Ny metod ger hopp om att minska självmord

Nordens höga självmordssiffror b­rukar ofta förklaras med att de långa ­mörka vintermånaderna kan orsaka nedstämdhet och årstidsbundna depres­sioner. Men flest självmord begås u­nder sommaren.

– För någon som redan mår dåligt är det svårt att se solen och ljuset och hur alla andra lever upp på sommaren. Det orkar man inte se som deprimerad och det kan leda till att man isolerar sig ännu mer, säger Mariann Åström.

Hennes egen son Fredrik tog livet av sig just en varm sensommardag i august­i 2001, 26 år gammal. Tidigar­e samma dag hade de fiskat kräftor. Fredrik hade kämpat med depression och ångest i flera års tid, men verkade må bättre. Trodde de.

I efterhand kan de se att varnings­signalerna fanns där. Det är inte ovanligt­ att självmordsbenägn­a personer ger sken av att må bättre ­tiden precis innan. Beslutet att avsluta sitt liv kan skänka ett lugn som gör att de som bestämt sig verkar­ gladare. Det kan ­också vara ett sätt att lura en orolig omgivning.

– Han sa att han hade gett bort sin katt till grannarna. Varför ger man bort en katt man älskar? Det är typiskt att göra ”rent hus” innan man försvinner, säger Tom Åström.

Den 20 juli skrev organisationen Mind, en ideell förening som arbetar för p­sykisk hälsa, i en debattartikel i Dagens Nyheter att inte tillräckligt görs för att förebygga självmorden. Riksdagen har sedan 2008 en nollvision för självmord, precis som det finns en nollvision om döda i trafikolyckor.

Dödsfallen i trafiken har minskat markant, men självmorden ökade år 2013 för andra året i rad. Totalt var självmorden 133 fler f­örra året än år 2008 när nollvisionen infördes. Att jämföra trafik­död med självmord fullt ut går inte, menar­ Mind, men i det förebyggande arbetet kan man ta lärdom. Många självmord är impulshandlingar som utlöses av tillfälliga kriser, som att bli arbetslös eller lämnad av sin partner. I artikeln före­slås att Folkhälsomyndigheten ska få resurser att samordna arbetet centralt, alternativt att en ny myndighet tillsätts.

– Det är helt rätt väg att gå. Som det ser ut nu är arbetet väldigt splittrat. Kommuner, landsting och psykiatri­ jobbar­ på varsitt håll men det finns inget­ helhetsprojekt, säger Tom Åström.

Linköpingsforskaren Lars-Håkan Thorell har utvecklat ett instrument som kan utvisa vilka som är självmords­benägna. Genom att läsa av svettutsöndringar i fingertopparna via en sensor, sam­tidigt som personen upprepade gånge­r får lyssna på en ton i hörlurar, kan man se om personer har så kallad låg reaktivitet.

– Förklaringen är att de som bestämt sig för att lämna den här världen­ inte är intresserade av sin omgivning. Menar­ man allvar med att vilja ta sitt liv är r­ädslan för smärta borta och det syns också i reaktionerna. En tredje förklaring kan vara att den låga reaktiviteten orsakat relationsproblem, eftersom man reagerar mindre på omvärldens signaler. Det kan alltså vara både en konsekvens och en orsak till viljan att ta sitt liv, säger Lars-Håkan Thorell som forskat på metoden sedan 1987.

Tonen sänds ut ett antal gånger under en kvart. Det normala är att de personer som inte är självmords­benägna, även om de är deprimerade, reagerar de första tio, elva tonerna. Men är personen självmordsbenägen uteblir r­eaktionen efter en eller två toner­. Metoden­ är nu ute på en stor test­studie. Lars-Håkan Thorell hoppas att den kan börja s­pridas till sjukhus och vård­centraler redan nästa år.

– Det här är ett stort genombrott, ett objektivt sätt att se vem som är i riskzonen för att ta sitt liv. Jag har stort hopp om att det ska kunna få ner självmordstalen, säger Lars-Håkan Thorell.

Mariann och Tom Åström tror att tekniken är ett stort steg på vägen. Men det förebyggande arbetet måste också förbättras, och sjukvårdspersonal som behandlar en självmordsbenägen person kan bli bättre på att utnyttja nätet av anhöriga runt den som söker hjälp.

– Pratar man med familjen får man en bättre helhetssyn på patientens m­ående. Även fast vår son var vuxen så var han fortfarande ung och förvirrad över livet. Det var en kris som han hade ­kunnat ta sig ur, säger Mariann Åström.

Deras son var adopterad och b­rottades med identitetsproblem. När han mådde som sämst fick han läkarens intyg om att åka ensam på en resa till Sydkorea för att söka efter sina rötter.

– Det var ju vansinnigt, där skulle­ ­läkaren ha satt ner foten, tycker de båda två.

Även fast vägen tillbaka sedan den där augustidagen varit lång och svår för f­amiljen, som också består av Fredrik­s syster Susanne, har det fört dem närmar­e varandra. De har valt att vara öppna med sin historia och föreläser och är engegerade på olika håll, bland annat i Spes, riksförbundet för anhörig­a till någon som tagit sitt liv.

– Det finns ett så starkt tabu kring självmord som bara måste brytas, s­äger Mariann Åström.

Tror ni att det går att nå en noll­vision, alltså att ingen tar sitt liv?

– Kanske inte, men det måste vara målet­. Självmord är inget annat än en p­ermanent lösning på ett tillfälligt problem­, säger Tom Åström.