Det råder stor brist på vårdpersonal, vilket har resulterat i att färre vårdplatser kan hållas öppna. På akuten har det resulterat i att patienterna inte kommer vidare i vårdsystemet och får vänta länge. Vi har pratat med två sjuksköterskor på US akutmottagning. De vill vara anonyma och vi har därför valt att kalla dem Johanna och Amanda.
– Vi lider med patienterna och deras anhöriga. De får vänta otroligt länge och får inte den vård de har rätt till, trots att vi gör så gott vi kan. Det här med att patientsäkerheten inte är hotad är något man upprepar som ett mantra, säger sjuksköterskan Johanna.
Sjuksköterskorna berättar om patienter som fått vänta flera timmar på en intensivvårdsplats och om patienter som fått vänta många timmar på att få komma till specialistavdelning. Ofta får allt som inte är akut vänta.
– De kan få ligga i flera timmar på en sketen brits. Vi har inte ordentlig mat att ge dem som väntar plats på avdelning och det är svårt att hinna hjälpa patienterna med självklara saker som toalettbesök. Vi måste hela tiden prioritera det akuta då våra resurser inte räcker till, säger Amanda.
Kollegan fyller i:
– Det är vanligt att få vänta många timmar på intensivvård. Tanken är att patienter som är allvarligt sjuka och skadade ska stabiliseras på akuten och sedan direkt flyttas till avdelningen, men även där är det fullt, säger Johanna.
Amanda fortsätter:
– Vi har hela tiden ett högt tryck och vi blir inte av med patienterna som kommer hit eftersom de inte kommer vidare till avdelningarna. Så vi får egentligen inte fler patienter än förut, det är bara att de inte kommer vidare.
De är upprörda när de berättar. Upprörda över att inte kunna ge den vård patienterna behöver. Upprörda över att ingen tar ansvar för situationen. Upprörda över att för lite görs för att få till lösningar.
– Det är egentligen det som gör att vi går under, att vi inte kan hjälpa patienterna ordentligt. Man mår dåligt av att inte kunna tillgodose deras grundläggande behov som att äta och gå på toaletten. På akuten finns inget utrymme för det och det äter upp en inifrån. Det är ju inte för att jobbet är tråkigt som folk slutar, det är egentligen världens roligaste arbete, säger Amanda.
De suckar uppgivet och berättar att fem sjuksköterskor med lång erfarenhet nu har bestämt sig för att sluta på akuten. Totalt finns ett 60-tal sjuksköterskor och ungefär lika många läkare på enheten.
– Vi hinner inte vila mellan våra pass. Det är helt omöjligt att jobba så här i längden och att arbeta 100 procent är helt uteslutet, man orkar inte det. Det finns inget utrymme för återhämtning. Många orkar inte med den höga arbetsbelastningen och säger upp sig, berättar Amanda.
En läkare vi pratat med, som också vill vara anonym, beskriver ett nedskalat vårdsystem med för lite personal. Just i den stund vi pratar finns det bara två lediga vårdplatser på hela sjukhuset, psykiatrin borträknad, och då är vissa avdelningar dessutom redan överbelagda.
– Det finns ingen luft i systemet. Det finns egentligen fysiska vårdplatser, alltså sängar. Hur många som helst. Det finns bara ingen personal som kan sköta patienterna. Ändå ska det ständigt sparas inom vården och ofta på personalen. Det är helt obegripligt för oss som jobbar inom regionens verksamhet. Det hade varit mer förståeligt om det hade varit ett privat företag som bara ville tjäna pengar.
Läkaren delar sjuksköterskornas bild. Problembeskrivningen känns igen.
– Det pågår en kompetensflykt inom vården. Det är tuffa arbetsvillkor och dålig lön. De som kan väljer ofta någon form av kontorstjänst istället för patientnära vård. Det här är en trend som pågått en längre tid. Det går långsamt utför. Man rationaliserar bort vårdplatser och kan inte rekrytera nya medarbetare. Samtidigt finns det ju kompetens, för man hyr in personal med rätt kompetens från bemanningsföretag. Det är bara att man inte lyckas få dem att vilja vara i den egna verksamheten.
Läkaren beskriver en stelbent organisation, som lämnar lite handlingsutrymme åt de enskilda verksamheterna.
– Stoppet sitter inom organisationen, som är väldigt toppstyrd. Allt styrs uppifrån. Varje beslut ända ner på detaljnivå. Högre upp i organisationen verkar de dessutom ha en helt annan bild än de som arbetar i vårdverksamheten. Verksamheterna borde exempelvis få besluta om schemaupplägg själva, så att de kan anpassas till den egna verksamhetens behov.
De båda sjuksköterskorna vittnar om samma problematik.
– Vi upplever att våra chefer försöker ordna arbetstidsmodeller, men att HR sätter stopp för det. På akuten måste vi få en schemamodell anpassad efter oss. Vi är inte en vårdavdelning, säger Johanna.
Erik Müssener är verksamhetschef för akutkliniken på US.
– Jag har full respekt för det personalen signalerar och att det skapar en etisk stress. Det behövs satsningar som premierar de som jobbar närmast patienterna i dygnet runt-verksamheten. Det måste någonstans löna sig att jobba med det finaste inom vården, med patienterna. Vi måste visa att det värdesätts. Varje dygnet runt-verksamhet har sina unika förutsättningar.
Han berättar att de nu håller på att ta fram en ny arbetstidsmodell i samarbete med akuten i Norrköping och fackliga företrädare på klinikerna.
– Vi har tagit fram ett förslag på en schemamodell som vi hoppas ska ge bättre möjligheter till återhämtning. Dialogen med beslutsfattare är påbörjad, men innan det är förankrat hos alla parter kan vi inte gå ut med några detaljer.
Hur är inställningen från HR?
– Dialogen med HR är påbörjad och vi har fått adekvata och insatta frågor som vi nu håller på att besvara.
Vi har hört att HR vill att alla ska ha samma schemamodell?
– Jag kan tänka mig att det, från deras sida, finns en farhåga med att ha för många olika schemamodeller inom regionen och att det blir svårt att överblicka.
Sjuksköterskorna menar att cheferna vet hur personalen mår, men att ingenting händer.
– Cheferna sitter i klorna på HR, säger Johanna.
– Det där om att patientsäkerheten inte är hotad, som ofta upprepas utåt. Vad betyder det egentligen, att ingen dör? Det fungerar kanske att intala sig det så länge inget händer, men det är ett risktagande hela tiden, säger Amanda.
Händer det att ni tänker att det här kunde gått illa?
– Det händer varje dag, säger Amanda.