På två månader har sju sjuksköterskor på operation i Linköping sagt upp sig.
Häromveckan slog 38 specialistsjuksköterskor från intensivvårdskliniken i Linköping larm. I ett brev uppmanades regionledningen att värdera personalen rätt. Nu har narkos- och operationssjuksköterskorna på US också skickat brev till politiker och chefer. De vill se rimliga ersättningar för den arbetsbörda de haft under pandemin. De varnar för att erfarna medarbetare nu väljer att sluta. De vill också veta hur regionen planerar för att personalen ska orka i längden.
Åsa Wilhelmsson, förtroendevald på Vårdförbundet och narkossjuksköterska i grunden, berättar att specialistsjuksköterskorna på operation är en grupp som glömts bort när man diskuterar arbetsbördan för intensivvården.
– Personal inom operation och anestesi används som en personalbuffert inom intensivvården, med scheman som uppdateras varje dag eller en gång i veckan. Man roterar in i en verksamhet som inte är vår specialitet för ingen ersättning alls utöver 300 kronor (per pass) för covid-vård. Vi har vanligtvis relativt mycket bekväm arbetstid på operation och nu har man ändrat schemat så här i 14 månader.
Sjuksköterskor inom intensivvården har dessutom ett annat övertidssystem som baseras på poäng (för att de vanligtvis jobbar fler kvällar/nätter/helger). Den blir högre än den som operations- och anestesisjuksköterskor får som ges enligt avtal.
– Ett avtal som är gjort för normala förhållanden inte för de krav som finns i en pandemi.
Åsa Wilhelmsson var kritisk även förra året mot regionens ersättning för flyttad semester som hon ansåg blev alldeles för låg, vilket hon framförde i brev till ledningen och politiker.
Dessutom fortsatte operations- och anestesisjuksköterskors hårda arbetsbelastning trots att trycket lättade inom intensivvården förra sommaren och tidig höst. På operationsenheterna växlade man upp i stället upp för att komma ikapp med operationer som fått skjutas upp.
– Årets lönerevision blev ytterligare en stor besvikelse. Vår arbetsbelastning ökar ju hela tiden i takt med att vårdskulden blir större, säger Åsa Wilhelmsson.
Kollegan Josefine Lundström som jobbat på operation i elva år, och som narkossjuksköterska i 16 år, börjar känna att arbetssituationen med ändrade arbetstider har blivit ett permanent system.
– Det har varit många saker på varandra som gör att man funderar på hur regionen tänker, säger hon. Tiden går och vi ser inget slut på pandemin ännu och då finns den här besvikelsen. Man borde kunna arbeta på ett sätt som är hållbart för oss. Men den hållbarheten har ignorerats.
Hon berättar att sju kollegor har valt att säga upp sig de senaste två månaderna.
– Man blir orolig och undrar om någon ser vad som händer och får det några konsekvenser. Och hur tänker man kring hållbarheten framöver, säger hon. Det här drabbar både vårt privatliv och familj. Vi saknar en dialog så att man känner att ledningen ser oss.
Åsa Wilhelmsson, förtroendevald på Vårdförbundet, vill se bättre ersättningar: "Vill vi ha mer pengar så måste man ge ännu mer än vad man redan gör."
De anser att regionen nu har haft lång tid på sig att hitta en hållbar arbetslösning så att personalen ska orka i längden. I första hand vill personalen förstås kunna ha en rimlig arbetsmiljö med tid för återhämtning och ledighet. Men när det inte går så återstår bara pengar, konstaterar Åsa Wilhelmsson.
Två av de specialistsjuksköterskor som har sagt upp sig är Malin Gustafsson och Anette Jakobsson.
– Allt kom som en storm i våras när pandemin slog till, säger Anette som har arbetat tio år inom regionen, varav ett år som specialistsjuksköterska på operation. Det var kaos överallt. Tack och lov gick antalet iva-patienter ned över sommaren så iva fick en välförtjänt sommar. Men då gick vi upp och opererade nästan mer än 100 procent vilket innebar övertid och längre dagar. Det gjorde att när andra vågen kom så var vi väldigt trötta. Dels hade vi varit inne i pandemin, dels hade vi jobbat mycket under sommaren. Jag kommer ihåg när de sa att vi skulle behöva gå in på iva igen. Man sjönk ner i soffan och kände att man inte orkar mer. När man då också får sämre avtal, sämre ersättningar och snabba schemaändringar, till slut orkar man inte trots att man vill göra ett bra jobb.
Just nu är Anette Jakobsson sjukskriven men i sommar upphör hennes anställning. Hon minns den första tiden i pandemin där hon blev placerad på postoperativavdelningen.
– Jag fick en dags inskolning som normalt tar fyra, sex veckor för en postopsjuksköterska. Jag skulle ta hand om svårt, sjuka nyopererade patienter. De passen jag gjorde där, både kvällar och nätter, jag kände att jag inte alltid hade hundra procent koll på det jag gjorde. Hur förväntar de sig att vi kan göra ett patientsäkert jobb?
Anette berättar att hon känner sig som ett namn på en schemarad som lätt kan ersättas.
Specialistsjuksköterskorna Malin Gustafsson, Josefin Lundström och Anette Jakobsson, som jobbar på operationsavdelningen på Universitetssjukhuset, berättar om den tuffa arbetsbelastningen som aldrig tycks ta slut – två av dem har nu sagt upp sig.
Malin Gustafsson, som jobbat som sjuksköterska i regionen i 16 år och som narkossjuksköterska ett år, berättar att hon övervägt att sluta ett tag.
– Jag har länge känt hur regionen behandlar oss och nu under pandemin så har det visat sig ännu mer. Nu räcker det, nu är det dags att lämna.
Josefine Lundström poängterar att även nyanställda sjuksköterskor påverkas när erfarna slutar.
– Pandemin har gjort att hela inskolningen har vänts upp och ned. Normalt sett tar den ett år eller mer, sedan tar det kanske fem år innan man egentligen är trygg i sin yrkesroll som narkossjuksköterska. Det är inget man kan ersätta med åtta nya sjuksköterskor.
Häromveckan deltog de på ett gemensamt sjuksköterskemöte som kollegorna på iva bjudit in chefer och politiker till. Malin berättar att ledningen lyfte fram att Region Östergötland är en attraktiv arbetsgivare och att många sjuksköterskor söker jobb inom regionen.
– Men den är ju inte attraktiv för oss, man måste se vårt perspektiv, vi som redan jobbar här. Vi frågade också vad man ska göra om man får bemanningsbrist. Att ta in hyrsjuksköterskor är dyrt och vad får man för patientsäkerhet då?
Åsa Wilhelmsson berättar att de extra ersättningar som regionen erbjuder bygger på ännu mer jobb eller att man lägger delar av sin semester utanför semesterperioden.
Nu har politikerna enats om att ge 2 000 kronor i tackgåva till alla anställda, vad tycker du om det?
– 2 000 kronor är ju en fin gest men vi vill tackas med lön för vår prestation och bidrag både före, under och efter pandemin. 2 000 kronor i engångsgåva kompenserar inte den svaga löneökning som regionen hade i år. Inte heller de låga ersättningarna som funnits och finns under denna pandemi.