Jakob Carlanders hund Vergilius är bland mycket annat med och botar människor som lider av hundfobi.
Nyfiken på
Det första som möter mig när dörren gläntas är en nos tillhörande en irish softcoated wheaten terrier. Han hälsar oändligt försiktigt, närmast försynt.
Husse är psykoterapeuten som via terapisamtal, föreläsningar och böcker bedriver själavård. Som lyssnar, vägleder och har hjälpt tiotusentals människor i kris. Eller i alla fall med svåra bekymmer.
Hans egen livsresa är snirklig och emellanåt ångestdriven. Varför skulle inte han berätta om den när andra ideligen gör det för honom?
Jakob växte upp i ett strikt religiöst hem i småländska Skärstad. Pappan kom att göra karriär och bli vd i det privata näringslivet.
– Präster både provocerade och fascinerade honom. Det var som att han genom mig skulle få sina två världar, den själsliga och den kommersiella, att gå ihop. När jag var fem år stakade han ut mitt liv och började säga "det här är Jakob och han ska bli präst".
Varken gossen eller tonåringen Jakob ville det, men att ifrågasätta beslutet var tabu. Då började pappan hyperventilera, fick ångestattacker och beskrev Jakobs tvekan som något fruktansvärt och "mitt fördärv".
– Det hade varit enklare om han blivit arg i stället.
Som 16-åring sattes han på ett "prästbroilergymnasium" i Uppsala, varifrån han gjorde flera flyktförsök.
– Jag sökte jobb som ambulansförare, men pappa fick syn på ansökan när han var på besök, blev upprörd och utbrast "präst är det enda du duger till" och så var det inte mer med den saken.
En krokig och stundtals ångestdriven livsväg har han, Jacob Carlander. Men genom att prata om våra brister och sorger hjälper vi våra medmänniskor, så i dag är det han själv som lättar sitt hjärta.
Jakob fortsatte mot sin vilja. Han läste latin och hebreiska och fick ett stipendium för att fortsätta plugga i Jerusalem. Efteråt stannade han kvar och jobbade med annat, för att skjuta upp yrkesstarten. Efter två år blev han hemhämtad av fadern.
Det här pådyvlade och ofrivilliga ansvaret väckte ett obehag som Jakob Carlander lider av än i dag, trots att det är 19 år sedan fadern dog och han äntligen kunde välja sin egen väg.
– 1985 sökte jag en tjänst som ingen annan ville ha, som sjukhuspräst på psykiatriska sjukhuset Ulleråker. Där blev jag kvar i 14 år.
Oj. Då kan det väl inte ha varit så illa?
– Tvärtom. Det kändes som ett slags asyl. Jag fick gå delar av skötarutbildningen och vara den jag ville, både i och utanför prästrollen. Jag trivdes som fisken och blev uppfostrad av psykiatrin i att vara människa, kan man säga.
Vergilus älskar att åka bil med husse.
I slutet av 90-talet började Jakob i smyg utbilda sig till psykoterapeut på Ulleråker och fick gör de praktiska delarna på psykiatrikern Tom Lundins öppenvårdsmottagning i Uppsala. Han ville fortsätta hjälpa människor, men på ett annat sätt än som präst. Han fick en prästtjänst i Linköpings stift, med fokus på personalvård.
2001 dog hans far och ett ok lyftes från Jakobs axlar. Han sade upp sig, avsade sig prästämbetet och startade eget som psykoterapeut. För första gången kände han sig fri.
Var det gudstron som saknades?
– Nej och jag "gjorde inte slut" med gud. Det här är svårt att förklara. Om man är uppvuxen i strikt religiositet är det omöjligt att tänka sig en värld utan gud. Man kan inte bara välja bort de invanda tankemönstren och referensramarna som funnits hela livet.
– Men jag kan vakna och känna en oändlig glädje över att jag inte längre är präst. Pappas tvång har komplicerat mitt liv, gett mig en känsla av att hela tiden vara på fel plats. Det har skavt och varit jobbigt även för min närmsta omgivning.
Hur är din relation till kyrkan i dag?
– Mycket bra. Det är lite som Hasse å Tages låt "Vi passar så bra isär". Jag går på gudstjänster, i synnerhet dem som min sambo/särbo Madeleine håller. Jag är jättetacksam över allt jag lärt mig som präst. Olika språk och religionshistorian har gett mig enorma referensramar. Slutet gott, allting gott, kan man säga.
Apropå slut. Vad händer när vi dör?
– Jag tänker som Sokrates att antingen kommer man till en ny plats eller så är det ett totalt utslocknande. Jag är numera mest bekväm med det senare alternativet.
Du har varit gift tre gånger. Är det bra eller dåligt att ha på sitt cv som psykoterapeut?
