Som förnärmad Ingrid Ylva tillsammans med den anställde dödgrävaren Ragnvald vid Bjälbo kyrka.
Margareta Carlings ansikte är bekant för många. I flera decennier har hon med guidade, dramatiserade turer levandegjort historien. Många har sett henne som heliga Birgitta, Birger jarls mamma Ingrid Ylva av Bjälbo, landshövdingskan Alice Trolle, Ellen Key, Elsa Brändström, som spöke, rånoffer, pigor, husor och kärringar från medeltid till nutid
Det var också hon som drog igång de populära och numera väletablerade Östgötadagarna.
Men i botten är hon förskollärare. Det är bäst att vi tar det från början.
– Jag är uppvuxen i Linköping och tog studenten från fyraåriga latinlinjen 1964. Jag var ensambarn. Mina föräldrar hade försökt länge så jag var väldigt efterlängtad och fick en oerhörd uppmärksamhet, samtidigt som de gav mig det jag behövde i livet.
– De kunde säga "det där var väldigt dumt gjort. Det gör du inte om! Men vi älskar dig".
Är det viktigt med tydliga ramar?
– Absolut. Man kan ju skratta åt "stort A i ordning och uppförande" och tycka att det var töntigt, men det gav ungarna ett rättesnöre, något att förhålla sig till. Nu finns knappt några värderingsgrunder kvar och i förlängningen blir det synd om många barn.
Hur ser du på läraryrket?
– Som lärare har du ett uppdrag och det uppdraget är inte att vara kompis. För den skull ska du självfallet inte vara någon översittare, utan en schysst människa som skapar förtroende hos eleven och bygger en stark relation.
– Det är inte lätt att vara lärare i dag, de kan knappt göra någonting utan att bli anmälda. Skolan i dag är väsensskild från när jag arbetade i den. Men som jag har älskat att arbeta med barn och ungdomar!
Efter att ha utbildat sig till förskollärare sveptes Margareta och dåvarande maken Lennart, båda inbitna stadsbor, med i gröna vågen-svängen och flyttade till en gård på landet i Kinda. Lennart fick jobb som provinsialläkare och Margareta blev förskollärare i kommunen.
De fick en dotter tillsammans och Lennart hade ensam vårdnad om sina två tidigare barn, eftersom mamman flyttat utomlands. Sensationellt på den tiden.
Efter 20 år på olika skolor och i olika stadier landade hon som platschef på föräldrakooperativet Knatteberga.
På kommunens inrådan läste Margareta natur- och kulturmiljötolkning på universitetet, då flera mellanchefstjänster skulle tas bort, och ombads efteråt att omvandla sina nyvunna kunskaper i något projekt.
Tillsammans med barn och föräldrar på Knatteberga drog hon kvällstid igång dramatiserade vandringar längs Karl XI:s ridstig i Slätmontrakten. Alla fick vara skådisar och de guidade besökarna mötte munkar, troll, torpare, ryttare, rövare, älvor och allsköns folktroväsen längs vandringen.
– Projektet möttes till en början av skepsis, men blev en succé och hamnade på Correns löpsedel 15 juli 1994. "Kindaturister mötte kungen i skogen". Jag hade hittat min nisch.
Hon var pionjär på området och fler dramatiserade guidningar följde. Bland annat i samarbete med Hargodlarna och en luffarvandring där deltagarna erbjöds övernattning på vandrarhem.
Parallellt rullade stadsbornas trevande gröna vågen-liv på, med mer motgång än framgång får man nog säga.
– Jag och maken kunde absolut ingenting, men skulle ändå prompt ha djur. Huset var fallfärdigt, men entusiastiskt (åtminstone till en början) började vi renovera det själva. Det blev levbart på vissa håll, men aldrig färdigt.
– Som tur var hade jag en torparhustru till granne som lärde mig allt ifrån att slakta till att göra ost och rensa tarmar i bäcken. Jag sög i mig av hennes kunskap.
Efter 22 år och olika lärartjänster fick hon nog av livet på landet, det blev skilsmässa och Margareta flyttade till Linköping med sitt företag Margaretas Livskraft. Hon ville utveckla utomhuspedagogiken och förädla sin förmåga att bygga stämningar, levandegöra historien.
Parallellt arbetade hon i elva år på Östsvenska Turistrådet. Bland annat. Hon har alltid kombinerat flera tjänster samtidigt, men aldrig sökt ett enda jobb.
Du är mamma till Östgötadagarna!
