Psykologen Olle Wadström från Linköping är författare till boken ”Sluta älta och grubbla” och verksam inom bland annat kognitiv beteendeterapi.
Han beskriver att flygrädsla förvärvas, och sedan förvärras, av att personen upprepar skrämmande tankar om flyg och fortsätter att ge tankarna stort utrymme. För att slippa må dåligt av tankarna, tänker personen tröstande tankar. Men då uppstår en ond spiral: Hjärnans belöningssystem får oss att må bra av tröstetanken. Då tänker varningshjärnan ”Aha!” och presenterar en ny skrämmande tanke, för att få en ny skön belöningsdos. Och så fortsätter det.
Wadströms metoder går ut på att göra de tröstande tankarna omöjliga. Teorin är att två olika beteenden inte kan utföras samtidigt.
De olika förhållningssätten Wadström föreslår är:
Acceptans. Ta emot tankarna på hur du mår och känner dig – och besluta dig för att stå ut med det. Säg till dig själv: ”Ja, jag mår dåligt av att flyga. Jag mår pyton av det här. Men jag kommer att flyga ändå.” Och gör det. Man jobbar på att i tanken söka upp olusten, och stanna i olusten med flit, enligt principen: Man kan aldrig bli modig och djärv inför något som man flyr ifrån.
Chansa-tanken. Säg till dig själv ”Jag chansar, jag flyger, och jag hoppas att det går bra! Det går som det går!” Och fullfölj, det vill säga flyg.
Fatalism. Ett steg längre än chansa-tanken. Du avstår från tröstetankar eftersom de ändå är meningslösa, du kan inte påverka något ändå. Du säger till dig själv: ”Är det meningen att jag ska dö idag, då kommer jag att dö oavsett om jag flyger eller inte. Dör jag inte på flyget så blir jag påkörd eller får hjärnblödning. Och då kan jag lika gärna flyga. Om det inte är meningen att jag ska dö idag, så kan ingenting skada mig.”
Kognitiv frikoppling. Eller på engelska, defusion. Se dina tankar som tankar. Betrakta dem inte som sanningar – de är bara tankar. Att du tänker en sak (som att det är farligt att flyga) betyder inte att det är sant. Försök inte få bort de otäcka tankarna genom att tänka något annat tröstande. Betrakta tanken och dina reaktioner som en fågel som kommer flygande, observera den som ett intressant föremål. Se på dig själv utifrån, observera dig själv lite som en vetenskapsman. ”Nu tänker jag på att det här skulle vara farligt. Nu känner jag mig rädd och stressad. Jag har hjärtklappning. Jaha, intressant. Och nu andas jag visst för fort. Jag får sluta med det. Nu är jag kallsvettig. Jaha. Detta är en stressreaktion.”
Medveten närvaro. Liknar kognitiv frikoppling (se ovan). Här går man in för att mer välkomna alla känslor, låter dem komma och strömma fritt, man genomlider det man blir utsatt för (i det här fallet flygningen) utan att göra något vad man känner och tänker, mer än att konstatera vad man tänker och känner. Utan reaktion på dessa tankar får kroppen inget stresspåslag, och så småningom upplevs tankarna och känslorna allt mer neutrala. Stressreaktionen klingar av och försvinner.
”Värsta tanken”-metoden. Möjligen svår att använda just vid flygrädsla, eftersom metoden innebär att man hittar något som vore ännu värre än det man är rädd för, så att de första olusttankarna eller rädslan ska framstå som rätt blek och acceptabel. Men för flygrädda personer handlar rädslan ofta om en krasch, och värre kan då vara svårt att föreställa sig.