I ett novemberslumrande villakvarter i Ăverum har Lilian och Villert Eriksson dukat med finporslinet i mexitegelvillans vardagsrum. Det Ă€r tvĂ„ dagar till första advent och pĂ„ matbordet har den röda julduken fĂ„tt komma fram. Fat efter fat med kakor och bullar har dukats upp.
â Det har blivit att jag bakar mycket nu. Jag mĂ„ste ha nĂ„got att göra. Att bara sĂ€tta sig ner Ă€r svĂ„rt, dĂ„ blir man sĂ„ ledsen. DĂ„ rinner tĂ„rarna fast man inte vill, sĂ€ger Lilian och hĂ€ller varsamt upp kaffe i BlĂ„ blom-kopparna.
Bordets ena kortÀnde Àr fredad frÄn bakverk och kaffefat. DÀr stÄr istÀllet en vit fotoram uppstÀlld. I den; en bild av en man med blÄgröna ögon som ler in mot kameran.
Mannen pÄ bilden borde inte vara död. Han skadades inte pÄ jobbet, hÀngde inte i kriminella kretsar, var inte svÄrt sjuk. IstÀllet var han frisk och mitt uppe i livet.
Men bilden stÄr dÀr pÄ bordet just för att han ÀndÄ Àr död. Den 24 maj i Är blev 48-Ärige Nicklas Eriksson pÄkörd av en rattfull 77-Ärig man, nÀr Nicklas var ute och trÀnade rullskidor.
Hur förstÄr man att en Àlskad mÀnniska Àr borta för alltid?
Lilian och Villert har försökt förstÄ varje dag sedan den dagen. Men de vet inte om det nÄgonsin kommer att gÄ att ta in.
KvÀllen den 24 maj Àr ljus nÀr Nicklas Äker hemifrÄn, lÀmnar Àldsta dottern pÄ fotbollstrÀning vid Kopparvallen och ger sig ut pÄ ett trÀningspass pÄ rullskidor. Det har han gjort mÄnga gÄnger förut; Nicklas, vÀltrÀnad och med mycket energi, gillar att hÄlla igÄng i olika sporter bÄde ihop med barnen, med kompisar och pÄ egen hand.
StrĂ€ckan pĂ„ lĂ€nsvĂ€g 134 Ă€r flack och sikten god dĂ€r Nicklas Ă„ker. Han bĂ€r fĂ€rgstarka klĂ€der för att synas. ĂndĂ„ kör 77-Ă„ringen pĂ„ honom bakifrĂ„n och han smiter efter olyckan frĂ„n platsen utan att larma ambulans eller polis.
Redan nÄgra timmar tidigare har tvÄ mÀn i en bil pÄ Södra Finnö larmat polisen om 77-Äringen. De ligger bakom mannen pÄ en mindre vÀg och ser hur han vinglar fram och tillbaka över vÀgbanan, flera gÄnger pÄ vÀg mot diket pÄ andra sidan. I polisförhör vittnar mÀnnen senare om hur de lyckas fÄ stopp pÄ 77-Äringen, bedömer att han Àr kraftigt berusad och sÀger Ät honom att sluta köra. Men han Äker dÀrifrÄn. Polispatrullen som rycker ut pÄ larmet letar men lyckas inte hitta honom.
Familjen förstÄr att nÄgot hÀnt nÀr Nicklas inte dyker upp för att hÀmta dottern efter trÀningen, och inte svarar i telefon. Nicklas bror Anders och flera anhöriga ger sig ut för att leta, men möter bara polisen, som kommer med budet som förÀndrar allt.
NÀr vi trÀffar förÀldrarna Lilian och Villert och Zandra, Nicklas sambo sedan 25 Är, i hans förÀldrahem, har sex mÄnader gÄtt sedan olyckan intrÀffade. Minnena frÄn den första tiden efter Nicklas död Àr suddiga för dem alla.
â Jag kommer knappt ihĂ„g. Vi samlades allihopa hemma hos Zandra och barnen. Jag vet bara att vi försökte ordna sĂ„ att alla fick mat pĂ„ nĂ„got sĂ€tt, vi var ju tvungna att Ă€ta trots allt, sĂ€ger Lilian.
Ăverum Ă€r en liten ort. Vetskapen om vad som hĂ€nt drabbade mĂ„nga.
â Vi fick vĂ€ldigt fin uppbackning frĂ„n slĂ€kt, vĂ€nner och grannar. De kom med mat och hjĂ€lpte till pĂ„ alla möjliga sĂ€tt. Det var mĂ€nniskor som man kanske inte kĂ€nner sĂ„ jĂ€ttevĂ€l egentligen men som ocksĂ„ hjĂ€lpte till och kom förbi. Alla slöt upp och det kĂ€ndes jĂ€tteskönt. Mitt i allt sĂ„ vĂ€rmde det att se, sĂ€ger Zandra.
