– Det är som att tända ett fyrverkeri i huvudet, det bara smäller till, säger Joakim, 36.
– När jag förstod att jag på riktigt var nära att dö, då kände jag att jag ville sluta, säger Fredrik, 35.
Möter du dem på gatan kan du inte gissa att de varit tunga missbrukare av traditionella droger som heroin och amfetamin och nätdrogen MDPV. De har jobb, pluggar, tränar och går och handlar. Som du.
Men för något år sedan var Joakim, Fredrik, Henrik och Markus vrak.
Deras historier liknar varandra. Henrik, Viktor och Fredrik började med alkohol och droger som hasch och benzodiazepiner tidigt; Henrik redan i 12-årsåldern. Har man fått de kontakterna, hänger man i den miljön – då fortsätter det bara, säger de.
Henrik: – Jag fick gratisprover av min langare, av allt, även MDPV. Om jag mådde bra började han sälja grejerna.
Henrik: – När jag började med MDPV var den ännu inte klassad som narkotika, det rättfärdigade för mig att jag använde den. Sen blev den olaglig men jag fortsatte, den tog över helt, det är ett sånt tempo i drogen.
Joakim: – Jag har missbrukat alla droger som finns i femton års tid. MDPV går inte att jämföra med något. Man blir besatt.
Kärleken till MDPV kom snabbt – men snabbt kom också hatet. Ruset som var fantastiskt blev också ett helvete, beskriver de.
Joakim: – Det blir ofta snedtändningar, man mår skit. Kanske nio av tio gånger. Ändå är man manisk, besatt av att ta drogen igen. Det är inget värdigt liv. Jag gick omkring med ett självhat, självförakt, hela tiden.
Markus: – Jag visste inte vad som verkligen hänt och vad jag inbillade mig. Jag var rädd för mina egna tankar, kände mig förföljd, jagad.
Joakim säger att han fått fler fysiska skador under det halvår som han missbrukade MDPV än under de femton åren med andra droger. När han till sist omhändertogs vägde han 50 kilo och hans kropp skakade av chock varje gång han tog en dos – ändå ville han ha mer.
Markus berättar hur han till sist låstes in på tvångsvård med armarna fulla av inflammationer, sönderstuckna av alla doser han injicerat.
När Fredrik för andra gången hamnade på sjukhus med 40 graders feber och stafylokockinfektion på hjärtklaffen upplyste läkarna honom om att han skulle dö om det hände igen.
Henrik vaknade upp hemma, rånad på alla värdesaker och lägenheten var tömd.
De fyra har varsin vändpunkt men är överens: Livet måste levas utan MDVP. Och alla andra droger. Alla fyra är idag drogfria sedan ett år eller längre.
Joakim: - Livet blir en sån jävla katastrof så snabbt med MDPV. Man klarar ingenting. Tar sig inte utanför dörren, kan inte ens gå och handla. Man isolerar sig. När jag hamnade på häktet och avgiftades kändes det underbart. Jag slapp smyga ute som en jävla råtta och stjäla för att hitta mat. Fattar du, häktet kändes som en underbar plats? Då är det illa!
I Norrköping har MDPV nu ett mycket starkt fäste bland missbrukare. Tjejer och killar, män och kvinnor tar drogen enligt de fyra. Linköping är på mycket god väg att komma ifatt.
Enda sättet att få missbrukare att sluta är att de får möta före detta knarkare som gjort samma resa, menar de fyra.
Joakim: – Såna som oss. När jag satt på häktet kom en före detta knarkare dit och stöttade mig. En som var som jag. Som visade att det går.
När MDPV väl får fäste i en stad är loppet så gott som kört, uttrycker både Fredrik, Henrik och Markus.
Markus:– Kommer det in i en stad så går det snabbt, det sprider sig som en löpeld. Och om man gör kriminella saker på MDPV, då kan det vara jävligt farligt för allmänheten.