I Östergötland är Moderaterna och Socialdemokraterna överens – riksdagens beslut att godkänna regeringens förslag om en centralisering av högspecialiserad vård, vilket kan handla om 400 diagnoser, inom tre år innebär en stor risk.
– Grundidén är bra, men hela konceptet bakvänt när det bygger på grund med felaktig statistik, men nu har det här rullat igång redan, säger oppositionsrådet Marie Morell (M).
Vissa kritiker pratar om att beslutet kan skapa ”inbördeskrig” bland universitetssjukhusen i Sverige. Marie Morell liknar det med A och B-lag.
– Stockholm, Göteborg och Skåne är en klass för sig och sedan kommer resten. Det vi är oroliga för ur ett östgötaperspektiv är att det faktiskt inte är Linköping som kommer få mycket av de här högspecialiserade delarna. Det är den trenden vi ser utifrån rikssjukvården. Östergötland har lyckats få brännskadevården, men det är det enda av de här 15 diagnoserna som har centraliserats via rikssjukvården, säger Marie Morell.
Mats Johansson (S), ordförande i regionstyrelsen, delar oron.
– Man kan inte bara sjösätta det här utan att utreda det ordentligt. Vi har en stor politisk enighet i Östergötland att vi både behöver vara noggranna och diskutera ytterligare vilka konsekvenser den här utvecklingen kan få på svensk hälso- och sjukvård.
I riksdagens socialutskott sitter partikollegan Anna-Lena Sörensson (S), vice ordförande, som tycker att det är dags att sätta fart.
– Det har varit väldigt segt med rikssjukvården. Man har inte kommit framåt och det tror jag alla är överens om.
Hon poängterar att det är regionerna och landstingen tillsammans med Socialstyrelsen som ska komma fram till vilka ingrepp och insatser som ska begränsas till ett fåtal sjukhus. Det handlar inte bara om kirurgi utan kan vara andra insatser som diagnosticering.
– I nästa process är det regionerna och landstingen själva som ska komma överens om var sjukvården ska ligga och hur det ska gå till. Det är inte säkert att den ska ligga på ett universitetssjukhus.
Hur ska man komma överens?
– Ja, det bygger på regionerna själva.
Kan det inte bli inbördeskrig mellan sjukhusen?
– Jo, det kan det väl. Men om man på ett annat plan pratar om att svensk hälso- och sjukvård måste möta de utmaningar vi ser i framtiden så är alla överens om att vi måste ha mer nära vård, vi måste stärka primärvården och sådant måste också koncentreras, och då måste man ge och ta. Alla kan inte bara vårda sina älsklingar.
Sedan när det gäller akutsjukvården så måste huvudmännen organisera så att man säkrar upp och garanterar den.
Hon förstår oron för vad som ska hända på ”sitt” sjukhus men poängterar att Östergötland redan har en regional centralisering av specialistsjukvård som är ett föredöme. I Motala görs ortopedisk och annan dagkirurgi, i Norrköping finns fetmakirurgin och i Linköping finns hela cancervården. Det ger en bättre, säkrare vård och en effektiv vårdkedja, enligt Anna-Lena Sörenson.
– I skarpt läge handlar det om att ta och ge. Och svårast kan vara den som ger.
Tolv av 14 ledamöter i rikssjukvårdsnämnden, däribland din partikollega Kaisa Karro som är ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden, var väldigt kritiska mot tidsplanen. Är det en splittring inom S?
– Nej, definitivt inte, vi kan nog prata ihop oss vi har väldigt olika syn på hur fort det här kan gå, men jag förstår oron. Man har ett nationellt stöd här. Det är socialstyrelsen som ska jobba fram de här planerna.
Vad kan du säga till oroliga östgötar, det är en stor reform?
– De behöver inte vara oroliga, tvärtom. Jag tror man ska fundera på var man får den bästa vården. Det här är vård som är sällan förekommande och sådant som kanske drabbar en gång i livet.
Tycker du att det här har fått en snedvriden bild?
– Ja, det tycker jag. Sedan är det olyckligt naturligtvis att man hade räknat fel på några områden. Men när man tittar på det så är det tillräckligt med eveidens ändå från internationella vetenskapen och forskningen att självklart blir man bättre om man gör saker oftare.