Inger Borén blev lämnad ensamstående med tre barn som 30-åring och behövde hitta ett jobb för att försörja familjen. Hon anställdes som tidningsbud och har hållit kvar i tjänsten i över 45 år.
Som 30-åring blev Inger Borén lämnad ensamstående med tre barn i sitt hus i Horn och blev tvungen att byta sin tidigare vardag som hemmafru mot att arbeta hårt för att försörja sin familj.
– Jag hade ingen utbildning, men tog alla jobb jag kom över. En sommar hade jag sju olika jobb som jag hoppade emellan.
1979 fick Horn samhälle egen postutdelning, och Inger ställde frågan till Vimmerby Tidning om de behövde någon som körde ut tidningen. Inte långt därefter fick hon jobbet, och behöll tjänsten i över 45 år. Den siste februari i år delade hon ut sin sista tidning.
Inledningsvis var det cykel som gällde genom Horn, men efter hand ökades sträckan på och både moped och bil fick nyttjas. Den till en början 13 kilometer långa rundan växte till 19 mil per utdelning.
– I många år kombinerade jag tidningsutdelningen med arbete på Stångågården här i Horn. Då ringde klockan 01.15 varje natt och jag gav mig av med bilen fylld av tidningar för att vara tillbaka någon gång runt 06. Vid 07 började mitt jobb på äldreboendet och sedan gick dagen med arbete och tid med mina barn innan det var dags för några få timmars sömn innan klockan ringde igen.
Ett informationsblad som delades ut i Horn i samband med att Inger började dela ut tidningar.
2001 tog det hårda arbetet och bristen på sömn ut sin rätt och Inger gick in i väggen.
– Jag fick hjärtklappning, blev otroligt glömsk och kände mig totalt slut. Jag blev långtidssjukskriven i flera år efter det och fick börja arbetsträna i långsam takt för att komma tillbaka.
Utdelningen av tidningar blev det dock ingen lång paus ifrån, utan snart var Inger tillbaka på skogsvägarna nattetid.
– Jag längtade tillbaka till min tidningsrunda. Inte en enda gång när klockan ringt mitt i natten har jag känt att det varit jobbigt eller att jag hellre skulle legat kvar i sängen. Det är något visst med att ge sig ut i ottan och uppleva dofterna, ljuset och tystnaden. Det är fantastiskt att få vara med om, säger Inger.
Många mil har det blivit för Inger genom åren. De senaste åren har utdelningsrundan varit 19 mil lång.
Även en hel del vilda djur har korsat hennes väg under de tidiga morgnarna på vägarna runt Horn.
– Älgar, rådjur, grävlingar och vildsvin har dykt upp otaliga gånger under mina rundor.
Inger drömde om att någon gång få se ett lodjur, och efter 33 år i tjänsten slog det äntligen in.
– Högt uppe från en backe kom den släntrande. Den hade ingen brådska, utan gick långsamt förbi mig där jag hade stannat bilen. Jag var helt paralyserad och tårarna rann nerför mina kinder. Det var en otroligt mäktig upplevelse.
Trots många djurmöten, dåliga väglag och kolsvarta nätter har Inger aldrig känt sig rädd eller otrygg.
– Många tycker jag är galen som gett mig ut på vägarna i snöstorm och på blankis, men det har aldrig skrämt mig. Man måste nog vara en speciell sorts människa för att klara av detta jobb.
Ett särskilt minne dyker upp när hon berättar om sina turer på vägarna.
– Den 17 november 1994 snöade det hela dygnet. Plogbilarna hann inte med, och det var otroligt svårt att ta sig fram. Jag fick vada över en kilometer i midjehög snö för att komma fram med de sista tidningarna. Väl framme fick jag sedan en utskällning för att tidningen var så sen, säger hon och skrattar.
Hennes sista tidningsrunda den 29 februari i år var en känslosam upplevelse.
– Det kändes väldigt vemodigt att köra ut tidningar för sista gången. Jag blir ledsen när jag tänker på att det är över. Jag har verkligen älskat det här jobbet och hoppas hela tiden att någon ska ringa upp mig och säga att jag får börja dela ut tidningar igen, säger Inger och ler.