När detektiverna hittar något som inte stämmer kontaktar de först och främst förlaget. Något som då och då leder till att artikeln dras tillbaka. Det är dock inget som detektiverna själva får något erkännande för.
Första gången Lonni Besançon fick upp ögonen för akademiskt detektivarbete var efter att en välrenommerad sydfransk infektionsläkare förespråkade hydroklorokin i behandling mot covid-19. Han hänvisade då till en rapport som snabbt fick Lonni att ana oråd.
– Jag såg i rapportens metadata att den hade referentgranskats på bara en dag. Vilket är omöjligt, det tar alltid mycket längre än så. Så det var misstänksamt. Sen såg jag även att ena författaren även var uppskriven som redaktör. Vilket också är en varningsflagga i en akademisk avhandling.
När Lonni, tillsammans med kollegor, publicerade kritik mot rapporten i tidskriften Research integrity and peer review hade den redan hunnit få ett stort genomslag. Bland annat hade USA:s dåvarande president Donald Trump valt att stödja metoden som sades bota covid-19. Kritiken resulterade i att Lonni och hans kollegor hamnade mitt i stormens öga.
– Jag blev kallad terrorist av en av författarna. Folk mejlade även min arbetsplats och krävde att jag skulle få sparken.
Men med detta kom Lonni i kontakt med den nederländska mikrobiologen och fuskjägaren Elisabeth Bik, eller "drottningen av akademiskt detektivarbete" som han kallar henne. Något som inspirerade honom att fortsätta och lägga mer tid på att granska vetenskapliga artiklar.
Idag lägger han flera ideella timmar i veckan på detektivarbetet vid sidan av sitt jobb som universitetslektor vid Institutionen för teknik och naturvetenskap på Campus Norrköping.
– Reaktionerna från den akademiska världen är överlag positiva, även om de som blir kritiserade sällan tar det särskilt bra. Från författare och förläggare är det främst olika juridiska hot, men när det gäller heta ämnen som covid-19 och andra medicinfrågor blev det även en del dödshot från alla möjliga håll.
Men Lonni har aldrig känt att dödshoten varit så allvarliga att de behövt polisanmälas.
– De flesta bor långt bort och vågar bara göra det över nätet.
De vanligaste exemplen på fusk som forskarna använder sig av är att gallra datan så man får det resultat man själv vill, suspekta källhänvisningar och helt påhittat underlag. Något som, om det går igenom referentgranskningen (som innebär att andra forskare inom fältet granskar artikeln för att se att den håller god vetenskaplig kvalitet), kan leda till problem. Detta då förtroendet inom forskningsvärlden bygger på att information i samtliga led stämmer.
Anledningarna till varför forskare väljer att fuska är många. Lonni Besançon tycker att grundproblemet ligger i hur den akademiska världen är uppbyggd. Enligt honom är incitamentet att fuska en del av kulturen.
– En viktig drivkraft man inte kan bortse från är anseendet. Man vill ha mycket publicerad forskning i sitt namn. En annan anledning är sättet forskare utvärderas. Som forskare utvärderas man inom produktion, hur mycket man publicerar, var man publiceras, hur ofta man citeras. Och om man inte producerar tillräckligt så riskerar man att förlora jobbet. Ett fint och respekterat jobb är inte något man vill förlora, och ett sätt att behålla det är genom att fuska.
Lonni Besançon förklarar att han vanligtvis lägger mellan två till fem ideella timmar i veckan på detektivarbetet. Men om han har en period med mindre forskning på sitt bord kan det bli upp emot sju-åtta timmar istället.
Sker den här typen av fusk även i Sverige?
– Det är intressant och något många här frågar mig om. Även om jag inte stött på det hittills i mitt arbete råder det inga tvivel om att det sker. Spontant tänker man ju på Macchiarini-fallet exempelvis.
Även om det är ett internationellt problem med fuskande forskare, finns det vissa länder som på rak arm sticker ut säger han.
– Vi filtrerar inte via specifika länder men när vi går igenom de felaktiga artiklarna kommer de allra oftast från länder som Indien, Kina, Iran, Egypten och Ryssland, bland annat.
Under de senaste åren har Lonni märkt av ett ökat intresse för akademiskt detektivarbete. Något han till stor del tillskriver Elisabeth Bik, som har populariserat ämnet. Inte minst i media.
– Det gör mig glad att saker rör på sig. Men jag antar att jag är en pessimist när det gäller hela det akademiska systemet. Även om man efter hårt slit lyckas få fem-sex bristfälliga artiklar indragna så finns det fortfarande alldeles för många kvar därute. Så man får några minuters glädjekick, sen är det bara att börja jobba på nästa.
– För det vi ser är bara toppen av isberget. De som är dåliga på att fuska och gör alldeles för uppenbara plagiat eller till exempel photoshoppar uselt. Men de som är skickliga är desto svårare att upptäcka.
Karin Axelsson, prorektor vid Linköpings universitet, förklarar att universitet har flera olika kontroller för att säkerställa att deras forskare inte har fuskat.
Men hur arbetar Linköpings Universitet själva med att förhindra och förebygga att sina forskare fuskar i sina publikationer?
Enligt Karin Axelsson, prorektor vid LiU, är forskningsetik en viktig del i forskarutbildningen, där bland annat Universitetsbiblioteket erbjuder kurser och stöd. Samt att alla avhandlingar, men även vissa artiklar, körs igenom en plagieringskontroll innan publicering.
Om en artikel eller avhandling som anmäls eller misstänkts avvika från god forskningssed så prövar LiU den.
– Om det rör sig om misstanke om fabricering, falsifiering eller plagiat lämnas ärendet över till den nationella "Nämnden för prövning av oredlighet i forskning" för utredning. Om det därefter visar sig att det förekommit oredlighet i forskning eller andra avvikelser från god forskningssed överlämnas utredningens beslut till rektor för bedömning av om ärendet ska lämnas till personalansvarsnämnden för prövning av arbetsrättslig åtgärd eller ej.