De är i olika åldrar, har drabbats på olika sätt, men är rörande överens om en sak:
Det finns ett liv efter prostatacancern. Ett bra liv till och med. Elefanten i rummet är, som alla vet, potensen.
Lars Tomasson, 57, Linköping:
"Julen 2021 jobbade jag mycket. Jag var kvar på kontoret en kväll och fick plötsligt yrsel. Min första tanke var att det hade med blodtrycket att göra, men jag hade aldrig haft sådana, eller några andra sjukdomsproblem, tidigare.
Jag sökte vårdcentralen. Väl där tog de många prover och jag fick remiss för hjärnröntgen, men man hittade inget fel. På radion hade jag hört ett reportage där män över 45 år uppmanades ta ett PSA-blodprov. Det ingick inte i de andra proverna, men när jag motiverade min önskan med att min mor gick bort i cancer när jag var liten gick det bra.
PCA-värdet ska ligga på 0–3. Mitt var 7. Chocken var total. Jag är ju bara 57 år! Cancern hade inte spridit sig, så utsikterna för en ”botande” operation var goda enligt läkaren. Jag valde att operera bort hela prostatan i våras."
Mats Hirschman, 61, Vreta kloster:
"Mamma blev 98 och pappa 90, så jag hade tänkt bli 94 år.
2020 jobbade jag i trädgården och en muskel i ryggen krampade, det hade hänt tidigare också. Sedan fick jag träffa TRE läkare under nio månader. En skickade mig till en sjukgymnast . . .
Först vid det tredje besöket gjordes en undersökning med två fingrar i rumpan, för att känna om prostatan var förstorad. Det var den.
När blodprovet kom visade PSA-värdet på 2 500. Cancern hade spridit sig och det var för sent att operera, så man satte in cellgifter.
För dagen är cancern inmålad i ett hörn. Det är psykologiskt jobbigt och min ork är inte som förr, eftersom kroppen är tömd på testosteron och jag äter en massa mediciner. Cancern kommer att komma igen.
Jag är otroligt besviken på min vårdcentral."
Jan Winnfors, 78, Norrköping:
"Jag var hos min husläkare på VC i ett annat ärende. Det togs ett PSA-prov som visade 5,1 och jag fick remiss till en urolog. Efter en biopsi via ändtarmen, där man tar prov på prostatan, fick jag beskedet: 'Du har cancer, den är inte så aggressiv, men du ska opereras.'
Operationskön var 6 månader. Jag fick reda på att jag kunde bekosta operationen själv, om jag fick loss 100 000. Jag frågade urologen om han själv skulle ha gjort det och fick ett jakande svar.
Vårdgarantin (det får inte gå mer än 3 månader mellan diagnos och behandling) gjorde dock att jag fick en offentligt finansierad operation på S:t Görans sjukhus i Stockholm.
Väntetiden förkortades därmed 4 månader. Men det var jag själv som drev hela processen, mycket tack vare hjälp från PCF Öst.
Nu har mitt PSA-värde varit 0 i 12 år och jag är friskförklarad. Jag kommer att dö av nåt annat."
De känner inte varandra, men det blir snabbt en avspänd stämning, full av skratt, när vi sammanför dessa tre herrar med gemensam erfarenhet av prostatacancer.
"Ni vet det där ljudet från pilarna i biopsin, via ändtarmen. Pjoff, pjoff, pjoff.
"Ja fy fasen, DET ljudet!"
"Eller när doktorn kör upp två fingrar i rumpan på en och ber en slappna av. Ja, det är ju verkligen lätt!"
"När PCF Öst var på en marknad och satte upp sitt informationsstånd . . ."
". . . det enda stånd vi kan bidra med, ha ha!"
". . . då var det bara kvinnor som kom fram och tog broschyrer som de sedan tvingade på sina gubbar. Så typiskt män att inte ens våga informera sig."
"Mmm, bra karl reder sig själv, typ."
"Fast tjena, när vi väl söker blir vi ju stammisar."
Skratten blandas med allvar.
– Män måste bli bättre på att ta hand om sin hälsa. Regelbundna PSA-blodprov bör tas av alla över 45 år och obligatorisk screening införas. Ju tidigare cancern upptäcks desto större chans att man blir botad, säger de tre, som alla engagerat sig i den regionala avdelningen av Prostataförbundet, PCF Öst.
För Lasse Tomasson, som var så pass ung när han drabbades, har sjukdomen inneburit ett så stort engagemang att han nu slutar sitt jobb som säljare på Corren för att börja en nyinrättad tjänst som strateg på förbundets huvudkontor.
– Via PCF Öst fick jag reda på vilka olika behandlingar som stod till buds och inför min robotoperation fick jag tipset att börja med knipövningar för att motverka inkontinens efter ingreppet, säger Jan.
– Rehabilitering efteråt är inget man får per automatik, säger Lars. Information finns i Min vårdguide, men också via sin kontaktsjuksköterska, patientföreningar eller förbundet, säger Lars som just inte ställde några frågor alls till vården.
– Jag förlitade mig på att jag skulle få den information jag behövde, men det var svårt att ta in info om konsekvenserna av operationen.
Nästan alla förlorar erektionsförmågan efter operationen. Nerverna som styr erektionen är belägna precis utanpå prostatakörteln. I samband med operationen skadas de, mer eller mindre, men kan långsamt återhämta sig och hitta tillbaka till varandra. Ibland.
I väntan på det finns olika läkemedel, som tabletter och sprutor. För en del fungerar det hyggligt, för andra inte alls.
Ju tidigare cancern upptäcks, desto större chans att nervtrådarna inte skadas helt.
– Om förmågan försvinner får man prova sig fram. Intimitet kan se ut på många sätt. Att vara vid liv är trots allt det viktigaste, säger alla tre.
Hur har manliga vänner reagerat?
– En del säger "oj, jobbigt" och slutar höra av sig. Minst lika vanligt är att vännerna berättar att de också haft prostatacancer, men hållit det hemligt.
– Det är ju så synd, för bara genom att snacka om det kan vi hjälpa varandra. Även om vården på exempelvis Universitetssjukhuset i Linköping är i toppklass hjälper det att prata med andra drabbade.
Därför ordnar PCF Öst förutsättningslösa snackkvällar.
Och vårdens bemötande?
– Grabbigare än för kvinnor, säger Lars som har erfarenhet av bröstcancervården. På urologen är det mer pang på rödbetan och inte så inlindat. "Nu drar jag katetern. Det kommer att göra ont", typ.
Jan hade tur med sin vårdcentral, men alla är överens om att mycket finns att göra på den nivån. Att läkarna där måste bli bättre på att använda PSA-testen.
– Jag hade tre läkare under nio månader och förundras över att det uppenbarligen inte fanns en plan, ett protokoll där man bokförde vad som gjorts och hade en strategi för vad som skulle göras härnäst. Det har man ju inom industrin, säger Mats.
– Det kan ju inte vara jag som ska ställa diagnos på mig själv.