Maj-Britt Gustafsson på Vallastadens demensboende skrattar gott när hon tittar på bilder av sig och sin bror som små. Bertha Ragnarsdóttir smittas förstås.
För en tid sedan fick redaktionen ett anonymt brev, skrivet av undersköterskor och sjuksköterskor i Linköping.
"En legend – och den bästa vi har i landet – går i pension. Otaliga är de människor hon hjälpt och stöttat. Hennes hjärta brinner för dem som inte kan föra sin talan och hon har gjort oss anställda så stolta över vårt arbete. Vi förstår inte hur vi ska kunna gå vidare utan hennes kunskap och stora empati."
"Legenden" är Bertha Ragnarsdóttir, isländskan som hamnade i Linköping av en slump, blev kvar och under sitt yrkesliv byggt upp en demensvård som ligger i framkant.
Kanske värjer hon sig lite för de orden. Bertha Ragnarsdóttir är inte helt bekväm med att fronta sig själv. Det är andra som bör stå i fokus anser hon: de som inte själva kan föra sin talan.
Bertha kom till Linköping som 26-åring. Maken Jon Erlingsson studerade till civilingenjör, därefter skulle de återvända till Island. Men livet ville nåt annat, som Bertha säger.
När maken var klar bestämde sig Bertha för att studera hon också. Det blev till socionom.
– Jag började arbeta på ett demensboende och kände efter en tid att "ska jag verkligen hålla på med detta", men kavlade upp ärmarna och tänkte att det måste gå att bemöta dessa människor på ett bättre sätt. Jag studerade vidare kring bemötandestrategier och fick en förståelse för det gåtfulla folket (personer med demenssjukdom).
För det är vad allt handlar om, menar Bertha. Empati. Att förstå att personen framför mig varit ung, som jag är nu. Älskat att dansa, avskytt åska, hatat hundar, gillat kålpudding etc.
Men den dagen man själv inte kan föra sin talan krävs att personalen känner till ens bakgrund för att kunna bemöta på bästa sätt.
– På alla demensboenden i Linköping, och i flera andra kommuner, används "Min levnadsberättelse" Lär känna mig, ett dokument man kan fylla i digitalt eller skriftligt. Formuläret finns på flera språk och går att ändra i under livet. Det handlar inte om någon privat dagbok, utan mer om upplevelser, tankar och känslor i livet som påverkat en starkt. Det går att bifoga fotografier också. Det är viktigt att övertyga både anhöriga och personal om att levnadsberättelsen kan vara nyckeln till förståelse.
"Min levnadsberättelse" kan fyllas i både på papper och digitalt och blir ett ovärderligt verktyg för personal inom demenssjukvården.
Dokumentet är guld värt och blir ett effektivt verktyg för personalen när personen inte kan föra sin talan.
– Det ger en bild av människan innan hon blev sjuk och hjälper vårdpersonalen att bemöta personen rätt och kunna agera om det uppstår bekymmer, att undvika situationer som innebär svårigheter, rädslor och obehag.
För att kunna ”lirka” behöver personalen först veta. Kunna identifiera sig med personen.
– Kanske blir det lättare att klä av och duscha Greta om hon får äta ett wienerbröd och lyssna på favoriten Elvis först. Lättare att hantera Berits panik när en hantverkare för oväsen om man vet att hon alltid varit åskrädd. Lättare att förstå Göstas skräck för hundar om man vet att han blev hundbiten som barn.
Fotografier är ett utmärkt sätt att föra samman människor med demenssjukdom och vårdpersonalen.
60 procent av alla personer med demenssjukdom bor kvar i hemmet. Många får hjälp av anhöriga och/eller hemtjänstpersonal. Det är ett komplext och svårt arbete, som dessutom ibland ska ske på allt snävare tid.
– Hemtjänstpersonalen befinner sig ofta längst ned i vårdhierarkin. Hur är det möjligt? Vad är viktigare än att ge en människa ett värdigt sista kapitel?
Det finns många besjälade inom äldreomsorgen, men Bertha kan inte låta bli att känna en viss oro över framtiden
– Många gör ett fantastiskt arbete, men det blir allt svårare att locka unga till äldreomsorgen. De jobbar hellre i restaurangbranschen eller industrin, med bättre villkor.
Berthas Ragnarsdóttirs studiematerial "Här är ditt liv, Greta Pettersson!" har hyllats av både anhöriga till demenssjuka och vårdpersonal.
Vad behöver förändras, enligt dig?
• Mer tid per vårdtagare.
• Högre löner.
• Bort med delade turer och karensdagar, när personal smittas på jobbet.
• Bra handledning, specifika demensteam, som höjer kvaliteten och arbetsglädjen. I många andra yrken, där man arbetar med människor, får personalen möjlighet att på arbetstid reflektera över sitt arbetssätt och lyfta svåra fall. Så måste det vara inom demensvård och omsorg också.
• Kontinuitet så att personer med någon form av kognitiv svikt inte ideligen tvingas möta ny personal.
Vad är det finaste i jobbet med personer med demenssjukdom?
– Att få möjlighet att vara medresenär de sista åren av en människas livsresa. Att försöka göra den tiden så bra det någonsin går. Det ser jag faktiskt som en ynnest.
Bertha Ragnarsdóttir.