I början av 1990-talet var han en av pionjärerna i Linköping när reklamradio blev lagligt.
Idag är Daniel Klaar, 44, ankare på Sveriges Radios nyhetsredaktion Ekot.
– Och jag som skulle bli lokförare...
Daniel skrattar åt sin pojkdröm, för är det någon som haft en utstakad yrkesbana redan från tonåren så är det denna radio- och nyhetstokiga östgöte.
Är programledare på Ekot ditt drömjobb?
– Ja, det var det tidigt. Det är kul att drömmen blivit sann. Ekot är en rolig redaktion och runt mig, både på Ekot och i radiohuset i stort, finns möjligheter att testa annat om jag vill.
Du har alltid jobbat med radio, varför?
– Tankarna på radio kom först i högstadiet. Jag lyssnade mycket när jag kom hem från skolan och blev mer och mer samhällsintresserad och gillade verkligen SO i skolan. Vi hade en bra SO-lärare i Kärna skola, Agneta Milsten, som gjorde mig nyfiken på samhället vi lever i. Det var i slutet av 80-talet med många stora, viktiga nyheter, som Palmemordet, Tjernobyl och Berlinmurens fall.
– Vid den tiden startade "Efter tre" med Ulf Elfving. Han är fortfarande en av mina största idoler. En otroligt duktig radioprogramledare. Programmet var en förändring av radion. Innan var det mest "Skivor till kaffet" och sånt som jag tyckte var tråkigt. "Efter tre" var nåt nytt med nyheter, ny bra musik och coola gäster, ofta kändisar. Hela produktionen var tajt och snyggt gjord.
Så egentligen är det "Efter tre med Daniel Klaar" du drömmer om?
– Haha, det vore säkert kul, men jag har alltid älskat nyheter. I början av 90-talet gick jag en ABF-kurs, ”Lär dig sända närradio”, som hölls i Radio FM:s lokaler i Folkets hus (Konsert & kongress). Sen började jag hänga där på skollov och prao och när jag började gymnasiet på Katedralskolan gick jag dit efter skolan och körde nyheter. Jag älskade att leta nyheter i kommunens och tingsrättens diarier och sen komma före Corren med dem. Jag lärde mig mycket.
Vad då?
– Man fick testa gränser. Det var en spännande tid precis i övergången till att det blev lagligt med reklamradio. Det var en busig stämning samtidigt som jag fick utlopp för mitt samhällsintresse.
Finns det kvar något av tonåringen på Radio FM i mannen som idag gör dagens Eko?
– Jag hoppas att busigheten finns kvar. Att inte vara det traditionella. Det finns ett tydligt upplägg för hur en Ekosändning ska vara, men det kan vara kul att testa gränserna. Och till exempel plocka in en sport- eller kulturnyhet bland allmännyheterna.
Dagens Eko är en klassiker i svensk media och sändes första gången 1 oktober 1937 klockan 19.15.
Hur har radion ändrats under dina 30 år i etern?
– Vi måste vara mycket snabbare idag. Konkurrensen är hårdare. Då fanns bara några få kanaler, idag är utbudet enormt om du vill ha nyheter. På vår redaktion har det blivit en stor förändring de senaste åren. Hur vi satsar på ett eget liveteam som hela tiden ska vara redo att sända direkt. Poddar har ju exploderat också, att borra ner sig i speciella frågor.
Vad tycker du om utvecklingen med snabbare rapportering?
– Jag älskar tempot kring stora nyheter. Det är det bästa som finns när man sitter på redaktionen och ser att det kommer en enradare från telegrambyrån om nånting som hänt i Sverige eller världen, och se maskineriet gå igång.
Finns det risker med ökat tempo?
– Det är klart att risken finns att det blir fel ibland. ”Stämmer den här uppgiften?” är något vi alla måste fråga oss hela tiden. Eftermiddagen då terrordådet på Drottninggatan skedde så stod jag i sändning i P4 Stockholm och vi matades med uppgifter från många olika källor. Det var väldigt svårt att avgöra vad vi kunde berätta och inte berätta. Vi hade uppgifter om att det skedde skottlossningar i andra delar av stan, vilket senare visade sig inte stämma.
Är det tempot kring stora nyheter som är din drivkraft?
– Ja, jag har alltid varit nyfiken och älskar att få veta något först, innan alla andra, och berätta det för lyssnarna. Jag har jätterespekt för de journalister som gräver i tre månader, som Kaliber i radio och Uppdrag granskning i tv, de gör fantastiska jobb, men det är inget för mig.
Påverkar det ert arbete på er redaktion att public service ifrågasätts så av en del politiska krafter?
– Nej. Vi bevakar självklart frågan och har under hösten haft flera reportage om hur partierna ser på public service.
Om vi ses om fem år, hur tror du att Sveriges Radio har förändrats då?
– Människor lyssnar fortfarande på oss, men på ett annat sätt. Det ser vi redan idag. När ”Efter tre” kom satt man hemma i köket i Malmslätt och väntade på att klockan skulle bli tre. Det lyssnandet har nästan försvunnit. Idag har du radion med dig i din mobil och du väljer själv vad du lyssnar på och när. Det kommer att bli ännu tydligare de kommande åren.
Tror du SR kommer att sprida sina program på ett annat sätt än det vi ser idag?
– Absolut. Man kan ju tänka sig att de röststyrda högtalarna slår igenom mer så att man säger vilket program man vill lyssna på och så startar det. Vi ser ju också hur andra mediehus satsar på ljud, med poddar av olika slag, men fick jag önska något så vore det att de satsade mer på nyheter. Där är Sveriges Radio ganska ensamt idag.
Hur trivs du annars i huvudstaden?
– Jag älskar Stockholm. Jag har funnit mig tillrätta med kompisar, jobbet och boendet. Jag gillar att hänga med folk, att mingla. En av mina tre bröder bor här i stan också och vi hänger ihop mycket. Han jobbar för Expressen och DI-tv, så det blir mycket mediasnack. Jag har börjat i Kentkören också, det är väldigt kul.
Vad är det som är kul med kör?
– Det är nördigt. Alla gillar Kent och många kan varje textrad. Jag kan inte det, jag är en medellyssnare av Kent, men det är roligt att vara i gemenskapen. Sången gör att jag mår bättre, jag blir glad. Varje måndagskväll händer något i mig, jag får ny energi, trallar och blir glad.
Tränar du din röst något för jobbet?
– Vi får viss röstcoachning på jobbet och genom kören har jag lärt mig en del övningar för att sjunga upp rösten. Te är också bra under morgonpassen, som börjar kl 4.
Du sa att du gillar att mingla, varför?
– Det är nog nyfikenheten igen. Jag är nyfiken på folk, vad de gör, vad de jobbar med, hur de mår. Jag var blyg som barn, det var jobbigt att stå inför klassen, men jag tror att jobbet har fört med sig nyfikenheten in i privatlivet. Det hjälper en när man hamnar på halvtråkiga fester, att använda sina journalistfrågor.