Linköpingsbon Madelaine Pavlidis är till vardags sjuksköterska. Hon är också nämndeman i förvaltningsrätten och förtroendevald politiker. Kammarrättens beslut och Lilla hjärtats öde har upprört och engagerat hela landet. Madelaine Pavlidis vill uttala sig som privatperson, med lång erfarenhet som nämndeman av förhandlingar, om Lagen om vård av unga, LVU. Den måste förändras, anser hon.
– Ju fler vi är som reagerar och öppet pratar om detta som i slutändan ledde till Lilla hjärtats död, desto större chans är det att lagen kommer att ändras. Domstolsbeslut som fattas måste utgå från barnets bästa. Det är grundprincipen. Föräldrar äger inte sina barn, säger hon.
Madelaine vaknade mitt i natten några dagar efter att Lilla hjärtats tragiska död hade uppmärksammats i massmedia. Som nämndeman är man delaktig i många beslut, men hon började komma ihåg denna dom. På morgonen tog hon kontakt med domstolen och fick läsa den offentliga domen från maj 2018.
– Vi var eniga i förvaltningsrätten om att flickan skulle stanna kvar i familjehemmet och att de biologiska föräldrarna inte skulle få tillbaka omvårdnaden av sin dotter. Flickan hade levt om vårt beslut inte hade ändrats av kammarrätten.
Flickan som av socialtjänsten fick smeknamnet Lilla hjärtat hade tvångsplacerats, enligt LVU, i ett familjehem i Vadstena våren 2016 bara några veckor efter sin födelse i Norrköping. De biologiska föräldrarna hade olika problem, bland annat drogproblem och psykisk ohälsa, och mamman lämnade flickan på BB. Lilla hjärtat hamnade i familjehemmet där hon bodde tryggt fram till april 2019 när hon flyttades till de biologiska föräldrarna.
– Inför ett dombeslut måste vi ha fakta, ju mer fakta vi har desto säkrare bedömning kan vi göra. När vi går in i förhandlingssalen ska vi alltid utgå från barnets bästa. De biologiska föräldrarna hade drogmissbruk och det var bland annat därför som deras dotter omplacerades. Grunden till detta beslut hade inte upphört. Det fanns inga bevis för att föräldrarna hade blivit drogfria eftersom de inte lämnade drogtester.
Men kammarrätten gjorde en annan bedömning trots att situationen inte hade förbättrats och lät de biologiska föräldrarna få tillbaka omvårdnad av flickan. Madelaine Pavlidis bedömning är att det var för tidigt att dra slutsatsen att föräldrarna hade förmågan att ta hand om barnet. Nu vill hon se en lagförändring så att föräldrarna – vars barn har omhändertagits på grund av deras drogmissbruk – måste kunna visa drogfrihet och måste lämna drogtester under en längre period för att få omvårdnaden tillbaka. Hon vill också att det ska finnas garanti för att socialförvaltningen ska kunna följa upp hemmiljön för de barn som flyttas tillbaka till sina biologiska föräldrar – även när LVU upphör.
Kammarrättens hänvisning till HD:s avgörande där det konstateras "att övervägande som enbart är relaterade till risken för skada vid en separation från familjehem inte ska vägas in i bedömning av om vården ska upphöra", ifrågasätter hon.
– I Lilla hjärtats fall var det inte enbart anknytningen som var avgörande. Föräldrarnas drogproblem kunde inte uteslutas. Vi alla måste inse och acceptera att det finns föräldrar som inte är lämpliga som föräldrar. Anknytning till familjehem SKA väga tungt.