Nathalie Sund Ollikkala vill dela med sig av sin smärtsamma väg till ett barn för att bryta det tabu hon upplever finns kring ämnet.
I september 2017, efter fyra års intensiv kamp och lika många IVF-försök, hade det äntligen lyckats. Graviditetstestet visade positivt. Nathalie vågade knappt tro sina ögon där hon satt inne i badrummet en tidig morgon. Hon tog ytterligare ett test för att vara helt säker. Även den här gången kom det upp ett streck och hon väckte sin man för att berätta den glada nyheten.
– Vi bara grät. Det kändes overkligt. Vi var så lyckliga, minns Nathalie.
Hon gick på regelbundna kontroller och graviditeten fortskred som den skulle. De fick reda på att de väntade en son och äntligen vågade de tro att det var sant, att de skulle bli föräldrar.
Långsamt släppte oron och overklighetskänslan. De berättade den glada nyheten för sina vänner och arbetskamrater. Sonen var beräknad till den 18 maj och i april börjar de handla bebissaker.
– Vi var jätteglada och förväntansfulla.
Så på kvällen den 19 april kände Nathalie att något inte "kändes bra i magen" och paret åkte upp till förlossningen för en kontroll.
– Klockan halv åtta får vi reda på att vår pojke har dött i magen. Jag minns att jag skriker rakt ut. Resten är bara ett blurr.
Paret fick åka hem. Morgonen efter skulle de komma in igen så att Nathalie kan bli igångsatt.
– Jag minns paniken och hur vi satt intill varandra hela natten. Ingen av oss kunde sova.
På det fjärde IVF-försöket blev Nathalie Sund Ollikkala gravid med sonen Adrian, som föddes död. "Det går inte ens att beskriva den sorgen med ord."
När det var dags ville Nathalie först inte föda ut sin döde son, utan bad om kejsarsnitt. Men då detta skulle kunna skapa ärrvävnad som gjorde det ännu svårare att få barn i framtiden valde hon ändå en naturlig förlossning.
När den var över orkade Nathalie först inte att se sin döde son, men efter att hon återhämtat sig lite ville hon hålla honom i famnen och ta farväl. Han fick namnet Adrian och den 10 maj begravdes han.
– Jag finner inga ord som kan beskriva den sorg jag kände. Det var bara tomhet.
Vi backar bandet till år 2014. Då hade Nathalie slutat med preventivmedel och hon och Daniel började fundera på att skaffa barn. Men mensen ville inte komma igång. Hon sökte vård och fick reda på att hon lider av så kallad PCOS, vilket innebär att äggstockarna tillverkar för mycket av könshormonet testosteron. Att ha mycket testosteron i kroppen gör så att äggen inte utvecklas tillräckligt mycket för att det ska bli ägglossning.
Efter att testat olika sätt att få igång ägglossningen utan att lyckas skickades paret till Reproduktionsmedicinskt centrum, RMC, på Universitetssjukhuset i Linköping och hon erbjöds att göra IVF. Då hade det hunnit bli 2016.
Nathalie berättar att dessa år bestod av piller, sprutor och att åka fram och tillbaka mellan hemmet i Söderköping och mottagningen i Linköping, ibland så ofta som varannan dag.
– För en utomstående tror jag det kan vara svårt att förstå både den fysiska smärtan och den psykiska pressen hos någon som kämpar för att bli gravid, säger hon.
Statistik från Socialstyrelsen visar att allt fler heterosexuella par får behandling för ofrivillig barnlöshet. Mellan 2017 och 2019 ökade antalet infertilitetsdiagnoser hos landets kvinnor med tio procent och sett över hela 2000-talet är trenden nästintill konstant uppåtgående. År 2020 fick 706 kvinnor i Östergötland diagnosen infertilitet.
Forskning visar också att kvinnor som genomgår fertilitetsbehandling påverkas negativt i sitt psykiska mående med bland annat en ökad oro, större sårbarhet för stress och en lägre självkänsla.
Nathalie berättar att hon kände sig ständigt otillräcklig under den här tiden.
På det åttonde IVF-försöket blev Nathalie Sund Ollikkala gravid med sonen Benjamin, som idag har hunnit bli tre år gammal.
– Det var ju min kropp som inte funkade, som det var fel på, säger hon och berättar att hon vid flera tillfällen sa till sin man att det var helt okej om han ville lämna henne om hans barnlängtan blev för stor.
– Men han svarade att vi skulle ta oss igenom det här tillsammans och konstigt nog har vår relation bara blivit starkare genom all sorg.
Parets första tre IVF-försök misslyckades. Det fjärde lyckades, men slutade som sagt i avgrundsdjup sorg och smärta.
– Direkt efter att vi hade förlorat Adrian trodde jag aldrig att jag skulle vilja ha barn igen. Det fanns ingen ork kvar, varken fysiskt eller psykiskt.
Men eftersom Nathalie fortfarande hade frysta ägg som låg och väntade på RMC i Linköping bestämde sig paret för att trots allt försöka på nytt och på det åttonde IVF-försöket visade stickan åter ett streck. Det var den 20 mars 2019, elva månader efter att sonen Adrian föddes död.
Även om glädjen fanns där, var det oron som snabbt tog överhanden för Nathalie. Hon var livrädd att något skulle hända barnet i magen.
– Jag visste inte om jag skulle kunna ta mig igenom ett trauma till.
Hon kände dock att hennes oro blev tagen på allvar av vården och hon gick på regelbundna besök för att se att barnet mådde bra. Hon fick ett privat nummer till sin barnmorska och kunde kontakta henne närsomhelst.
Benjamin är ett efterlängtat barn och Nathalie berättar att hon fortfarande kan vara överbeskyddande.
– Det var en oerhörd trygghet. Jag är så glad över det bemötande jag fick. Inte ens en suck har jag mötts av, bara förståelse.
De sista veckorna av graviditeten gick hon på dagliga besök, ändå gnagde oron.
– Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt, säger Nathalie och berättar att hon knappt sov under hela graviditeten eftersom hon ville hålla koll på att barnet rörde sig. Hon köpte även en egen så kallad dopplermaskin för att kunna övervaka hjärtljudet hemma.
I vecka 37 blev hon igångsatt och den 1 november 2019 föddes sonen Benjamin. Han kom ut med navelsträngen runt halsen.
– Han skrek inte direkt och jag minns skräcken. Det kändes som en evighet innan han låg där på mitt bröst. Och andades. Han levde, vi hade fått ett levande barn.
De första tre dygnen vägrade Nathalie att släppa sin son. Hon ville ha honom i sin famn. Hela tiden. Oron för att något skulle hända honom har varit och är fortsatt stark.
– Han sover fortfarande bredvid mig, trots att han är tre år.
Nathalie har aldrig varit så rädd som när sonen Benjamin låg i magen. "Jag sov knappt under hela graviditeten eftersom jag ville känna efter så att han rörde sig".
Men vardagen har trots allt återvänt i den lilla familjen och dag för dag kan Nathalie slappna av mer och mer. Men även om deras kamp för ett barn slutade lyckligt finns ärren kvar. Idag är Nathalie steriliserad eftersom hon vet att hon aldrig skulle kunna klara av en graviditet till "med förnuftet i behåll".
Nu vill hon dela med sig av sin berättelse för att bryta det tabu som hon upplever finns kring ämnet.
– Jag önskar att jag hade kunnat ta del av mammor med liknande erfarenheter när jag var i den situationen.