Helena Johansson tog ett år tjänstledigt från sitt vanliga jobb som ambulanssjuksköterska under 2018. Hon valde då att arbeta på US akutmottagning och har sedan dess fortsatt arbeta där ett par pass i månaden. Hon vittnar om ett vårdsystem med en instrumentell syn på patienterna. Det är en uppgiven skildring där personalen som inte hinner ge den vård de önskar erbjuda, som resulterar i en ständig inre stress. Där det bara finns tid för det allra mest nödvändiga.
– Det är ett jätteintressant arbete på akuten, men det går inte att vara där på heltid. Man sliter ihjäl sig. Det är egentligen samma sak på akuten som på sjukhuset i övrigt.
Sedan mer än ett decennium arbetar Helena huvudsakligen som ambulanssjuksköterska. Även där märks vårdplatsbristen, berättar hon.
– Patienterna skickas hem tidigt och kommer tillbaka med värre komplikationer. Min upplevelse är att de som läggs in nu är sjukare. Ibland hämtar vi patienter som berättar att de skrivits ut för mindre än ett dygn sedan. En patient hade varit inlagd en vecka och bad att få stanna kvar ytterligare ett dygn, men fick inte det. Istället blev patienten hemskickad, vilket sedan ledde till ny ambulanstransport in och ännu längre vårdtid.
Hon tycker att det är positivt att man vill utveckla och effektivisera vården, men att man nu gått för långt.
– Det här är ett systemfel. Jag säger inte att all effektivisering bara är negativ. Man måste ju effektivisera vården, men nu har man effektiviserat så mycket att det blivit ineffektivt. Organisationen är så slimmad att det inte finns någon luft. Det är som att ingen ska läggas in. Det blir så kortsiktigt. En patient som kanske lagts in 2-3 dagar kanske hade sluppit komma tillbaka och för att bli inlagd i en månad.
För Helena är det inte det höga tempot inom vården som är problemet, utan känslan av att aldrig räcka till.
– Inom ambulanssjukvården är det en annan sak. Här har man en patient i taget och känner att man hinner ge dem vård och prata med dem. Det ska man ju egentligen på sjukhus också, men där är det mer som en industri där patienterna ska processas igenom. Man ska ha en viss produktionshastighet med ett visst antal patienter per timme.
Även när hon arbetar på akuten möter hon svårt sjuka patienter. Ibland så sjuka att de behöver intensivvård.
– De får ofta stanna ett tag på akuten så akutpersonalen får försöka intensivvårda dem. För innan de skickas vidare i flödet måste det konstateras vilken vanlig vårdavdelning de ska tillhöra. Ungefär som vart fakturan ska skickas. Det blir så tungrott allting. Det räcker inte med att konstatera att patienten är dålig, man måste först veta varför innan patienten kan få riktig intensivvård.
Helena tror att resursbristen i vården påverkar på flera sätt. De allra flesta som behöver vård, söker sig först till primärvården. Men vårdcentralerna har inte heller tillräckligt med resurser och patienterna tvingas vidare för att få vård.
– Det är ett gammalt system i ett samhälle som har förändrats. För 20 år sen var inte allting öppet på kvällar och helger på samma sätt. Nu har folk vant sig vid en annan typ av standard. Vårdcentralen framstår som krånglig. Telefonkön kanske är full och det är stängt på kvällar och helgdagar. Ofta har de bara öppet 8-17 på vardagar. Då söker man sig till akutsjukvården istället.