Utanför regeringskansliet Rosenbads fönster rasar ett skyfall över sommar-Stockholm.
Inomhus, där vi sitter i barn-, äldre och jämställdhetsminister Åsa Regnérs arbetsrum är det lugnare, även om intervjuobjektet är påtagligt uppe i varv efter en stundtals stormig vår och försommar.
Hur är det att vara så hårt ansatt som minister?– Det ska man vara, men det är som för alla andra, det tar på en när man blir hotad. Det är tyvärr en del av jobbet men jag har svårt att acceptera att det ska vara det, vi lever trots allt i en demokrati. Jag har lagt ner min personliga Facebooksida. Det gick inte att ha kvar den. Det blev för mycket hot och hat. Nu har jag jobbsidan kvar som de flesta statsråd har.
Är det som du trodde att vara minister?– Ja, ganska mycket. Jag har jobbat ganska länge i regeringskansliet, bland annat sex år tillsammans med Göran Persson om EU-frågor, sedan också med Margareta Winberg och Jens Orback. Så jag var förberedd på vad uppdraget innebär. Jag tycker det är väldigt roligt. En fantastisk möjlighet att påverka Sverige i en riktning som jag tror på. Sen är det ett väldigt stort ansvar, det förpliktigar att ta vara på den här tiden. Att använda varje dag på ett konstruktivt sätt.
Du har fått mycket kritik på sistone i debatten kring LSS, att allt färre beviljas assistansersättning. Vad har gått fel?– Det är en stor fråga. Den statliga assistansen får man om man har omfattande behov, 20 timmar eller mer. Då beslutar Försäkringskassan om statlig assistans. Det är en väldigt betydelsefull insats för de som har rätt till den och behöver, och intentionen i lagen är att man ska kunna vara delaktig och självständig. De intentionerna tycker jag är viktiga att slå vakt om.
– Vi vet sedan flera år att kostnaderna har ökat väldigt mycket för personlig assistans. Det finns många skäl till det, men vi vet också att en del oseriösa aktörer finns på den här marknaden. Det är en i hög grad privatiserad reform. Det finns tusen företag i en sektor med knapp 16 000 brukare. Det säger i alla fall mig något att de förväntar sig lönsamhet. Många av företagen på den här marknaden gör ett fantastiskt arbete men det finns vissa som har använt medlen till fel saker. Därför har vi bett Försäkringskassan vara väldigt noggranna och rättssäkra i sina bedömningar.
– Lagen om stöd och service, där detta regleras, är en så kallad rättighetslagstiftning. Uppstår en tvist så måsta man gå till domstol för att få veta vad som gäller. Domare har då slagit fast att personlig assistans kan användas i vissa fall och inte i andra. I en rättsstat måste Försäkringskassan tillämpa de här domarna. Nu ser vi över effekterna av de här domarna för min intention är att lagens intentioner ska följas. De medel vi sätter av till det här, 30 miljarder per år ungefär, ska verkligen gå till detta. Men är det så att effekterna av domarna har flyttat verkligheten från de här intentionerna, då måste vi göra någonting åt det.
– Jag förstår verkligen att många familjer befinner sig i väldigt svåra situationer, de upplever säkert stor frustration. Då måste kommun och landsting kunna gå in i stället. Domarna har inte sagt att de här människorna inte har några behov, de har bara sagt att det inte ska lösas med personlig assistans. Men kommunerna och landstingen måste ta sitt ansvar beroende på vilka behov de här människorna har.
Har kommun och landsting tillräckligt med pengar för att stödja?– Vi pratar med dem om det, med Lena Micko på SKL som är en väldigt klok person, vi träffas ofta, och det är självklart att det här är en stor fråga för dem. Samtidigt är det ingen som önskar att barn som har behov av vård inte ska få det. Så vi har samtal om det.
Du växte upp i Linköping och Motala, i områdena Vidingsjö och Hyddmarken. Berätta!– Mina föräldrar bor kvar i Linköping. De flyttade tillbaka dit 2009. De är Stockholmare och akademiker båda två, vilket var ovanligt för 30-talister. Jag föddes i Malmberget och när jag var ett år flyttade vi till Linköping. Först till Berga, sen ganska snabbt till Vidingsjö. Där gick jag i skola tills jag var tio då vi flyttade till Motala. Pappa var lantmätare och mamma adjunkt, så de jobbade på kommunen och skolan. Jag hade mycket kompisar i Motala och har kontakt med flera av dem fortfarande. Det var en harmonisk uppväxt på många sätt.
– Mitt föräldrahem präglades mycket av att båda mina föräldrar hade läst på universitet. Min mamma var väldigt intresserad av att läsa och min pappa var intresserad av konst och musik. De förenade detta med ett intresse för Europa, så vi pratade väldigt mycket hemma om hur ett samhälle borde vara. Mamma var från arbetarbakgrund och det har präglat mig mycket, att hon tog det enorma steget. Vi förstår nog inte det riktigt i dag, men då var det stort. Jag såg statistik häromdagen, i ett helt annat sammanhang, att 1952 var det 5 000 studenter som gick ut med examina och de flesta var män från god ekonomisk bakgrund. Så min mamma var inte en av dem.
Dina föräldrar var aktiva moderater.– Ja, därför vet jag väldigt väl varför jag i dag är socialdemokrat. Min bakgrund, som handlade mycket om att läsa, diskutera, reflektera och spegla sig i andra länder, gjorde att jag kom fram till att den moderata politiken och de lösningarna är inget för mig. Jag tror inte på att bara om man sänker skatten och låter alla bestämma allting själv så blir alla lyckliga. Man behöver mycket mer av politiska beslut och ett samhälle som organiserar sig.