– Hm. Mina erfarenheter är inte sprungna ur det egna livet, kunskapen har jag fått från mina klienter. Så det är nog ingen fördel, men ingen nackdel heller. Ibland är skilda vägar det bästa.
Så en psykoterapeut är inte proffs när det kommer till de egna relationerna?
– Nej, det är en villfarelse. Vi inom så kallade kontaktyrken är bra på att hjälpa andra, men fullständigt värdelösa på att hjälpa oss själva.
Ett tecken i tiden som du märker i jobbet?
– Att vi jagar perfektion, vilket är ett väldigt problematiskt tillstånd för alla människor – och inget att sträva efter. Tvärtom! Filosofen och teologen Bent Falk har uttryckt det ungefär så här: När vi står för vår egen kompetens, men också tillstår och ser våra brister, har vi nått maximal frihet i livet.
Och då är vi även genuint goda?
– Ja, det tycker jag. Vi människor behöver stötta varandra och det gör vi när vi delar med oss.
Har det inte gått lite inflation i begreppet "psykisk ohälsa". Visst lidande hör väl livet till?
– Ja, och det hjälper varken de 15-åriga flickorna, som mår dåligt, eller de med allvarlig psykisk sjukdom. I Selma Lagerlöfs "Antikrists mirakler" står: "Ingen kan frälsa människorna från deras sorger, men den förlåtes mycket, som föder hos dem nytt mod att bära dem." Men många accepterar inte att bära några sorger, utan vill ha en quickfix och bli kvitt dem. Det ska inte finnas något elände alls.
– Det är lätt att moralisera över detta och tycka att det är fjompigt. Men i reklam och sociala medier luras vi ju att tro att livet alltid ska var lätt och utan motgångar, perfekt och väl inpaketerat.
Annars opponerar vi oss?
– Ja, inget får skava det minsta, vi blir överdrivet rädda och tror att det är något särskilt fel med just mig. Det är ett stort dilemma.
Har du gått i egenterapi?
– Ja, i sådär 450 timmar. Dels under utbildningen, men även egenvald, efteråt. Jag är ångestdriven och har ätit psykofarmaka i perioder. Det mest heliga och positiva terapiögonblicket jag upplevt är en psykoterapeut som for ut mot mig och sa "Blödiga patienter är det jävligaste jag vet. Räta på dig för fan!" Jag hade kunnat anmäla honom till Socialstyrelsen, men det gjorde jag inte.
Vergilus är bara 2,5 år och under utbildning. En bra terapihund blir man inte i ett nafs.
Vem hjälper annars hjälparen?
– Kolleger och utbildningshandledare. Numera blir jag inte lika uppjagad som förr, dilemmana är igenkännbara. Behöver jag pysa ut saker tar jag det med Vergilius, min vän och kollega, innan vi går hem för dagen.
Kollega?
– Ja, Vergilius är en terapihund. Det var min förra, Dante, också och vi fick faktiskt pris till och med. Vergilius är bara 2,5 år och under utbildning, av mig själv. Det tar tid att lära sig hantverket och känna av vad som förväntas av honom i olika situationer..
När är han till nytta?
– Alla är inte övertygade om att de bör vara här. De har blivit pushade av någon annan. Då är det bra att det finns en varelse i rummet som klienten känner omedelbart förtroende för. En hund som lägger sig vi deras sida och bara finns där.
– Han blir ett slags lekobjekt. Jag kan påstå att han blir upprörd när klienten inte gjort sin hemläxa, och att han lägger sig hos den i en parterapi som det för dagen är mest synd om. Vissa väljer att prata direkt till Vergilius istället för till mig.
– Vi arbetar även med hundfobi. Första gången är Vergilius inte med alls, sedan ligger han på långt avstånd för att flytta närmare och närmare. Till slut får klienten ge honom godis, lyfta hans läppar och titta på hans tänder och slutligen gå på promenad med honom och möta andra jyckar.
Är Vergilius alltid så här kolugn?
– O nej. Väl utanför mottagningen vet han att han är ledig, drar i kopplet, skäller från balkongen och beter sig.
Vergilius är bland mycket annat med och botar människor som lider av hundfobi.
Om vi generaliserar, vad söker kvinnor ofta för?
– Att de hamnat i ett mönster präglat av låg självkänsla där de konstant underskattar sig själva.
Och män?
– Svårigheter att hantera parrelationer. Han har problem, super till med polarna på krogen, får machoråd och handlar sedan i snabb affekt och kanske slänger ut sin partner. Sedan sitter han där och vet inte vad han ska ta sig till.
Hur märks pandemin?
– I början var det lugnare än vanligt. Människor med ångest fick något större att sätta klorna i. De som jobbade hemma slapp jobbkonfliker och mådde tillfälligtvis bättre. Men i maj vände det och oron, frustrationen, tröttheten och ensamheten fullständigt eskalerade. Och så har det fortsatt.
