William Angelöf, 21, tvångsvårdades på Motala lasaretts psykiatriska slutenvårdsavdelning, där han varit sedan tidigt i våras. I början av augusti avslutade han sitt liv under en permission.
Tre dagar före sin död hade 21-årige William Angelöf fått permission från psykiatriska kliniken i Motala och druckit så mycket alkohol att han kördes tillbaka till sjukvården av polis, där han blåste över 2 promille. Sedan följde två dagar med mycket ångest, indragna permissioner och injektioner med lugnande läkemedel.
På tisdagen, dagen då William avslutar sitt liv, träffar han en av klinikens läkare som antecknar i journalen: "Suicidrisk: låg". Då är klockan 10.30. Innan William lämnar avdelningen får han ytterligare en injektion läkemedel. Fyra timmar senare hittas han död.
Carina Ranius är verksamhetschef för psykiatriska kliniken i Motala, där William vårdades. Hon är tydlig med att hon inte kan uttala sig i enskilda fall.
Hur kan Williams suicidrisk bedömas som låg bara fyra timmar innan han hittas död?
– För alla patienter görs bedömningar av hur patienten mår och vilken suicidrisk som föreligger. Det görs både utifrån tidigare kunskap om patienten som exempelvis hur patienten agerat i tidigare situationer och utifrån samtal med patienten. Med det som utgångspunkt görs sedan en samlad bedömning av risken för suicid.
Skulle du säga att det var en felbedömning?
– Jag kan inte uttala mig i det enskilda fallet, men alla såna här bedömningar är väldigt svåra. Det är inte nödvändigtvis så att man alltid kan förutse vad som ska hända även om man gör bedömningen på rätt sätt.
William hade tidigare gjort flera allvarliga självmordsförsök, en allvarlig riskfaktor, varför fick han ändå permissioner?
– Jag kan bara svara generellt. Även om en patient tidigare genomfört självmordsförsök behöver det inte betyda att det är hög risk för nytt försök en tid senare. En suicidriskbedömning är en färskvara och man behöver göra nya bedömningar kontinuerligt med patienter som mår dåligt. Ett arbetssätt när det gäller patienter i slutenvård är att göra regelbundna bedömningar av patientens mående och först ge korta permissioner och sen ta steg mot längre permissioner.
Redaktionen har tagit del av Williams avskedsbrev, där han ber han sin familj om ursäkt för att han inte orkar mer. Han beskriver en ångestnivå så hög så att han blir som avstängd, så att han verkar lugn utåt. I hans journal står det vid flera tillfällen att William verkar lugn. I avskedsbrevet skriver han att han inte känner sig förstådd eller lyssnad på inom vården och familjen berättar att han inte ville vara där.
Vid klippan där Williams liv slutade finns en minnesplats. Pappa Claes, mamma Anneli och storasyster Jenny är kritiska mot vården som släppte ut honom på permission trots att han mådde dåligt.
Verksamhetschefen Carina Ranius är fortsatt tydlig med att hon bara kan svara generellt.
– Det är ledsamt att höra att en patient hos oss känt sig missförstådd och inte lyssnad på. Det är alltid svårt när patienter inte ser sitt behov av vård trots att de mår väldigt dåligt.
Ska man verkligen kunna avsluta sitt liv under tvångsvård?
– Vi försöker ju hela tiden sträva efter att det inte ska hända. Så långt det är möjligt vårdas patienterna på frivillig basis. Att ge vård under tvång är inget vi önskar. Min förhoppning och strävan är att vi kan hjälpa våra patienter så att de känner hopp och inte försöker avsluta sitt liv.
Hur känner du när en patient avslutar sitt liv?
– Det är väldigt tragiskt och sorgligt när en patient mår så dåligt att den tar sitt liv. Vi försöker ge hopp och vända deras mående. Det är hela tiden målet. Det är alltid väldigt sorgligt i de fall vi inte lyckas hjälpa en person.