Löpsedlar om kris, brist och massuppsägningar. De senaste veckorna har medierna rapporterat intensivt om det ansträngda läget inom förlossningsvården i Stockholm.
Barnmorskan Åsa Österberg, som arbetar på förlossningen på US i Linköping, har följt händelseutvecklingen i huvudstaden noga.
– Jag känner med personalen. De har kämpat länge, ända sedan BB Sophia lades ned för flera år sedan.
19 av landets 21 regioner lider brist på barnmorskor. Östergötland är en av dem.
Arbetsbelastningen är hög. Barnmorskorna för få.
– Sommaren var den tuffaste jag varit med om. Och då har jag ändå jobbat i 30 år, säger Åsa.
Och det höga tempot har bara fortsatt. Hösten, som vanligtvis brukar vara en chans till en smula återhämtning, har varit stressig.
Åsa pratar gärna om sin arbetssituation. På ett villkor: Hon vill inte vara med och bidra till någon oro hos blivande föräldrar.
Det finns två orsaker till det, enligt Åsa. Ett: Alla som kommer hit får god vård, det behöver man inte oroa sig för.
Två: Oro ökar trycket på telefonrådgivningen, något förlossningen vill undvika.
– Vi ligger precis på marginalen för vad vi klarar av och behöver ha fullt fokus på våra föderskor.
Barnmorskorna i Linköping känner igen sig i mycket av det kollegor i Stockholm beskriver. Svårt att hinna äta under arbetstid, ständiga sms om extrapass och en sliten personal.
Men situationen är inte jämförbar med den i huvudstaden, enligt de två barnmorskor och vårdenhetschefer vi träffar.
En stor skillnad är storleken på förlossningen. På US i Linköping föds cirka 2 700 bebisar varje år. Det går att jämföra med Danderyd i Stockholm som har cirka 6 300 förlossningar per år. Eller Södersjukhuset med drygt 7 500.
– Att vi är lagom stora är en styrka. Alla vi som arbetar här känner varandra, säger Åsa Österberg.
En annan skillnad är lokalerna. På flera sjukhus i Stockholm råder platsbrist och gravida har fått göra vaginala undersökningar i fåtöljer och kvinnor med värkarbete har tvingats ligga ensamma i väntan på ett ledigt förlossningsrum.
– Vi har tillräckligt med rum, men lider av resursbrist, säger Ann Wikh, vårdenhetschef.
Egentligen ska förlossningen och antenatalavdelning (där man vårdas före förlossningen) helst vara bemannad med 18 barnmorskor i tjänst per dygn. I över ett halvår har den siffran snarare legat på 15.
Bristen på personal har tvingat förlossningen att stänga några vårdplatser. Av totalt 10 platser är 8 öppna.
– Men det är ingen statisk siffra. Det här är en akutverksamhet. Vi säger inte nej till en mamma som står på tröskeln och behöver hjälp, utan då öppnar vi upp en plats till, säger Ann Wikh.
Några massuppsägningar är det inte heller tal om.
– Däremot har vi hög korttidsfrånvaro. Många är hemma sjuka i influensa, eller för vård av barn, säger Ann.
Förlossningen på US är experter på komplicerade förlossningar. Hit skickas mammor med riskgraviditeter från hela sydöstra sjukvårdsregionen. Antal föderskor som har bakomliggande sjukdomar – som högt blodtryck, fetma eller psykisk ohälsa – ökar.
Det intygar Åsa Österberg, som arbetat i drygt 30 år, men även hennes yngre kollega Hanna Halldestam.
– Jag ser skillnad i dag, och för fyra år sedan. Något har hänt, säger hon.
En tydlig förklaring till utvecklingen är svår att fastslå.
Att förlossningen behöver hantera allt fler riskgraviditeter har betydelse, även om det sällan nämns i debatten om förlossningsvården. Vårdbehovet är större och det krävs mer av den enskilda barnmorskan.
– I dag ska jag vara både barnmorska, iva-sjuksköterska, samtalsstöd och infektions-syrra, säger Åsa Österberg.
Måste barnmorskan prioritera går riskgraviditeten och det medicinska självklart först. Och det är här barnmorskebristen blir tydlig, menar Hanna Halldestam.
– Är vi då pressade är det föderskan med den "normala" förlossningen som får mindre av vår tid. Vi gör all vi kan för att ge stöd och trygghet, men har inte alltid tid.
Tidsbristen skapar frustration hos personalen.
– Det är klart jag blir frustrerad när jag inte får tid till det jag är bäst på: att finnas där för de blivande föräldrarna, säger Åsa.
Det är bra att den pressade förlossningsvården uppmärksammas, tycker hon.
– Den här arbetsplatsen är mitt hem. Vi är ett bra team. Nu ska vi se till att det inte blir som i Stockholm. Det får inte bli så.