Vartefter tiden gĂ„tt har familjens sorg Ă€ndrat skepnad, frĂ„n akut till seg och oĂ€ndlig. En dag har lagts pĂ„ en annan och vardagen har börjat Ă„tervĂ€nda. Zandra Ă€r tillbaka pĂ„ jobbet inom Ă€ldreomsorgen, barnen tillbaka i skolan. Ăldsta dottern har, trots omstĂ€ndigheterna, lyckats ta körkort. Men dĂ€r hemma letar hunden, tollaren MĂ€rta, fortfarande efter sin husse.
â Vi försöker fĂ„ allting att fungera, men det Ă€r svĂ„rt. Det Ă€r tufft och ledsamt hela tiden, nu har det dessutom varit flera dagar som varit extra jobbiga. Farsdag och allhelgonahelgen, julen, sĂ€ger Zandra.
Samtidigt Àr vardagen viktig. Att gÄ till jobbet innebÀr att tankarna, Ätminstone i korta stunder, kan upptas av annat Àn sorg. Lilian, Villert, Anders, Zandra och alla andra i Nicklas familj har alltid haft en nÀra relation till varandra. DÀr har alltid funnits en sammanhÄllning som det senaste halvÄret blivit extra viktig att hÄlla fast vid. Zandra hÀlsar ofta pÄ hemma hos svÀrförÀldrarna, likasÄ barnbarnen.
NÀr 77-Äringen smitit frÄn pÄkörningen den dÀr kvÀllen i maj kör han runt pÄ de östgötska vÀgarna flera timmar. Mellan Kisa och Gullringen Àr han nÀra att döda ytterligare en person; en man rastar sin hund lÀngs vÀgen och tvingas hoppa ner i diket nÀr 77-Äringens bil Àr nÀra att köra över honom. För polis och i tingsrÀtten vittnar mannen senare om att framrutan pÄ Skodan Àr helt krossad och att han Àr sÀker pÄ att han hade blivit pÄkörd om han inte kastat sig undan.
FramĂ„t midnatt anlĂ€nder 77-Ă„ringen till ett vandrarhem i TranĂ„s. En person som tar emot 77-Ă„ringen upplever honom som onykter. Mannen sjĂ€lv hĂ€vdar senare i polisförhör att han inte druckit alkohol och att det inte var han sjĂ€lv som körde; istĂ€llet pekar han ut en âasylsökandeâ, som varit bilens förare och kört pĂ„ Nicklas, men som försvann spĂ„rlöst nĂ€r de nĂ„dde vandrarhemmet.
TvÄ dygn efter att Nicklas familj har tvingats ta emot beskedet om vad som hÀnt pÄ lÀnsvÀg 134, grips 77-Äringen. Han hÄller pÄ att köra frÄn vandrarhemmet i den krockskadade Skodan nÀr en anstÀlld ser honom, noterar att han Àr onykter, larmar polis och lyckas hÄlla kvar honom tills patrullen kommer.
Det har blivit september nÀr 77-Äringen stÀlls inför rÀtta i Linköpings tingsrÀtt. Alla tre rÀttegÄngsdagarna Àr Villert, Anders, Zandra och tvÄ av barnen dÀr; de sitter pÄ de mÄlsÀgandes platser i rÀttssalen, sitter nÀra, hÄller varandras hÀnder. Det finns sÄ mycket Ängest, sorg, sÄ mÄnga frÄgor. Behovet av att fÄ svar Àr sÄ stort. GÄng pÄ gÄng tvingas de höra den tilltalade förneka att han har kört pÄ Nicklas.
NĂ€r Lilian tar till bakningen för att fĂ„ tiden att gĂ„ och skingra sina tankar tar sig maken Villert istĂ€llet ut i skogarna runt Ăverum. Han kĂ€nner trakten sĂ„ vĂ€l, har gĂ„tt pĂ„ de dĂ€r smĂ„ stigarna i mĂ„nga Ă„r. Men sedan Nicklas dog har promenaderna blivit fler, och lĂ€ngre.
Hemma i huset pÄ LÀrkvÀgen trÀngs kÀnslorna. Sorgen blir lÀtt för stor nÀr den inte har nÄgonstans att ta vÀgen. I skogen Àr det annorlunda, för dÀr Àr himlen tak och de glesa granarna vÀggar. DÀr tillÄts tankarna vÀxa och bryta sig loss, vandra ivÀg och komma tillbaka. DÀr kan han ocksÄ tillÄta sig sjÀlv att kÀnna den dÀr rasande ilskan över sonens död.
Det finns sÄ mycket att vara arg över. Att straffet bara blev knappt tre Ärs fÀngelse, nÀr maxstraffet som kan dömas ut Àr sex Är. Att Nicklas liv inte var vÀrt mer Àn sÄ.
Villert ÄtervÀnder till domen ofta. LÀser tingsrÀttens formuleringar igen och igen. Försöker bena ut hur man resonerat nÀr straffet beslutats. Men det Àr svÄrt, för att inte sÀga omöjligt, att förstÄ. Ingen i familjen Eriksson gör det.
