"Jag tycker aldrig att man ska ge upp. För de allra flesta kommer det en dag då man vill ändra sitt liv. Och då måste samhället finnas där och stötta", säger Boel Holgersson (C), ordförande i socialnämnden i Söderköpings kommun.
För att få svar på några av frågorna som Josefins föräldrar har lyft så vände vi oss till Maria Sayeler Behnam (S) och Boel Holgersson (C). De är ordföranden för socialnämnderna i Norrköping respektive Söderköping – de kommuner där Josefin har bott, rört sig och haft kontakt med socialtjänsten.
De har båda fått läsa artikeln med familjens historia och säger att de både känner igen bilden av livet för en ung missbrukare – men också föräldrarnas frustration och oro.
– Det är en förfärlig situationen för familjen och en jättesorglig historia, men tyvärr inte så ovanlig som man hade kunnat önska, säger Boel Holgersson.
De berättar att det finns en rad skäl till varför socialnämnden kan anse att en person behöver tvångsomhändertas. I missbrukarlagen LVM handlar det om att man utsätter sig själv eller någon annan för fara.
– Och det är ju en tolkningsfråga, men våra socialsekreterare måste följa prejudicerande domar, säger Boel Holgersson, som förklarar att man bara gör omhändertaganden när man ser att det går i linje med vad förvaltningsrätten tidigare har godkänt.
Rent formellt är det nämligen så att en domstol fattar beslutet. Personalen på socialtjänsten går först till politikerna i socialnämnden som i sin tur ansöker hos förvaltningsrätten om att få en person tvångsvårdad enligt LVU eller LVM.
Men om personen själv går med på vård finns inte längre någon grund för tvångsvård, förklarar Maria Sayeler Behnam.
– Och det kan ju bli frustrerande för föräldrarna och omgivningen, för de kanske upplever att "den här personen har missbrukat hela sitt liv och kommer inte att ta sig ur det här med frivillig behandling", säger hon.
Det är viktigt att vi gör allt vad vi kan. Kan vi bara hjälpa en enda person så har vi ändå kommit långt", säger Maria Sayeler Behnam (S), ordförande i socialnämnden i Norrköpings kommun.
– Men lagstiftningen ser ut så och det är också ett skydd för den personliga integriteten. Det är inte alls enkelt med tvångslagstiftningarna och de ska ju också användas väldigt restriktivt, säger Maria Sayeler Behnam.
Boel Holgersson tror att man kan hitta bättre sätt att samarbeta, inte minst mellan vården och socialtjänsten.
– Nu är det en frustration att en missbrukare kan bli inlagd på sjukhus, som föräldrarna beskriver i artikeln, och sen utskriven i stället för att bli tvångsinlagd, säger Boel Holgersson.
Hon ser två möjliga lösningar: Antingen att man fastställer vem av vården och socialen som är ansvarig, det vill säga huvudman, eller att man organiserar en bättre samverkan.
"Det är en förfärlig situationen för familjen och en jättesorglig historia, men tyvärr inte så ovanlig som man hade kunnat önska", säger Boel Holgersson (C), ordförande i socialnämnden i Söderköpings kommun.
Ett annat hinder för samarbetet är sekretesslagstiftningen, som skapar frustration när man inte kan dela information mellan till exempel socialen och vården.
Lagen bygger på tanken om allas rätt till självbestämmande, men så har det inte alltid sett ut. Fram till 1989 kunde svenska domstolar tvärtom omyndigförklara personer som inte ansågs förstå sitt eget bästa.
– Jag tycker att det är bra att vi tog bort detta, för det var många som var omyndigförklarade som led väldigt av det. Så jag vill inte ha tillbaka det, säger Boel Holgersson, som förklarar att en förvaltare i dag har en väldigt begränsad makt i jämförelse med förmyndarna förr i tiden.
Ett sätt att komma runt sekretesslagen är annars om missbrukaren själv tillåter att till exempel föräldrarna får insyn, förklarar Maria Sayeler Behnam.
– Vi försöker motivera personen att låta socialkontoret få samverka med anhöriga. Det är den möjligheten vi har, annars krävs en lagändring, och den här lagstiftningen finns till av en anledning. Så det här är nog en bättre väg, säger hon.
Det är viktigt att vi gör allt vad vi kan. Kan vi bara hjälpa en enda person så har vi ändå kommit långt", säger Maria Sayeler Behnam (S), ordförande i socialnämnden i Norrköpings kommun.
Den här unga kvinnan har redan fått en lång rad insatser, trots att hon bara är 21 år gammal. Finns det en gräns för hur mycket man kan göra för en vuxen människa som inte vill ha hjälp?
– Det är nåt vi brottas med väldigt mycket när vi diskuterar hur mycket av socialkontorets resurser som vi ska lägga på vuxenverksamheten, som vi kallar det, eller på barn och ungdomar, säger Maria Sayeler Behnam.
– Men jag landar ändå alltid i att: Nej, jag tycker att det är viktigt att vi gör allt vad vi kan. Kan vi bara hjälpa en enda person så har vi ändå kommit långt, säger Maria Sayeler Behnam, som menar att man knappast skulle ifrågasätta fortsatt vård för en person med en "vanlig" sjukdom.
Boel Holgersson är inne på samma linje.
– Jag tycker aldrig att man ska ge upp. För de allra flesta kommer det en dag då man vill ändra sitt liv. Och då måste samhället finnas där och stötta.