Lisa, som är i 25-årsåldern, har alltid varit social och haft lätt för att få vänner. Uppväxten med familjen i Linköping beskriver hon som bra.
Men något saknades. Hon sökte spänning och tog, för cirka fem år sedan, kontakt med män på nätet. Till en början var hon nyfiken.
– Jag tänkte till en början att jag hade kontroll och bara skulle träffa en man en gång. Men han fick mig att gå över mina gränser och jag kände mig äcklad av mig själv efteråt.
Vi får kontakt med Lisa genom Novahuset. Hon orkar inte träffa mig, men går med på att intervjuas på mejl.
Lisa berättar att det inte tog lång tid innan hon hamnade i något hon knappt själv kan beskriva. Männen tjatade. Vissa smörade – andra sa nedtryckande ord. Någon hotade henne med att han skulle sprida bilder på henne.
– Jag blev en hora. Någon som var så långt bort från den Lisa jag egentligen var. Jag var rädd.
Under några månader sålde Lisa sex till män i framförallt Östergötland. Hon uppskattar att de var mellan 20 och 60 år.
Vad ville männen att ni skulle göra när ni sågs?
– De ville ligga. De flesta ville komma och gå. Någon ville mysa först – skitäckligt!
Var sågs ni?
– Hemma hos männen, i bilar, ute, på hotell.
På vilket sätt betalade de dig?
– I början var jag kräsen och gick inte under några tusen. Till slut mådde jag skit och ville inte ha deras pengar, kläder eller sprit. Det var bara så smutsigt. Och mycket våld.
Tänkte du själv på det som prostitution?
– Nej, inte riktigt. Först var det som att vi utbytte tjänster, men snart gick det över till något annat. Männen hjälpte mig att skada mig själv. Ibland ville jag bara dö. Mådde dåligt men vågade inte berätta eller ta livet av mig. Jag var så rädd för att männen skulle visa foton de hade på mig.
Fanns det i ditt fall någon hallick?
– Nej, men hade jag fortsatt hade jag nog varit ett lätt byte.
Var det någon som visste att du sålde sex?
– Nej, ingen. Sedan mötte jag en kurator som hänvisade mig till Novahuset.
Vad fick dig att sluta sälja sex?
– När jag fick hjälp förstod jag att jag utsatte mig för livsfara.
Har du fått stöd från samhället för att ta dig ur det här?
– Både ja och nej. Svårt ämne att söka hjälp för. Och det känns inte som att myndigheter vet om varandra.
Hur ser ditt liv ut i dag?
– Det är bra. Mina föräldrar och jag får stöd. Jag pluggar och kämpar på. Ibland känns det overkligt det jag varit med om. Jag mår rätt bra, även om det går upp och ned.