Regnet ligger kompakt över Skärblacka. När skymningen sänker sig över Mårängens camping lyser det bara i någon enstaka husvagn. Då ska 74-årige Leif Malmberg ut på cykeln.
– Det här är livskvalité, säger han.
Att stanna hemma var inte aktuellt.
– Ikväll kommer det inte att gå fort. Det är för halkigt på stenar och rötter. Det här är nog det sämsta vädret vi har kört i. Jag ser lite dåligt, så jag får be om lite hjälp att hitta när jag inte kan använda glasögonen i det här regnet.
Han tar ändå täten på sin nya mountainbike och trampar grusvägen bort mot OK Denselns elljusspår. Efter honom följer de yngre motionärerna i sina färggranna jackor och med ljusstarka pannlampor.
För 40 år sen var Leif Malmberg en lätt överviktig och storrökande teletekniker som inte orkade mycket – tills han slutade röka och började träna löpning, maraton på elitnivå. Som bäst gjorde han 2.39 i Berlin.
Han har släppt tävlandet, men inte träningen. Minst tre dagar i veckan cyklar han, aldrig under en och en halvtimme. Det kompletterar han med gym och trapplöpning och uppför i Yxbacken, ryggen tillåter inte löpning på plan mark. Han får kondition och styrka, dessutom balans och koordination.
– Det finns alltid något annat man kan göra, även om åldern tar ut sin rätt eller om man får ont någonstans.
Leif är helt övertygad om att åldrandet, nedbrytningen av kroppen, går långsammare i och med att han tränar hårt.
Han ser sig själv som ett exempel och jämför med sina gamla kompisar som inte fortsatt träna.
– En del har riktiga problem, de orkar knappt gå.
Leif följer de trender och rön som kommer och går inom motionen.
– Det sista nu är att det inte alls räcker med promenader. Man behöver ha riktigt tuffa pass ibland också, säger han medan regnet fortsätter strila ner.
Om några månader fyller han 75, det är svårt att tro. Att träna tillsammans med kompisar som är 20 eller 40 år yngre ger honom så mycket.
– Jag får en massa positiv energi. Jag är full av liv nu. Det är skithärligt. När man tränar glömmer man allt annat, man bara är. Jag har inte samma explosivitet som förr. De flesta kör om mig i korta backar, men om vi är ute i två–tre timmar har jag inga problem att hänga på. En seg gammal gubbe.
För några månader sedan fick Leif en ny heldämpad MTB-cykel av träningsgruppen.
– Med den har jag kunnat cykla på ställen som jag aldrig har vågat köra på. Det har inte gått med den gamla som hade för små hjul. Jag tyckte att det var jätteläskigt att köra i drop (nedför klippor). Det tog tre–fyra månader att vänja hjärnan vid att det gick. Jag var jätterädd i början.
Har du gjort dig illa någon gång?
– Många gånger. Jag har slagit mig överallt. Jag har bara brutit ett långfinger. Det är mest skrapsår.
Vad tycker du om terrängen här?
– Det är lite för snällt. Det är därför jag har flyttat till Kolmården och kör där.
Han kör nybörjarpass här på lördagarna och för att få lite variation kör han down hill ibland, tillsammans med orädde 60-åringen Tomas Landegren.
Hur trött blir du av det här?
– Jag blir sällan trött, inte efteråt i alla fall, men jag får en jädrans massa mjölksyra i uppförsbackarna. Jag tränar för att ha roligt och har för länge sedan slutat tävla. Det finns inget som heter ska. Samtidigt är jag rädd för den dagen jag inte kan hålla på. Det kan ju komma som en blixt.
– Hade jag börjat träna som ung hade jag kanske tröttnat för länge sen, jag vet inte...