Före Ingelstamordet skickade deltagarna i Encrochattarna bilder till varandra på de två män som skulle mördas.
Rättegångsdagen inleddes med ett maratonförhör med en av polisens analytiker. Han har gjort kartläggningen som pekar ut vem av de åtalade som har använt vilken Encrotelefon.
Och eftersom detta i förlängningen också pekar ut männen för mord så var försvararna angelägna om att ifrågasätta och gärna skjuta hål på analyserna.
Advokat Jonas Granfelt frågade bland annat om det finns någon osäkerhet på grund av att materialet inte är komplett.
– Det gör det. Det finns saker som kan ha fallit bort, som om någon annan (än de misstänkta) har skrivit ett meddelande, svarade analytikern.
Mycket handlade annars om de master som en mobiltelefon hela tiden kopplar upp sig till och som därför kan visa var en person har befunnit sig. Skillnader mellan olika kategorier och undantag gicks noggrant igenom.
Advokat Viktor Banke frågade också varför man bara närgranskade vissa av de anonyma Encrokontona.
– Det finns även andra konton som man kan se har en viss del i planeringen, men där det inte går att knyta dem till mer än bara den här dialogen.
Men analytikern hann också få peka på styrkorna i sin kartläggning. Till exempel på frågan om det som skrivs i chattarna verkligen stämmer överens med verkligheten. Där lyfte han flera händelser som visade på äktheten, men framför allt en som är svår att bortförklara:
– Att de innan (Ingelstamordet) skickade bilder till varandra på männen som skulle skjutas.
39-åringen som sköts till döds på Slottsgatan lämnade bland annat efter sig en dotter. "Jag har inte berättat hela sanningen, eftersom hon är så liten", säger hennes mamma.
På eftermiddagen var två vittnen kallade, men vi fick bara "höra" en av dessa. Först ut var nämligen "Ådalamannen" – som överlevde både Ingelstamordet och bombdådet på Ådalagatan – och han valde att sitta knäpptyst igenom hela förhöret och inte säga ett enda ord.
Därefter förhördes en kvinna som har haft en relation med den 39-åring som sköts till döds på Slottsgatan. Hon berättade, liksom tidigare anhöriga, att han var orolig och kände till att det fanns ett "pris" på hans huvud.
Kvinnan säger också att livet efteråt har varit tufft både för henne och för deras gemensamma dotter.
– Hon står i fönstret och tittar och väntar. Och hon frågar varför hon inte får ha sin pappa, när andra barn får ha det, säger kvinnan.
– Hon vet att han är död, men jag har inte berättat hela sanningen, eftersom hon är så liten. Det måste vara det värsta man kan berätta för ett barn: Att hennes pappa har blivit avrättad.