Intervjun med ben Kersley gjordes före coronautbrottet i Östergötland.
Att Linköpingsborna vill ha honom rådet ingen tvekan om.
Frågan är om Linköpings stad vill det.
På scenen levererar han oneliner efter oneliner. Kort, rappt och slagfärdigt.
Men han låter sig inte så lätt intervjuas, Ben Kersley. Även den kortaste frågan genererar ett långt resonemang till svar. Komik är allvarliga ting, i sorgen vilar glädjen och i glädjen vilar sorgen, en stad måste bygga sin evenemangsbas från botten och vad som är roligt ligger bara i betraktarens ögon.
Vad skrattar du åt?
– Lite mörk humor, när humorn blir en spegel mot världen, och situationer och människor som är omedvetet roliga. Det kan vara enkla saker, som en vattenslang som är omöjlig att stänga av.
Hur hamnade du i Linköping?
– Min fru är härifrån. När vår första son föddes 2005 ville vi bort från centrala London och flyttade hit. Jag har bott i Birmingham, Bristol och London och jobbade med samma saker i England som här.
Vad var konstigast, i början?
– Att svenskar är så svåra att komma i slang med, att bara snacka lite skit med.
Trots att Linköpings stolthet, den kulturella mångsysslaren Tage Danielsson, står staty i staden fanns ingen komediklubb när Kersley kom hit. Han bildade snabbt LKPG HA HA! tillsammans med Kjell Nyholm och Jessica Karlén.
Nu skulle Linköpingsborna få skratta mer. Nu skulle staden berikas med standupkomiker från när och fjärran.
Komediklubben har hållit till i Nationernas hus, på Elsas hus, på Backstage i Konsert & kongress, i The Crypt och med festivaler på bland annat Frimis och Sagateatern. Under våren är det i en sprängfylld källarlokal på sportbaren New York Legends som Ben Kersley och hans inbjudna standupkomiker huserar.
Lokalfrågan har varit en seglivad följetong.
– Det finns inga lagom stora lokaler för privata arrangörer som vill ordna spelningar eller standup. De i Konsert & kongress är för stora och dyra. Paradoxalt nog har Linköping ett framgångsrikt kulturliv, inte tack vare politiska beslut, utan trots att kulturen i mångt och mycket motarbetas.
Vad säger det om en stad vars ambition är att bli Sveriges tredje största eventstad?
– (Här skrattar Ben rakt ut. En lång stund). Det har byggts hotell och storslagna arenor and now sitter man och väntar på de stora evenemangen, som aldrig kommer. För det funkar inte så. Grunden måste byggas underifrån.
Kan du exemplifiera?
– I somras satsade kommunen fem miljoner på en tvådagars cirkusfestival. Blev det mera cirkus i staden efter det? No, för det fanns inget bygge underifrån. Man börjar i fel ände hela tiden.
Därför låter du en rookie inleda standup-kvällarna?
– Ja, jag vill lyfta lokala östgötska förmågor och ge dem en chans.
Stadens kostym är större än innehållet, menar Ben Kersley.
– Linköpingsborna vill så gärna bo i en big city, men så fort det hörs lite musik i centrum, dyker upp graffiti på en vägg, eller hörs stoj från en pub blir alla SÅ upprörda. Men allt det där ingår ju om man vill vara en big city.
Du kör gerillastandupp.
– Det har blivit lite av en sport att hitta alternativa scener och dra full houses utanför kommunens "kulturlokaler", som på sportbarer, dansbanan i Gamla Linköping (400 personer) och i parkeringshus (200 personer). Jag orkar inte bråka längre utan har accepterat att Linköping är en kulturellt fattig stad.
Nu protesterar nog en del kulturpolitiker.
– Självgoda människor som ”brinner” för kultur ger jag inte mycket för. Att säga sig göra det har blivit synonymt med att vara en bra och fin människa, men den här sorten är ofta väldigt okulturella, eller smalt kulturella, och har inte sett sig om i världen särskilt mycket. De brinner inte i själen.
– Det finns så mycket bra culture i Östergötland som man kan korsbefrukta med varandra. Som när jag fick det helt amazing ungdomsbandet Brureband från Mjölby satt underhålla under en standupkväll på dansbanan i Gamla Linköping.
Har du scenskräck?
– Sällan. Jag kräktes en gång innan ett gig, men det var nog för att jag hade ätit en hel pizza precis innan.
Kan det bli riktigt pinsamt på scenen?
– Ja, men en persons pinsamhet är en annans stolthet. Ett skämt kan falla platt, men det är ju komik i sig.
Varför är du så taskig mot Mjölbybor?
– Jag drar aldrig skämt om Mjölby eller Mjölbybor, jag bara förmedlar sanningen.
Generalisera lite kring svensken!
– Regelstyrd, moralistisk, självgod, stel, ängslig. Men stopp! Jag är väldigt glad att jag är här. Till skillnad från de flesta länder så funkar ju saker i Sverige. Dessutom är jag själv så pass försvenskad vid det här laget att jag har svårt att se "objektivt" på vad som särpräglar svensken.
Kallar du dig svensk eller britt?
– European! Jag pratar engelska, svenska, franska, spanska och ungerska. Har rötter i Östeuropa, har bott i Spanien, Frankrike, Ungern och Rumänien. Samt lite överallt i UK.