– Ja. Östsvenska Turistrådet (i dag Visit Östergötland) fick uppdraget att rodda detta projekt. Idén hade sitt ursprung i en grupp på länsstyrelsen som arbetade med landsbygdsutveckling och hade den lindrigt sagt idérike landshövdingen Björn Eriksson som pådrivare.
– Turistrådet hade ingen anställd som kunde driva projektet och det gick ut en förfrågan till alla 13 kommunerna om de hade någon på förslag. Jag föreslogs, intervjuades på fredagen och drog igång på måndagen. Så roligt!
Margareta drev Östgötadagarna i sju år innan hon fortsatte med historiska projekt, medeltiden och Birger Jarl, rikets mäktigaste man i mitten på 1200-talet. Under fyra år arbetade hon tillsammans med Västergötland och Anja Praesto kring medeltidsprojektet "Göta Rike", från Arn till Birger jarljubileet 2010.
Samma år kraschade hon. Den unga chefen på Turistrådet avled tragiskt i cancer. Det var omstörtande för de anställda.
– Hennes död tog mig fruktansvärt hårt samtidigt som jag var superstressad i jobbet och hade massor av olika projekt igång. När jag körde bil i rondeller fick jag ibland åka flera varv innan jag kom på åt vilket håll jag skulle.
I samband med en dramatisering på Marieborgs folkhögskola sa det stopp. Precis innan hon skulle "upp på scenen" tog hon bara slut. Fick inte luft. Margareta hade drabbats av en hjärtinfarkt, blev inlagd på US och genomgick en bypassoperation.
– Förra året fick jag flimmer och det visade sig att min aortaklaff var slut som artist och byttes ut.
Har det här gjort dig hjärtorolig?
– Nej, i så fall skulle jag ju sluta leva och avstå från allt jag tycker om. Jag äter och dricker gott med förstånd, och rör på mig så mycket jag kan. En trevlig effekt av pandemin är "Hemmagympa med Sofia" i SVT varje morgon. Nu har det blivit en vana och måtte programmet fortsätta.
Margareta har inga planer på att sluta arbeta. Det håller henne ung i sinnet. Men under coronatider är uppdragen färre. Det finns tid till än mer reflektion.
Du har hudhunger säger du.
– Hela min kropp skriker efter att få krama dem jag älskar mest i världen, känna hud mot hud. Jag är så fysisk och kramas jämt! Det känns väldigt främmande att inte få ta i människor.
Tankar kring att vara riskgrupp?
– Det är jobbigt samtidigt som jag inser att det är för mitt eget bästa. Vårdpersonalen har det oerhört tufft. Vi måste se till att de fortsätter orka!
Trivs du med att leva själv?
– I början var det ett sorgearbete, men nu tycker jag om det. Det är bekvämt. Jag är väldigt social, men trivs också att vara för mig själv. Jag kan ha trevligt på egen hand och har tur som älskar att läsa, helst historiska böcker och biografier.
Hur är det att åldras?
– Bitterljuvt. Man blir klokare, tryggare och mindre ängslig. Mer tillbakalutad. Det är inte längre lika viktigt vad andra tycker om mig. Samtidigt är det ledsamt att kroppen inte hänger med, att jag inte är lika rörlig och att blicken blir grumlig. Att lära sig läsa en bok med progressiva glasögon är ett eget elände. Liksom den brutna högerfoten som aldrig blev bra efter operationen och ständigt värker.
Något som förundrar dig kring åldrandet?
– Det som är svårt att förklara för unga – men som är så fint, tryggt och fantastiskt – är att man är samma grundmänniska inuti, livet igenom. Samma Margareta nu som när jag var 23, om än mer erfaren och i ett annat skal.
– En annan reflektion kring åldrandet är att tiden går så mycket fortare och är så nyckfull. Det känns verkligen så. En vecka är ett andetag. Bodil Jönsson har skrivit mycket klokt om tid.
En känsla av vemod . . .
– Mmm. Särskilt när jag slås av att allt det jag gjort och varit med om är betydligt mer omfattande än det som återstår att uppleva och vara med om. Jag har blivit så lättrörd! Det kan vara över koltrastens vackra sång, en blommande vildapel eller vad som helst.
Tips för att hålla sinnet ungt!
– Var öppen för nytänkande. Se möjligheterna. Fastna inte. Ompröva dina gamla sanningar. Var inte en gnällspik. Sluta vara tvärsäker och tro att du vet hur allting är. Umgås med yngre människor och släpp in deras åsikter, utan fördömande. Mina vänner är mellan 30 och 90 år.
– Och kom ihåg: En del var bättre förr, men verkligen inte allt.
Är du rädd för att dö?
