I tre år har Veronica Palm aktivt samlat på berättelser. Från sammanträden, lobbykorridorer och politikens innersta vrår.
I den socialdemokratiska högborgen, i fullmäktigesalar, i riksdagen. Ständigt med en kvinnas blick.
Just nu är hon inne på andra varvet för det manus som ska mynna ut i boken Systerskap med utgivning i maj 2018.
Med sina erfarenheter reder hon ut begreppet systerskap under rubriker som "Den korta kjolen", "Duktig flicka" och "På männens villkor".
– Kvinnor är duktiga på att bygga sociala relationer, men dåliga på att använde dem. Det vill jag att kvinnor ska bli bättre på.
För män är det självklart att backa upp varandra. De har varandra, ser varandra och håller varandra om ryggen. Det är kvinnor sämre på.
Veronica Palm ser ingen direkt utlösande faktor till sitt skrivande. Snarare handlar det om en känsla av att måttet är rågat, att något skaver i tillvaron som kvinna.
– Den generation jag tillhör är den första generationen där jämställdhet var ett mål i sig. Mamma och mormor kunde klaga på odugliga karlar. Det har inte min generation kunnat göra. Då har man gjort ett dåligt val av man.
På det privata planet handlar jämställdhet ofta om ansvaret kring hem och familj.
– Även om ett par delar på tvätt är det hon som bokar tid i tvättstugan.
I politiken kan det se jämställt ut med varannan damernas bland de förtroendevalda.
– Det betyder inte att makten är jämställd. Vem får synas? Vem får de roliga uppdragen? Det är subtilt. Det handlar inte om hinder utan mer om strukturer. Det är lite smärtsamt att se både hemma och på jobbet.
Veronica Palm tog politisk ställning redan som 15-åring. Valet 1988 stod för dörren och ungdomsförbunden presenterade sina partiprogram på Värgårdsskolan i Kisa.
– Min känsla var att samhället var orättvist. Elever som bodde i de stora villorna bakom kyrkan hade bättre betyg och det spelade roll var man kom i från. Föräldrarna hade bra utbildning, välbetalda jobb och barnen hade för det mesta en bra studiemiljö.
– Jag var också duktig, men uppkäftig.
Själv utbildade hon sig till barnskötare, men kunde snart göra en rask karriär inom politiken. Från ersättare i Linköpings kommunfullmäktige som 21-åring till ledamot i riksdagen (se faktaruta).
Som politiskt stjärnskott seglade hon upp som kandidat till posten som partiledare när Mona Sahlin avgick 2011.
– Jag hade starkt stöd bland gräsrötterna i partiet, men jag såg mig aldrig som kandidat.
I boken Systerskap får läsaren följa Veronica Palm genom livet. Från tjejgänget på högstadiet, via uppdraget som ledamot i Europaparlamentet till det Socialdemokratiska partiets innersta kärna.
– Jag har levt i politiken som är väldigt offentlig. Händelser som har setts utifrån beskriver jag inifrån med genusögon, i den verklighet jag levt i när det gäller systerskap och brist på systerskap.
Rollen som debutförfattare känns bra så här långt.
– Det är jätteroligt och ett helt annat sätt att tänka politiskt. I stället för snabba kickar vid tal och debatter låter jag skrivandet ta tid och jag känner en trygghet.
En känsla som hon saknade som politiker.
– Jag är driven och duktig på att ta ansvar, men blev inte riktigt trodd på. Jag hade känslan av att jag behövde bevisa mig hela tiden. Annars skulle jag genomskådas som en bluff. Så tror jag många sossar känner.