Redan i slutet av 1960-talet började överläkare Sven Sjöstedt på kvinnokliniken i Linköping göra cytologprovskontroller på friska kvinnor i syfte att finna cellförändringar på livmodertappen. Östergötland var ett av de allra första landstingen som gjorde detta.
I dag kallas alla kvinnor mellan 23 och 60 år. Det diskuteras om att höja screeningåldern till 65 år, eftersom en ökad andel 70-plussare drabbas av sjukdomen.
– Det är en gräslig cancerform, som växer väldigt tyst och brer ut sig i lilla bäckenet, förklarar Ann Josefsson, gynekolog vid Kvinnokliniken och medicinsk rådgivare på ledningsstaben i landstinget i Östergötland, på Etiska rådets seminariekväll i Missonskyrkan i tisdags.
– Men det tar många år att utveckla livmoderhalscancer, det kan vara tio år av förstadier, och därför har man ett väldigt gott skydd om man går regelbundet på kontrollerna man blir kallad till.
Att Östergötland var tidigt ute innebär på intet vis att vi är bäst i dag. Länet har en täckningsgrad på 77 procent, jämfört med det nationella målet som är satt till 85 procent. I västra länsdelarna är kvinnorna flitigast med att gå på sina gynekologiska cellprovskontroller, medan deltagandet är lägre bland socioekonomiska utsatta grupper och bland de yngre kvinnorna.
Ann Josefsson påpekar att även de unga flickor som i dag får HPV-vaccin bör gå på kontroller när de blivit vuxna.
Inom sjukvården är det oftast en människa som söker vård för att hon eller han behöver det. Utom när det gäller screening. Där är det istället vården som söker upp till synes friska och symptomfria människor i avsikt att hitta sjukdomar eller förstadier till sjukdomar i ett skede där det är möjligt att bota dem.
– Syftet är att minska lidande och sänka kostnader, och därför måste metoden vara träffsäker, säger Henning Elvtegen, hälso- och sjukvårdsstrateg på ledningsstaben i landstinget i Östergötland.
Han påminner om att det finns flera etiska aspekter; allt från risken för överbehandling och undanträngning av annan vård till särskilda utmaningar vad det gäller genetisk screening.
– Vill man alltid veta? Kan det vara samhället som trycker på, med risk för stigmatisering av "sjuka"?
Universitetsöverläkare Marie Stenmark Askmalm gör bedömningen att genetiska screeningar kommer att bli en allt mer komplex fråga i framtiden. Det ställer stora krav på frågeställaren. Vilken information vill vi ha? Vilken överskottsinformation vill vi inte ha? Hon berättar ett exempel ur verkligheten där en gravid kvinna ville veta om hennes foster var friskt – men inte om hon själv var bärare av en svår ärftlig sjukdom.