja. Vi får barn som börjar förhandla, barn som jobbar mot oss.
Ge några konkreta tips för att minska bråk!
– Gör barnet delaktigt och förberett på vad som ska hända. Se till att barnet inte är trött eller hungrigt i krävande situationer. Anpassa kraven till barnets förmåga. Och framför allt, när något gått snett, dra lärdom av det och se till att du vid nästa liknande situation är förberedd och har tänkt ut hur du ska agera.
Och i de bästa av världar leder detta till?
– Att de blir ansvarstagande vuxna människor med självkontroll, en egen vilja och samarbetsförmåga. Då funkar inte lydnadsträning, utan det gäller att bli bra på att passa, för att tala sportspråk.
Hur är du själv som förälder?
– Hård men realistisk. Jag förhandlar väldigt sällan med dem. Jag talar om vad som gäller, till exempel "nu ska vi äta, sedan plockar vi i diskmaskinen och därefter blir det film". Jag har inkorporerat vardagssysslorna från start. Barn vill hjälpa till och de gillar strukturer. Jag dikterar villkor utefter vad varje barn klarar av.
Blir man bättre ju fler barn man får?
– Man blir i alla fall lugnare. Du har testat olika lösningar och vet vilka som brukar fungera. Men i mitt fall har det också gett bekräftelse på hur oerhört olika barn är. Förr kunde jag vara för hård, i oförstånd. Jag fattade inte att det påverkade min och barnets relation så mycket.
Hur har föräldraskapet förändrats?
– När jag fick mitt första barn för 17 år sedan upplevde jag ingen föräldrapress alls. I dag är det annorlunda. Föräldrar är marinerade i olika experters tyckande, vilket gör att de är mer sårbara och litar mindre på den egna magkänslan. Familjerna är mer isolerade, förr var barnen mer av alla vuxnas ansvar.
Vad vill du säga till dem?
– Jag har gjort många misstag under resans gång. Barn är härdiga och det är helt okej att vi föräldrar inte är perfekta. Vi måste chilla lite och inse att det blir folk av de flesta ändå. Under tiden gör vi så gott vi kan.