– Vår rapport visar att övergrepp på nätet där barnet inte har träffat förövaren kan få lika allvarliga konsekvenser som övergrepp som sker utanför nätet. Vi ser också att dokumentation av övergreppet i form av bilder eller filmer påverkar ungdomarnas psykiska hälsa negativt, säger Linda Jonsson, universitetslektor vid Barnafrid vid Linköpings universitet som författat rapporten tillsammans med Carl Göran Svedin, professor i barnpsykologi.
Rapporten har tagits fram av Barnafrid vid Linköpings universitet tillsammans med Stiftelsen Allmänna Barnhuset på uppdrag av Socialdepartementet. Resultaten är en fördjupning av en tidigare undersökning med nära 6 000 elever i årskurs tre på gymnasiet. Cirka 5,7 procent uppgav att de haft sexuella kontakter på nätet och tio procent i den gruppen uppgav att de tvingats att göra något de inte vill.
– Det är ett väldigt tydligt mönster som går igen i andra studier. Av alla kontakter som barn tar på nätet är det ganska få som handlar om övergrepp. Men de som utsätts mår väldigt dåligt och behöver upptäckas, tas på allvar och få behandling.
Frågan om hur de utsatta påverkas av nätövergreppet är aktuell på flera sätt. Exempelvis pågår rättegångar i Sverige där vuxna fått barn eller ungdomar att utföra våldtäktsliknande sexuella handlingar på sig själva framför webbkameran. Domstolarna prövar om det juridiskt går att likställa övergrepp där förövare och offer träffats fysiskt.
Utan att kommentera de enskilda fallen säger Linda Jonsson att synen på nätövergrepp där offret aldrig har träffat förövaren måste förändras.
– Det är förfärligt att, som man kan se i vissa domslut, inte likställer övergepp på nätet med dem utanför, när det faktiskt finns dokumenterade bilder på nätet som gör att övergreppen bara fortsätter. Offren tvingas att lära sig leva med att bilderna kan dyka upp när som helst. Det påverkar deras psykiska hälsa.
Kan du beskriva skillnaden mellan världen på nätet och den i verkliga livet?
– Det är ingen skillnad. De flesta har i dag kontakter på nätet. Både barn och vuxna. Och då måste rättsväsende, sjukvård och skola ... hela samhället måste utgå från det.
De utsatta barnen känner ofta skam för att de har haft kontakter som gått fel på nätet, att de har skickat bilder eller pratat med någon på nätet. Problemen kan vara svåra att upptäcka, eftersom barnen ogärna pratar om dem.
– Det är jätteviktigt att de inte skuldbeläggs. Det är aldrig deras deras fel. Oavsett vad de har sagt till någon på nätet, eller hur många bilder de har skickat.
Resultaten visar att offren finns i hela samhället, forskarna ser i stort sett ingen skillnad i de utsatta barnens och ungdomarnas sociodemografiska bakgrund – som familjens ekonomi, föräldrarnas arbetssituation och liknande – jämfört med dem som inte varit utsatta för övergrepp.
– Det som de drabbade kan ha gemensamt är att de tidigare varit utsatt för en svår händelse, som mobbning, misshandel eller sexuella övergrepp, säger Linda Jonsson.
Forskarna pekar på flera tänkbara åtgärder för att dels hjälpa de utsatta barnen, dels stävja fortsatta brott. Bland annat behöver vården för brottsoffren rätt resurser, och det behövs fler behandlingsenheter för förövarna, så att man kan förhindra fortsatt brottslighet. Dessutom behövs bättre sexualundervisning:
– Det handlar om undervisning att stärka barns och ungdomars sexuella integritet. Det är viktigt att man vågar att berätta för någon vuxen att man känt obehag vid en kontakt på nätet, säger Linda Jonsson.