Sjukdomen har tagit över hennes kropp och hennes tankar. Kanske började det med att skolan bytte mat-leverantör, skolmaten var inte god längre och eleverna fattade ett gemensamt beslut att inte äta.
Kanske startade det tidigare.
– Hon måste ju ha mått dåligt redan innan, säger mamma Monika. Kanske började det när hennes pappa och jag separerade. Hur som helst hände det något när hon slutade äta skolmat: hon fick kontroll över sin vikt, över sin kropp.
Förändrad personlighet
Kanske var det just kontrollen hon ville ha. Det dröjde dock inte länge förrän anorexin tog makten. Sjukdomen är som ett monster som tar över tankemönster och handlingar; att äta ger ångest och bara träning, kroppsrörelse och svält erbjuder någon sorts lindring. Klara rasade i vikt efter årsskiftet.
– Hennes personlighet är helt förändrad, säger Monika, det är som om sjukdomen har våldfört sig på henne.
Monika är hemma sedan i mars för att ta hand om Klara, ibland byter hennes morbror av. Ätstörnings-enheten på universitetssjukhuset har inte kunnat erbjuda den hjälp som Monika tycker behövs.
Vägs och kontrolleras
– De säger att hon är för ung för att passa in i slutenvården. De säger att miljön inte är lämplig, där skulle Klara möta självskadebeteenden och ångest hos sina medpatienter.
Så det finns inget annat än öppenvård att tillgå. En gång i veckan kommer Klara till barn- och ungdomspsykiatrin för att vägas och få sina blodvärden kontrollerade.
– De tittar på henne och säger ”ja, hon mår inte bra” och så får vi en ny tid, säger Monika. Jag vet inte vad de väntar på, jag vet inte om det finns någon plan. Kanske är jag otålig. Men jag tycker att Klara behöver hjälp nu. Helst igår, faktiskt...
Några gånger i veckan kommer en socionom eller psykolog hem till familjen och är med när Klara äter.
– Men Klara ska äta frukost, lunch och middag och dessutom mellanmål, totalt sex gånger om dagen. Det blir 42 gånger i veckan. Det hjälper inte att någon kommer hit tre–fyra gånger i veckan, säger Monika. Jag kanske låter otacksam, men det här leder ingenstans.
Ensam mot världen
Att mamma och morbror turas om att ”vakta”, se till att Klara äter och att hon inte faller ihop av ren utmattning, skapar ingen bra relation till dottern, säger Monika. De har blivit kontrollanter, människor som bara tjatar och bråkar.
– Kompisarna har tröttnat, Klara är ju inte med längre. Det är som om hon vore ensam mot hela världen. Ju längre det här pågår, desto djupare sjunker vi. Hon är elva år. I fyra månader har hon suttit här hemma, som i husarrest. Vad väntar vi på?
FOTNOT: Klara och Monika heter något annat i verkligheten