Vilken typ av skämt går ofta hem i Sverige?
– De universella, allmänmänskliga går bra. Min kollega Al Pitcher är duktig på att få svenskarna att skratta åt sig själva och det "typiskt" svenska, som pappaledighet, fika och stora potatismonument.
Och vilka faller platt?
– Satir. Den kulturen saknas här. Publiken tar den liksom bokstavligt, på största allvar. Men eftersom svensken också är timid är det ingen som ställer sig upp, opponerar sig och protesterar. Applåderna blir bara lite mer ljumma.
Annat är det i England?
– Ja, där är man mer utsatt. En hård atmosfär där det händer att publiken är roligare än komikern, som kan buas ut och till och med slängas ut. Det har ju hänt Russell Brand exempelvis. Han åkte ut genom en glasruta från andra våningen.
Vad fascinerar i Linköping?
– Tekniska verken! Jag älskar Tekniska verken, bussarna som går på biogas, fjärrvärmen, gröna påsarna, metall här, gips där och brännbart där . . . Gärstad är mitt livs highlight! Jag är stolt och skryter ofta om de här sakerna.
– Men också saker som att ens dörr kan stå öppen och olåst och att man når skogen på bara tre minuter även om man bor i stan. Linköping ÄR verkligen bra, om än inte någon world of showbiz.
Din svenska efter 14 år är sådär . . .
– I need to öva svenskarna i engelska, som är ett rikare språk, så därför fortsätter jag med min svengelska. Den går hem.
Roligaste komikern någonsin?
– Mel Brooks är min stora förebild. But also Freddie "parrot face" Davies, Shooby Taylor, "Fatty" Arbuckle, Bug Bunny, Laurel and Hardy, Steve Martin och Steve Coogan.
Nämn tre lovande svenska standup-komiker?
– Petrina Solange, Marcus Berggren och Carl Stanley.
Bra sitcoms?
– "Man down" och "End of the fucking world".
Vad är du mest stolt över?
– När jag played Kalaspuffsmonstret i Mupparna, hos Jim Henson Company. Jag var inuti kostymen och fick vara känd och okänd samtidigt. I en dammig källare finns det en avgjutning av my head som sitter bredvid Whoopi Goldbergs.
En utmaning du skulle vilja anta?
– Att lära mig spela Béla Bartóks samtliga verk på cello. Cellisten Rob Lewis är faktiskt min kusin.
Beskriv dig själv med fem ord.
– Ryttare, alkemist, fakir, (totalt vilseledd).
Vilken är den bästa bok du läst?
– ”You’re an animal, Viskovitz!” av Alessandro Boffa, ”The Suicide” av Nikolai Erdman eller de flesta böcker av Jonathan Coe och Yuval Noa.
Om du fick resa i tiden?
– Till Hollywoodmötet där Robert Zemeckis och Bob Gale sålde in sin science fiction-komedi ”Back to the Future”. Jag skulle hoppa ut och avsluta alla deras meningar och storylines.
Vilket är ditt allra sämsta köp?
– Jag har en förmåga att köpa dyra kameror och sedan tappa dem på marken med linsen först.
Vad vill du lära dig?
– Brodera! Tänk att brodera The Battle of Verdun!
Om du fick ändra en sak med dig själv?
– En extra arm och hand.
Något du är extra nöjd med, i din personlighet?
– Ödmjukhet och allmän briljans.
Har du någon okänd talang?
– När jag var 14 år vann jag two chickens i en bouletävling i Frankrike.
Om du vore ett djur?
– Snurre Sprätt.
Var surfar du när ingen ser?
– Jag hamnar ofta i en återvändsgränd om jag till exempel behöver en ny vattenflaska och bläddrar igenom alla möjliga alternativ. Till slut köper jag ingen alls.
När är människor riktigt pinsamma?
– Jag har lärt mig att man som tonårsförälder är pinsam all the time.
En egenskap du högaktar?
– Ärlighet och artighet. Jag blandar alltid ihop de två orden på svenska, men jag värderar båda kvalitéerna hos en människa.
Du är allsmäktig för en dag. Vad gör du först?
– Kommer ihåg var jag lagt mina nycklar.
Ett annat yrke som också hade passat dig?
– Häxdoktor.
Har du någon extravagans?
– På helgerna driver jag en olaglig tuppfäktingsklubb. Det är det enda sättet jag kan slappna av på.
När trivs du bäst?
– I luften, precis efter fallet, men innan man träffar marken. Fransmännen säger "C'est pas la chute, c'est l'atterrissage" (det är inte fallet utan landningen som räknas).
Vad äter du vid din sista måltid?
– Bödelns nycklar till elektriska stolen
Vem, levande eller död, vill du bjuda på middag?
– Buster Keaton.
Vilket erbjudande hade du inte tackat nej till?
– Ibland har affären två bakpotatisar för 12 kronor. När jag kollar dem är de pretty small och jag tänker att det här är ju inget erbjudande. Jag säger till mig själv "Nej, i kväll blir det inte bakad potatis!" Av principskäl. Men om de hade tre potatis för 12 kronor skulle jag ha jättesvårt att motstå.