– Hur kan man behandla sjuka människor som har tillråtts att inte vara ute och inte ha några sociala kontakter på det här sättet, undrar hon.
För fyra år sedan drabbades Monica av sjukliga förändringar på gula fläcken på ena ögats näthinna. Det ögat har hon nu förlorat synen på. Hon ser fortfarande på sitt andra, men även det är drabbat.
Hon uppskattar att hon har behandlats på ögonkliniken på Universitetssjukhuset vid ett 60-tal tillfällen, och har då alltid tagit sig dit på egen hand: Buss från Vadstena till Skänninge, pendeltåg till Linköping och stadsbuss till US.
– Och sedan samma sak hem. Men då får jag först sitta flera timmar och vänta på att jag ska kunna se så pass att jag kan ta mig till busshållplatsen. Injektionerna jag får gör att jag inte ser handen framför mig.
När coronapandemin bröt ut blev Monica orolig över hur hon skulle ta sig till och från behandlingarna. Som 75-åring tillhör hon riskgruppen och är rekommenderad att hålla sig isolerad.
Enligt Monica blev kompromissen att hon skulle fortsätta med det mest primära, injektioner i ögat, men att hon skulle få åka sjukresa för att slippa befatta sig med andra och allmänna kommunikationer.
– Vi bestämde att hoppa över en del andra besök och koncentrera oss på injektionerna som ska hjälpa till att bevara den syn jag har kvar. Och jag skulle få åka sjukresa till och från Linköping.
Häromveckan var det dags för ny behandling. Monica åkte sjukresa till kliniken, fick sin injektion och bad läkaren om det nödvändiga tillståndet för sjukresan tillbaka till Vadstena.
– När jag bad att få det pappret frågade doktorn, som jag aldrig har träffat förut och som var väldigt otrevlig: "Hur kom du hit?" "Jag åkte sjukresa", sa jag. "Nej, du får ta dig hem bäst du kan", sa doktorn då.
Chockad började Monica fundera på nästa alternativ. Stadsbussen och pendeltåget. Resesättet hon brukar använda men som hon egentligen inte såg som ett alternativ nu under pandemin.
– I fyra års tid har jag betalat en 24-timmars seniorbiljett för att sköta mig själv och inte behöva ligga samhället till last med transporter som kostar massa pengar. Men någon dag innan hade Östgötatrafiken ändrat sina respass, så det gick inte att använda.
Till historien hör också att Monica i slutet av förra året genomgick en höftledsoperation och fortfarande använder krycka när hon går – en krycka hon nu inte hade med sig eftersom hon räknat med sjukresa hem också.
Som Monica såg det återstod nu ändå bara ett alternativ: Gå till Resecentrum, skaffa nya resedokument och ta tåg och buss hem till Vadstena.
– Jag kan inte beskriva hur ont jag har i min höft. Och jag kan tala om att i centrum i Linköping beter sig folk som att det inte existerar några smittor. Och på pendeltåget, i rusningstrafik, var det knökat med folk och inte tal om två meters avstånd.
– Jag är en person som har hållit mig undan coronasmittan. Jag har inte varit i en affär efter den 17 november när jag kom hem efter höftoperationen. Jag träffar ingen och jag har inga sociala kontakter. Om vi 70-plussare nu ska hålla oss undan, hur kan man då kasta in mig i ett sammanhang fullt av människor som inte visar någon hänsyn?