Det är varm, skitigt och tungt. Med att tillverka något genuint från grunden skänker också stor tillfredsställelse.
Tusentals verktyg och ett tiotal stora maskiner fyller verkstaden hemma i Brokind. En del av dem har nära 300 år på nacken.
Det är skitigt, lite småmurrigt och luktar trä, kol och järn.
Före bilens genombrott som samhällsfenomen för 100 år sedan fanns gott om tillverkare av vagnshjul i landet. Idag bara en enda. Roland.
"Att konstruera något genuint från grunden skänker mig stor tillfredsställelse".
Det var först i 35-årsåldern som han blev fullfjädrad i hantverket hos Amishfolket i Indiana, USA.
Innan dess hade han jobbat som cowboy i Phoenix och som hjälparbetare vid ett sjukhus i Etiopien i 2,5 år under den svåra svältkatastrofen i början av 70-talet.
– Det var en förfärlig tid i landet. Livlösa barn lämnades döende i kartonger utanför sjukhuset. Ett av dem var Marika Carlsson, idag hyllad komiker, som svenska hjälparbetare lyckades väcka till liv och som senare adopterades till Sverige.
– Sjukhuset hade 350 barn inlagda, jag var allt-i-allo och ansvarade för själva driften av anläggningen.
"Klart att det är ledsamt att yrkeskunnandet följer med mig i graven, men ingen tycks vilja lära sig jobbet".
Roland Djerf håller monarkin rullande och renoverar hovstallets vagnshjul på löpande band.
Efter sex år hemma i Brokind, med arrendejordbruk, frilandsodling och hästhållning, och en sejour på Securitas, begav sig Roland till Amishfolket. Han gillade hantverk och ville utveckla sina färdigheter.
– Trä och järn är en oslagbar kombination när man vill ha både styrka och flexibilitet. Amishfolket var och är de kunnigaste i världen på hantverket att bygga hjul och vagnar.
För mat och husrum arbetade Roland under ett år med att bygga vagnar dels till Amishfolket, dels till besuttna amerikaner som tyckte det var pittoreskt att färdas med häst och vagn.
Lärde sig yrket som är en blandning av tungt slit (järnet) och smäcker millimeterprecision (ekrar och slutmålning).
När Roland hettar upp järnringen i glöden expanderar den. När det lagts runt trähjulet och snabbt kylts ned krymper det igen och sitter som en smäck.
Så talar ett hantverksproffs.
Väl hemma blev han inbjuden till kungliga hovstallet för att inspektera vagnbeståndet. Där fanns en hel del att göra.
Sagt och gjort. Sedan dess är Roland Djerf Kunglig Hovleverantör av hjul till kungahuset. Han både tillverkar nya och renoverar gamla. Dem kungen färdas i är försedda med 24 karats bladguld.
Även svenska försvaret vill ha hans tjänster. De 1,5 meter höga kanonhjulen som står runt alla slott och försvarsanläggningar behöver regelbundet omhändertagande.
Slutfasen, att måla hjulet, är ett tidskrävande precisionsarbete.
"Drömmen vore en lärling som kan driva verksamheten vidare. Men först måste personen förstås läras upp".
Att tillverka ett vagnshjul tar runt 35 timmar. Det ska tillverkas en kubb (själva navet, gjort i almträ som inte spricker), svarvas ekrar och sågas till löten (själva trähjulet), montera allt och slutligen förse hjulet med en järnring. Slutligen ska det linoljas och målas i många omgångar.
Roland tänder eld i fyren. Den får skjuts av tändvätska och en omvänd dammsugare som förser eldstaden med syre.
Det dånar och fräser.
Att borra i kubben för ekrarna är ett precisionsarbete.
Löten, själva ytterkanten av trähjulet, görs av ek.
När glöden är tillräckligt het stoppar Roland in järnringen som ska omsluta trähjulet. Han värmer upp ringen punktvis och snurrar den runt, runt över kolbädden.
Med ett specialinstrument har han mätt upp exakt hur stor järnringen ska vara, nämligen 5 millimeter kortare i omkrets än trähjulet det ska omsluta.
– Järnet expanderar av hettan. När jag placerat det runt trähjulet och kylt ner det med vatten krymper det tillbaka till sin ursprungliga storlek.
Det bolmar och ryker när järnet kyls. Det sitter som en smäck. Inget lim och ingen spik här inte.
När Roland hettar upp järnringen i glöden expanderar den. När det lagts runt trähjulet och snabbt kylts ned krymper det igen och sitter som en smäck.
Att svarva ekrar är både skitigt, dammigt och tar lång tid. Svarven är från slutet av 1700-talet.
Ryggen krånglar, de knotiga nävarna värker och Roland småmuttrar under den grånade pröjsaren.
Det är hett och skitigt. De tunga lyften många. De riskfyllda momenten likaså. Men än har han aldrig skadat sig. Åtminstone inte allvarligt.
Numera jobbar han i tretimmarspass. Mer pallar han inte åt gången. Hur länge han fortsätter vet han inte, men han kör väl på så länge kroppen håller sig upprätt. Det är ju så stimulerande att tillverka något från grunden och som man vet är genuint!
Han är den sista av sitt slag. Inte bara i Sverige, utan i hela Norden.
– När jag slutar får hovstallet och försvaret vända sig till Polen, Holland eller USA. Klart det är ledsamt. Drömmen vore en lärling som kan ta över yrket och verkstaden. Men det kräver att man har förkunskap och väl behärskar materialen trä och järn.
Roland Djerf har prisats för sin yrkesskicklighet.
Roland Djerf håller monarkin rullande och renoverar hovstallets vagnshjul på löpande band.
Och han har verkligen försökt. Haft mängder av politiker och andra på studiebesök, mejlat och sms:at alla riksdagsledamöter i närings- och arbetsmarknadsutskotten.
Vädjat och förklarat att snart är yrket utdött. Torgfört sin oro över att ingen behärskar tekniken längre. Att staten väl borde värna de udda hantverken så att all kunskap, uppbyggd under århundraden, inte går i graven?!
Men nej. Inget händer.
– Jo, jag fick mejlsvar från EN ledamot. Där stod: "Jag tar det med mig".