Regionvalet
Redan på högstadiet rekryterade hon sig själv till Moderaterna. Marie Morell (M) är bara 53 år, men har ändå fler år i tjänst än någon annan i Östergötlands regionfullmäktige. Hon är ordförande i Sveriges kommuner och regioners (SKR) sjukvårdsdelegation och har flera gånger utnämnts till en av landets mäktigaste sjukvårdspolitiker, men rikspolitiken har aldrig varit ett alternativ.
– Jag har all respekt för riksdagens arbete, men jag gillar att vara nära verksamheten jag har hand om och vill få saker gjorda. Jag känner inte heller att jag skulle passa i riksdagen där det är så politiserat.
Hon växte upp i Lotorp utanför Finspång och efter gymnasiet flyttade hon till Norrköping där hon fick jobb inom hemtjänsten.
– Det var en kompis som hjälpte mig få jobbet. Jag var vårdbiträde och sprang på larmen inom boendet Strömbackens 80 lägenheter.
Redan i högstadiet läste Marie om de olika partierna. Det var 1984 och partiernas ungdomsförbund besökte skolans äldsta elever.
– Jag gick i åttan, så jag bad mina äldre kompisar att ta valfoldrar till mig. Sen satt jag hemma och jämförde. Jag kan fortfarande se den där foldern framför mig. Man skulle kryssa i vad man höll med om och jag kryssade nästan alla. Moderaterna hade samtidigt en kampanj som hette "Frihet ger fred" och när jag insåg att det var samma så tänkte jag: "Nu kör jag".
Hon blev medlem och inför valet 1985 deltog hon i några av partiets förberedelser. Från valet 1988 och alla val sedan dess har hon antingen varit anställd av partiet i någon form eller varit förtroendevald. I början av 90-talet blev hon ombudsman för Muf i Norrköping.
Gänget hon hängde med i Muf Östergötland är idag namnkunniga politiker, som Anders Borg och Sven Otto Littorin. Hon gifte sig också med en annan Muf:are, från Söderhamn. Tillsammans har de två barn, en 21-årig son och en 17-årig dotter. Redan från början satsade Marie på regionpolitiken.
– Jag har aldrig gillat att göra som alla andra och de andra ville vara i kommunen. Så då ville jag göra något annat. Då fanns ju regionen, eller landstinget som det hette då, och alla var jätteglada eftersom det var ganska hög medelålder där.
Efter valet 1991 kom hon in i regionfullmäktige, 22 år gammal. Sedan dess har hon varit politiskt aktiv och både varit regionstyrelsens ordförande och regionråd i opposition.
Vilka frågor är viktigast i det här valet?
– Vi måste se till att det finns en fungerande vård med medarbetare som trivs. Vi har patienter som väntat orimligt länge och medarbetare som inte orkar, som går på knäna. Något radikalt behöver göras. Vi lyckades ju tidigare få ordning på det. Det var svårt att vända ilskan och irritationen 2006, då var medarbetarna arga och stridslystna, men då hade de åtminstone energi. Nu är de mer uppgivna och det oroar mig. Man måste uppbringa energi för att förändra. Gör vi inget nu... Jag är genuint orolig över vart vi är på väg.
Vad behövs?
– Ledarskap. Det behövs ledare som engagerar sig och bryr sig, hela vägen från politiken och ner i organisationen. De senaste åren har politiken abdikerat från sitt uppdrag och lämnat över till tjänstemännen. Regionen är en komplex organisation med kompetent personal. Då måste man vara synlig, uttalad och förklara vad man vill göra och hur. Det saknar jag nu. Inom S tycker jag att ledarskapet varit tillbakadraget, att man bara glider med. Jag tror inte att det fungerar.
Hur ska det gå till?
– Det behövs ledarskap även i den patientnära verksamheten. Cheferna måste få mandat att bestämma. Man måste ut och lyssna på medarbetarna och måste kunna ha olika lösningar när det gäller exempelvis schemaläggning. Vi vill också införa ett höjt OB-tillägg. I nuläget får personalen inte tillräcklig ersättning för jobba obekväm tid.
Kollektivtrafiken då, vad behövs där?
– Vi kan inte ha linjelagd trafik överallt, det kostar, men man behöver också titta på principerna, som det här tänket med stora stråk i kollektivtrafiken. Det upplevs av medborgarna ha gått för långt. Där behöver vi ha en dialog med medborgarna och informera i god tid, det har vi inte gjort nu. Nu har vi istället plötsligt gymnasieungdomar som inte kommer till skolan. Vi behöver också ha en bättre dialog med kommunerna så att man planerar för kollektivtrafik i nybyggda områden.