â Det Ă€r ett alldeles för lĂ„gt straff. Ingenting kan fĂ„ Nicklas tillbaka men det hĂ€r blir nĂ€stan ett hĂ„n mot oss i familjen. Ett lĂ„ngt fĂ€ngelsestraff hade trots allt varit nĂ„gon form av upprĂ€ttelse, sĂ€ger Villert.
Den dömde mannen valde att överklaga domen. Han ville bli frikÀnd och ha tillbaka sin beslagtagna bil. NÀr Nicklas familj fick veta att fallet skulle prövas av högre instans tÀndes en sorts förhoppning; kanske skulle hovrÀtten döma ut ett strÀngare straff.
â Det hade inte gett oss Nicke tillbaka. Men Ă€ndĂ„, för hans skull, sĂ€ger Lilian.
Hon fortsÀtter:
â Jag blir sĂ„ arg pĂ„ att den dĂ€r mannen inte tagit pĂ„ sig skulden för Nicklas död. Jag skulle ha varit arg Ă€ndĂ„, men nu blir det Ă€nnu vĂ€rre. Han har förstört sĂ„ mycket för sĂ„ mĂ„nga mĂ€nniskor.
Men Àven hovrÀttens dom blev en besvikelse för familjen. Straffet Àndrades inte, utan slogs fast. Bara pÄ en punkt gjorde hovrÀtten en annan bedömning Àn tingsrÀtten. Det finns inget alkoholtest pÄ 77-Äringen frÄn kvÀllen den 24 maj, eftersom han smet frÄn platsen, men med stöd av vittnens uppgifter slog hovrÀtten ÀndÄ fast: Han var rattfull nÀr han körde pÄ Nicklas.
"Det Ă€r styrkt att NN (mannens namn) var alkoholpĂ„verkad och dĂ€rigenom orsakade Nicklas Erikssons dödâ skriver hovrĂ€tten i sin dom.
Anders, Nicklas bror, beskriver att han kĂ€nner sig maktlös inför domstolarnas slutsats. Den skyldige blev dömd â men straffet? Varför blev det inte mer kĂ€nnbart? Det undrar Anders, och personer han kĂ€nner har delat samma fundering med honom.
â NĂ€mndemĂ€nnen i rĂ€tten ska representera allmĂ€nheten nĂ€r de dömer. I domen var rĂ€tten enig och det betyder ju att nĂ€mndemĂ€nnen stod bakom domen. Jag tycker inte det speglar de reaktioner jag har fĂ„tt till mig frĂ„n mĂ€nniskor efter domen, sĂ€ger Anders.
Men inför jobbet som polisens utredare lagt ned kÀnner familjen stor tacksamhet. Polisen lyckades gripa den skyldige, och fick dessutom fram en stark bevisning och mÄnga vittnen.
â TĂ€nk om de aldrig hade gripit honom. DĂ„ hade vi aldrig fĂ„tt veta vem som körde pĂ„ Nicklas, sĂ€ger Villert.
Ofta tar de mörka tankarna över, men Lilian, Villert, Anders och Zandra försöker att ocksÄ fÄ fatt i de andra, ljusa minnena frÄn alla Är de fick spendera tillsammans med sin son och sambo. Nicklas, som alla i trakten visste vem det var, var alltid full av energi. En man som var lika mycket pappa som kompis till sina tre barn. En person som alltid hade flera projekt igÄng, som hjÀlpte alla som behövde och engagerade sig i det lilla samhÀllet dÀr han föddes och levde hela sitt liv. Hantverkare och lÀrare, föreningsmÀnniska och Àlskad familjefar.
â Han ville sĂ„ mycket med sitt liv. Och barnen var hans allt, han var en vĂ€ldigt bra pappa. Han gjorde alltid livet sĂ„ bra för oss i familjen brukar jag tĂ€nka, sĂ€ger Zandra.
Varje kvÀll gÄr Lilian Eriksson in i vardagsrummet hemma pÄ LÀrkvÀgen. DÀr sÀtter hon sig pÄ en av matbordets stolar och pratar med sin son. Bilden i fotoramen stÄr alltid pÄ samma plats och pratstunden har blivit en viktig rutin, nu nÀr hon inte lÀngre kan ringa Nicklas och höra hans röst.
â Jag vet att det gĂ„tt ett halvĂ„r men Ă€ndĂ„ tĂ€nker jag hela tiden: Ă€r det verkligen sant? Ăr Nicklas verkligen borta? Nej, han kommer nog snart och ringer pĂ„ dörren.
För Lilian, och resten av familjen, finns ett slags liv som utspelade sig före den 24 maj i Är och ett annat slags liv efter.
â Allt har blivit annorlunda. Livet har blivit annorlunda. Och det Ă€r sĂ„ hemskt.