Vad är du mest stolt över?
– Att jag tillsammans med psykolog Andreas Wedeen skrev boken "Möta människor med rättshaveristiskt beteende". Den har gjort gott för så många anställda inom offentlig förvaltning, eftersom de ofta hotas med anmälningar och hängs ut i sociala medier. Det blev en uppföljande bok också, eftersom chefer som har personal med rättshaveristiskt beteende, där man skuldbelägger chefen för att man inte klarar av sitt jobb, hörde av sig.
Vad är risken?
– Chefer som måste kämpa motströms blir ofta cyniska och reducerar sig själva. De förlorar nyanserna och kan inte längre skilja bra personal från den som är destruktiv. Det är viktigt att ha uppföljande samtal i enrum med den anställda och ha en personalhandbok med vad som förväntas av varje personalgrupp.
– Inom kontaktyrken som socialtjänst, skolan, hälsovårdsmyndigheten, statliga verk och tillsynsmyndigheter är rutinerna ofta diffusa, alla är sin egen lyckas smed, och då blir det extra svårt att bena ut problem.
Din största utmaning?
– Att bryta med min pappas krav att jag skulle vara präst och istället bli enbart psykoterapeut (fast jag fegt gjorde det först när pappa avlidit).
Beskriv dig själv med fem ord.
– Ångestfylld, vemodig, empatisk, engagerad och anpasslig.
Bästa bok du läst?
– "På flykt från ett sorgebud" av David Grossman.
Om du fick resa i tiden?
– Svenskt 1950-tal och vara på plats när Ingmar Bergmans första stora filmer kommer, Pär Lagerkvist får Nobelpriset och då tron på framtiden var stor. Kanske förstå rötterna till mitt eget liv.
Vad gör du helst en ensam ledig dag?
– Far till Omberg med Vergilius och går, går och går.
Något du är extra nöjd med hos dig själv?
– Svår och provocerande fråga, jag känner en uppriktig och ytterst genuin skam över det mesta hos mig själv. Jag är nöjd över att mina barn inte tycks lika fullt drabbade av detta.
Om du fick ändra något hos dig själv?
– Du skulle ställt frågan för 15 år sedan. Nu har jag accepterat att jag är som jag är. Men visst vore det skönt med lite mindre förväntansångest.
Något särskilt du ångrar i livet?
– Människor jag gjort illa. Men det tänker jag inte tala om i media.
Har du någon okänd talang?
– Jag talar hebreiska med min hund, som förstår allt jag säger. (Undertecknad kan intyga att det är sant).
Om du vore ett djur?
– Gås, och göra Akkas resa över Sverige.
Var surfar du när du har tid över?
– Svenska Dagbladet, Haaretz (israelisk dagstidning) och ibland på mitt eget namn i fall det står något hemskt.
När är människor pinsamma?
– När de framhäver sig själva utan att förstå omvärldens tveksamhet.
En egenskap du högaktar?
– Att rättframt hävda en rimlig sak utan att låta sig påverkas av allmän opinion.
Vad gör dig riktigt arg?
– Dumhet förklädd till sanning och förnuft. Inte minst när den historielöst tror sig uppfunnit hjulet på nytt, som ofta sker inom psykologin.
Du är allsmäktig för en dag. Vad gör du först?
– Som ett gudomligt finger i Monty Python lyfter jag upp Trump, Putin, Erdogan, Lukasjenko, Jinping och ersätter dem med goda kvinnliga ledare.
Jakb Carlanders böcker har blivit storsäljare och hjälpt många i offentlig förvaltning.
Ett annat yrke som hade passat dig?
– Psykiatriker. Känner stor sorg att jag inte blev det. Psykoterapi i all ära, men jag hade hjälpt så många fler om jag som läkare kunnat skriva ut psykofarmaka, som ju har revolutionerat vården av svåra psykiska tillstånd.
Har du någon extravagans?
– Äggakaka på Brösarps Gästgiveri.
Var trivs du allra bäst?
– Vranarp på min sambos gård, åtta kilometer utanför Simrishamn.
Vad äter du vid din sista måltid?
– Antagligen är jag så ångestfylld eller sjuk att jag inte har någon större aptit. Men kanske att jag en sista gång vill bli påmind om smaken av hummus med rostade pinjenötter och olivolja, en smak och ett minne att ta med i det okända.
Vem, levande eller död, vill du bjuda på middag?
– Martin Luther, en riktig brakmiddag med massor av vin, skvaller, skitprat och djupa samtal.
Ett erbjudande du inte hade tackat nej till?
– Sveriges regering och hela riksdag hör av sig och ber mig att bli ensam rådgivare åt dem i frågor som rör kultur och vård. Tveklöst skulle jag tacka ja.