– Nej, men jag är rädd för att ha plågor och bli liggande som en grönsak. Jag har pratat om döden med mina nära och kära. Först tyckte de det var obehagligt, men jag stod på mig. Vi MÅSTE prata om döden och hur vi vill ha det. Man undgår den inte bara för att man inte gör det.
– Jag undrar också lite vad som väntar! Nio av tio dagar tror jag att det bara tar slut och någon gång då och då, när jag sett något medium i arbete på tv, så blir jag betänksam. Men det går över, eller . . . Klart är att jag hellre dör jag på väg någonstans än i en respirator för covid!
Hur vill du ha det då?
– De rent praktiska önskemålen kring min begravning finns nedskrivna i ett brev.
– Tanken på att bli nedgrävd känns inte bra. Som element är jag eld och därför tror jag att havet skulle utjämna och lugna mig bra, att bli spridd där. Men helst vill jag ersätta det magnifika körsbärsträdet som dog bakom min dotters ladugård utanför Mjölby. Som jag skulle blomma!
Vad är du mest stolt över?
– Att jag vågar älska fullt ut, förbehållslöst.
Din största utmaning?
– Att följa min inre övertygelse och släppa taget. Att som ensamstående (enastående är ett bättre uttryck!) säga upp en fast tjänst för att bli egen företagare.
Beskriv dig själv med fem ord.
– Modig, aktiv (överaktiv), grundglad, social, envis (även som en åsna).
Bästa bok du läst?
– Det går ju inte att säga. Olika böcker i olika åldrar, allt från Kulla-Gulla till Igelkottens elegans. Jag är mycket historieintresserad och gillar biografier.
Om du fick resa i tiden?
– Jag hade gärna rest i Axel von Fersen den yngres västficka under hans tid i Paris och Versailles med Marie Antoinette. Men också till en plats där sinnena kan samsas. Får gärna finnas ett inslag av mystik också. Såväl inom Sverige som world wide.
Något du är extra nöjd med?
– Jag ser möjligheter, inte hot. Min positiva grundinställning och trygghet i mig själv har hjälpt mig och andra runt omkring mig.
Vilket är ditt sämsta köp?
– Åh, fy! Många. Inga jättekatastrofer, men allt från begagnade bilar till kläder som inte alls passat. Det senare är ofta återkommande dessvärre.
Vad gör du helst en ensam ledig dag?
– Beror ju på var jag är. Hemma en regnig dag är det bok eller en bra film som gäller. Annars är det mycket ofta naturen som lockar eller en avstickare till någon historiskt intressant plats.
Om du fick ändra något med dig själv?
– Att jag vore lite mera organiserad här hemma, inte fullt så benägen att skjuta upp saker och att spara på allt.
Finns det något i ditt liv som du ångrar?
– Självklart! Men det är ju bättre att försöka leva med sina misstag än att gräma sig.
Har du någon okänd talang?
– Jag har spelat Eliza Dolittle in English för borgmästaren i Penzance under en språkresa till England 1960.
Om du vore ett djur?
– Jättesvårt. Ett kattdjur eller en elefant. Jag är ju en blandning av explosivitet och lugn omtänksamhet.
Var surfar du när ingen ser?
– Hemnet och olika loppisar. Antikviteter ibland. Jag lever ensam, så vem bryr sig om var jag surfar!
När är människor riktigt pinsamma?
– När de inte är äkta.
En egenskap du högaktar?
– Att våga stå för den man är och för sina åsikter.
Vad gör dig riktigt arg?
– Svek, översitteri, våld och respektlöshet. Det som skiljer en människa från en liten lort, som Astrid Lindgren så klokt uttrycker det i Bröderna Lejonhjärta.
Du är allsmäktig för en dag. Vad gör du först?
– Skapar fred på jorden.
Ett annat yrke som hade passat dig?
– Författare, skådespelare.
Har du någon extravagans?
– Livets goda, alltså umgänge med familj och goda vänner, god mat och dryck, resor, teater och musik!
Var trivs du allra bäst?
– Tillsammans med familj och vänner, då är platsen underordnad.
Vad äter du vid din sista måltid?
– Fisk och skaldjur. Jag älskar krabba.
Vem, levande eller död, vill du bjuda på middag?
– Theodor Kallifatides, Kristina Lugn, Shakespeare och Isabel Allende. Kan inte välja, bjuder gärna alla fyra. Men alla duger, även var och en för sig.
Vilket erbjudande hade du inte tackat nej till?
– Att få spela den ena systerrollen i ”Arsenik och gamla spetsar” på Dramaten tillsammans med min skolkamrat Marie Göransson.