– Framför allt förstod jag, eftersom jag väldigt tidigt var feminist, eller flickaktivist, att om man ska uppnå jämställdhet så behöver man ett helt annat samhälle än det moderat politik skulle leda till.
Ändå började du som moderat.– Ja, jag började i Muf (Moderata ungdomsförbundet) under gymnasiet, jag är fortfarande god vän med Gunilla Carlsson från den tiden, men efter det flyttade jag till Tyskland och läste på universitetet i Erlangen. Där träffade jag unga feminister och när de beskrev sina politiska drömlösningar, jag läste sociologi och statskunskap där, så förstod jag att det är ju faktiskt det samhälle vi har i Sverige.
– Att man organiserar det så att kvinnor och män kan förvärvsarbeta, att skolan är på heltid, att det serveras mat i skolan, att vi har barn- och äldreomsorg som både generar jobb och som gör att barn och äldre får service med kvalité. Att vi har rätt till abort, att vi har särbeskattning så att man ses som en vuxen individ och inte ett par. Allt det där hade de på sin drömlista och det är fortfarande inte genomfört i de flesta europeiska länder.
– Därför är jag väldigt kritisk till moderat politik på de här områdena. Moderaterna var emot särbeskattning, de var emot abortlagstiftningen, de är emot jämställdhetsmyndigheten, de är för vårdnadsbidrag som verkligen motverkar jämställdhet och de var emot sexköpslagen när det begav sig. De driver inte förslag som leder till jämställdhet, de slåss aldrig för dem. Hade vi gått deras väg hade vi aldrig haft det samhälle som vi har när det gäller jämställdhet.
Vilka orättvisor är mest angelägna att förändra i Sverige?– Många av de stora samhällsproblem som vi ser i dag, stress inom äldreomsorg, svårigheter att få tag i vissa yrkesgrupper inom vårdsektorn, mycket av det handlar om att man inte har satt värde på yrken och utbildningar som kvinnor ofta har.
– Det är samma sak i socialtjänsten. Samhället har på något sätt tagit för givet att kvinnor ska utföra de här uppdragen. Någonstans från början tror jag att man har idén att kvinnor dels har ett kall, dels har en kompletterande inkomst. Det gör mig väldigt upprörd.
– Vi har satsat på medel till mer personal i äldreomsorgen för att de äldre ska få bättre stöd i hemtjänst och äldreboende. Men också för att man ska slippa stress, för att man ska slippa slitas ut. Sjukskrivningarna är också väldigt höga i kvinnodominerade områden.
Många äldre avslutar sina liv på ett ovärdigt sätt och många kommer inte ens ut de sista åren. Vad gör regeringen för att ändra på det?– Den stora satsningen är att vi avsätter mer medel till personal, två miljarder per år. Det motsvarar 5 000 årsarbetskrafter. Det är ett stort tillskott, det största någonsin. Det är viktigt för att minska stressen, för att kunna lägga bättre scheman. De medlen kan användas både till hemtjänst och äldreboenden.
Många äldre känner sig inte sedda, de känner sig inte uppskattade av samhället. Hur kan samhället bli bättre på det?– I och med att vi lever längre och lever med pension längre i genomsnitt så är det en relativt lång tid som många inte förvärvsarbetar. Där måste man känna sig behövd, att livet är kul och meningsfullt. Där har samhället inte tillräckligt många svar i dag. En del äldre tänker säkert också ”jag var undersköterska eller advokat eller bilförsäljare till för tio år sen, varför frågar ingen efter min åsikt nu?”. Där behöver vi partier också bli bättre. Vi har snart ett riksdagsval, leta upp äldre kandidater, tycker jag.
Är det något du saknar i jämställdhetsdebatten?– Det är bra att vi har mycket fokus på hedersrelaterat våld. Länsstyrelsen i Östergötland har ju ett särskilt uppdrag att jobba med det, men det finns en risk för en debatt där man decimerar jämställdhetsfrågorna att bara gälla personer med utländsk bakgrund i Sverige. Det är absolut en del av debatten, men vi får inte glömma villkoren på arbetsmarknaden, fördelningen av det obetalda arbetet, uttaget av föräldraförsäkringen och pensionerna. Jämställdhetsarbetet är ett frihetsprojekt. Det består av alla de här delarna.
Vi har stort fokus på våld mot kvinnor och en strategi på nästan en miljard på fyra år inklusive hedersrelaterat våld.
Är det inte ovärdigt för ett land som Sverige att barnäktenskap fortfarande erkänns?– Det som har skett på senare tid är att barn har sökt asyl i Sverige och då uppgett att de är gifta, eller att en man uppger ”vi är ett par”. Detta hade man inte tänkt på när man gjorde den förra regleringen.
– För mig är det så här: Om det kommer ett barn utan vårdnadshavare till Sverige och söker skydd, då ska man se på barnet som ett barn, med alla de rättigheter som ensamkommande barn har. Vi ska inte betrakta barn som gifta, vi ska inte behandla barn som gifta och vi ska inte säga att barn är gifta. De ska få alla de rättigheter som alla ensamkommande barn får.
Du tycker alltså inte att vi ska erkänna barnäktenskap så som görs i dag?– Det är Skatteverket som gör det rent formellt, och det gör de uppenbarligen sällan, men det vår utredning syftar till är att ytterligare begränsa de möjligheterna. Ambitionen är absolut att barn inte ska vara gifta i Sverige.