När coronavirusets spridning gjort att myndigheterna avrått från långa resor finns istället utrymme för att utforska guldklimparna i Östergötland. Drygt 40 minuter utanför Linköping ligger en av dem vid namn Öna kulturreservat. För att ta sig dit åker man mot Haraldsbo från väg 34 mellan Linköping och Kisa och följer sedan separat skyltning. Med ett vackert landskap omkring sig åker man via små grusvägar in i skogen. Väl framme återfinns en idyllisk plats med badmöjlighet, vandringsleder och rastplatser. Det är en miljö med mycket historia och där mycket är bevarat från förr.
– Informationen vi har om platsen kommer främst från det som står i kyrkböckerna och i arkiv. Sen bygger den också på de faktiska byggnaderna som man har daterat. Öna nämns bland annat i samband med en marktvist 1661. Då hänvisar man också till ett ännu äldre dokument. Den förste som vi med säkerhet vet har bott på Öna är torparen Erik Bengtsson, som enligt Nykil sockens dödbok avled på Öna år 1699, berättar Östergötlands museums arkeolog Ann-Charlott Feldt.
Förvaltare av kulturreservatet är Länsstyrelsen i Östergötland och byn som finns kvar är ett exempel på hur livet kunde gestaltas i en fattig skogsbygd fram till början av 1900-talet. Gårdarnas magra resurser har haft en bevarande effekt på såväl byggnaderna som odlingslandskapet. Om man som besökare är mer nyfiken på platsens historia finns qr-koder att scanna vid parkeringsplatsen för att få mer information. Dessutom arrangeras rundvandringar av Östergötlands museum under sommaren om man vill kunna ta en närmare titt på vissa av byggnaderna på plats.
– Det finns qr-vandringar om kulturlandskapet, byggnaderna och personerna som bodde på platsen och dess levnadsöden. Det finns också en qr-vandring för barn. Du kan antingen gå rundan via mobilen på plats eller sitta hemma på kammaren och lyssna och läsa om platsen från datorn, berättar Feldt.
En sak att tänka på när du åker dit är dock att inte bli osams med "de små grå" som lever i skogarna omkring platsen.
– Det handlar om folktro och "de små grå" är väl egentligen vättar som sägs ha funnits där. Därför följer man de gamla traditionerna om att man ska offra saker till dem så att de håller sig vän med en, förklarar Östergötland museums museipedagog Ragnvi Andersson.